Iskalla vindar

Med knallröda ansikten kom vi tillbaka från våra hundrastningar idag. Inte gjorde det oss gladare när vi vid ett par tillfällen var tvungna att vika av från vår väg. Allt för att undvika oförstående hundägare. Det är väldigt lätt att passera med en hund vid möten, men urjobbigt när man har tre stycken. Vilket är en flock och flocken är stark och det visar de. Jag har ofta gått med en hund då mannen fortfarande arbetade och har absolut inte vikit undan för någon hund. Men om jag mött någon som verkat orolig eller haft fler hundar med sig, har jag alltid gått undan tills de passerat. Men det gäller tydligen inte vår flock. Jag undviker gärna ordväxling eller bråk så jag viker av så snabbt jag kan. Om människor inte förstår hur det är att gå med en flock, så orkar inte jag förklara det för dem. Karma tänker jag och viker av.

Det enda de ser av oss är ryggtavlorna och jag slipper deras gliringar om uppfostran mm. Vill inte heller fresta på Turbo som efter fem månader hos oss går väldigt fint i koppel, om inte en annan hund kommer för nära. Hundar har en radie som de betraktar som sitt revir och Turbo är noga med det. Inte för att hon gör utfall, utan för att hon så gärna vill fram till den mötande hunden. Grabbarna hakar på och Unkas är väldigt högljudd i vad han anser. Han skäller inte utan skriker stick och brinn. Låt min syrra vara ifred! Hundmöten är på nästa nivå av hennes utbildning och jag skyndar inte på den.

 

Nu längtar jag till varmare tider och vänliga människor. En dag kommer vi dit och då ska hundarna få doppa sina tassar i Medelhavet igen. Tur att jag har foton som påminner mig om hur vi hade det.

Men först ska trädgården se ut såhär och vi ska förbereda resan till syd. Det återstår några månader och tiden går fort ibland och sakta ibland. Men vi kommer dit.

Annonser

En månad kvar

Helt otroligt att året snart är till ända. Inget och allt har hänt. Jorden överlevde alla idiotiska saker vi människor åsamkat den. Ska försöka mig på en kort summering av vårat 2017.

Januari: och jag klarade av att ta mig ner för trappan till garaget. Köpte pensionärsskor och kunde gå korta bitar. Så blev det halt och det blev att sitta på trädäcket för mig. Pappa bodde i Oxie på ett korttidsboende och väntade på att få ett permanent boende. 

Februari: Stora H köpte sin Mustang och var så glad över den. Jag fick se den och den är väldigt fin. Vi köpte en ny dusch till stora badrummet och jag klarar av att duscha själv. Det snöade av och till hela månaden och jag kunde inte gå ut på gatorna. Äntligen fick pappa klart med boende i byn och då hade jag ringt och tjatat i flera veckor. Snön smälte och jag kunde gå till pappas lägenhet och börja packa saker.

Mars: Pappa flyttade hem till byn och det är ett fint och ljust rum han fått. Höll på att tömma pappas lägenhet och flytta över de möbler han ska ha. Kunde gå med på hundpromenaderna och allt kändes roligare. Farmor fyllde 92 år och min farbror och gudfar dog vid 98 års ålder. Mr J fyllde ett år till. 

Ja det var de första tre månaderna på detta året och sammanfattningsvis var det väldigt mycket gråväder och inte mycket till sol. Men jag hade fullt upp med pappa och hundarna så dagarna gick fort.

 

 

Torsdag förmiddag 

En kopp kaffe ☕ vid datorn och dagen kan börja. Ser klipp på hundar som får nya liv efter att de blivit räddade från gatan. Tårarna fyller mina ögon och blandar sig i kaffet. 

Alla djur är värda ett bra liv och det är underbart att se att det inte bara är jag som bryr mig. Har flera vänner på Facebook som både bryr sig och även tar hand om djur. 

Jag är glad att människor i Sverige har en sundare syn på hur man behandlar djur, även om det tyvärr finns avarter här också. De ska ringas in och straffas. Alla liv är värdefulla. 

Nu räcker det, sluta jamsa

Under förra året har vi fått ta del av hur lärarna går på knäna, då eleverna både hotar, slår och utövar rena rama maffiafasoner på både andra elever och lärare.

Även vårdpersonalen orkar snart inte med sin arbetssituation, då resurser dras in och arbetstider blir längre och längre.

Poliser slutar då de inte får gehör för sina förslag om hur arbetet ska utföras.

Årets nyårsfyrverkerier visar på en krigszon och ambulanspersonal blir pissad på, poliser beskjuts och vanligt folk skadade.

Vad gör vår regering? Oh ja, det är så hemskt och vi ska se över det hela. Vadå, se över? Anders Ygeman jamsar och säger att vi ska ha samma regler som tidigare när det gäller fyrverkerier. Ett riktigt mähä i mina ögon.

Ett mord varje dag minst i Sverige!!! Ska vi ha det såhär? Åldringar ligger instängda och får äta korv med bröd till nyårsmiddag.

Just nu pågår ett vansinnigt skjutande i våra skogar. En viss ointelligent fd skidåkare uttalar sig om att alla vargar ska utrotas för snart angriper de människor. Jag läser en ledare i Dalademokraten idag, som Göran Greider skrivit och blir glad att någon har stake nog att säga ifrån.

Det finns ingen stake i våra politiker. De enda som har stake är kvinnorna. Jag tycker inte speciellt bra om Margot Wallström, men fasen hon har stake i alla fall. Törs säga ifrån och ta beslut. Allianspartiernas kvinnliga partiledare är inte rädd för att komma med förslag och uttala sig.

Jag blir förbannad när människor inte kan gå till sina jobb och känna sig säkra. När Sverige nedmonteras bit för bit och folk far illa. Ja, jag vill ha strängare straff, fler poliser, politiker som vågar bestämma.

Jag har både tur och otur att bo i en liten by. Om någon utsätter andra för trakasserier eller förstör, är det lätt att få reda på vilka det är och berätta för föräldrarna. Vi törs säga till när någon gör något elakt. Det törs man baske mig inte göra i städerna, när ungdomar sparkar ned 79-åringar som ber dem sluta. Men vi får tåla att industrier läggs ned eller friställer folk, affärer stänger, banker och post försvinner. Busslinjer dras in och vården försvinner.

Sedan undrar man varför Sverigedemokraterna går framåt? De som förespråkar hårdare tag mot buset och bättre åldringsvård, skolor och mer ordning och reda.

När ska politikerna börja lyssna på människorna och göra något åt eländet?

Börjar som det slutade

Vädret är inte någon överraskning precis. Blött, regn och mulet. Igår var ett undantag då solen visade sig och luften var lite krispig. Mannen tog fram varma vinterjackan för första gången denna vinter. Jag tittar på foton från förra året och hittar flera på hundarna som är ute i trädgården. Snön ligger vit på marken och de är ivriga med nosarna. Nellie fick alltid glädjefnatt när första snön kom och ler med hela ansiktet. Lilla skruttan som bara någon vecka senare fick problem med en cancerknöl och vi lät somna in.

Det är alltid så sorgligt att ta farväl av en pälskling, men jag kommer alltid ha någon nära mig i livet. Sorgen tar jag hellre än att avstå från all den glädje de ger mig. Skulle helst vilja ha fler än två som vi nu har, men man måste kunna ge sina djur ett bra liv och det klarar vi inte nu. Tre fungerar det vet vi eftersom vi haft det i många år. Vi letar inte just nu, men är det meningen så hittar den vovven hit till oss.

Idag har jag griljerat en ny skinka. Vi kom på att det är jättegott med stekt potatis och julskinka, så mannen köpte en ny när den gamla tog slut. Efter att ha ätit nyårsmat i tre dagar går vi alltså över till julmat igen. Det blir sill till förrätt också. En viss kompensation för att julafton inte blev som den brukar, med julbord hos oss.

Mina tankar går idag till alla Sveriges vargar som jagas. Två redan skjutna och att detta vansinne får fortgå är lika galet som kriget i Syrien. De oskyldiga får lida för ett fåtal galningars fanatiska tyckande. I Sverige vargar i andra länder oskyldiga människor.

Livet är så mycket före och efter

Innan man slog på tv:n denna morgon var allt som vanligt. Jag gjorde min yoga och kroppen var så stel idag. Sedan tog jag en dusch och lyssnade på det som sändes. Något tråkigt lekprogram som jag inte tänkte se på. Satte mig i biblioteket och zappade till svt2 och stannade upp i allt jag tänkte och skulle göra. Självmordsbombare hade utlöst bomber i Bryssel. Efter det var dagen sig inte lik en vanlig dag längre.

Jag och många andra runt om i Europa ser bilderna från dådet och fattar ingenting. De som bor i Bryssel och de som var på platserna för detta, hade nog gärna skruvat tillbaka klockan till tiden före. Vi är tillbaka till tiden för händelserna i Paris för några månader sedan. Ännu en gång har några fanatiker förstört livet för så många människor.

Och sen då…..?

Många samlar in pengar och annat till flyktingarna från Syrien. En del försöker smuggla in några i Sverige. De känner att de vill göra något, vilket är riktigt behjärtansvärt. Jag för min del skänker endast pengar till organisationer som jag litar på. Där mina pengar används på ett sätt jag vill. För visst ska vi hjälpa dem som flyr från krig och död.

Det jag funderar mycket över är att vad kommer att hända när de väl fått hjälp. Vad vill alla de som hjälper flyktingarna ska ske och vad vill flyktingarna själva? Är det någon som frågar dem om hur de vill att fortsättningen ska se ut? Vill de stanna i Europa eller vill de tillbaka till sitt land? Jag tror att det är viktigt att vi frågar dem detta och sedan ger dem den hjälp utifrån vad de svarar.

Dessa funderingar har jag fått sedan jag såg på morgon tv i svt. Två människor som flytt till Sverige och bott här ett antal år fick frågor om hur det var för dem. En ung man blev skickad hit av sina föräldrar från Afghanistan och han är idag glad över att de gjorde det. Men naturligtvis känner han sig ensam och saknar sin familj. Kvinnan som är med i programmet kom hit med sina föräldrar, var endast tre år när hon kom och kommer inte ihåg hur det var i det land de flydde från eller hur det var när de kom. Något som fastnar hos mig är att hon ändå säger att som svensk känner hon sig inte trots det. Hennes föräldrar har berättat om hur det var i hemlandet och flykten hit, vilket kvinnan i sin tur berättat vidare för sina barn. De glömmer inte, och vill inte heller göra det. Hur tacksamma de än är för all hjälp, finns rötterna som aldrig kan kapas och tror vi det gör vi det bara sämre för dem vi vill hjälpa. De måste få ha sin historia kvar och det är ännu viktigare om de har familj och släkt kvar i det land de flytt från.

Vi kan inte begära att någon ska glömma sin bakgrund eller pang tjong känna sig som europe. Hur ska vi någonsin kunna förstå hur de känner eller tänker om endast våra idéer om hur de ska leva får råda? Våra omsorger kan sänka dessa flyktingar istället för hjälpa dem. De är inte någon boskap som ska fösas runt, utan människor med känslor och tankar om hur de vill att livet ska fortsätta.

Det hjälper inte att bara öppna sina hjärtan. Vi måste tänka på vad som ska ske efter den första hjälpen. Det saknar jag i dagens flyktingpolitik.

Rikta åtgärder åt rätt håll

Människor flyr från terrorn i Syrien och även andra länder där det råder liknande situationer. Många av dem har haft tamdjur och boskap, varit boskapsägare. När alla människor tvingas bort från sina hem och gårdar, blir ju djuren kvar. Hur ska de klara sig och vem hjälper dem? För mig som är en av dem som värnar om djuren, blir dessa tankar som knivar i mig. Det finns ju även vilda djur i dessa länder och vad händer med dem?

Om tamdjuren ska klara sig måste människorna som har hand om dem kunna stanna kvar. Därför borde dessa terrorligor bekämpas nu och hårt. Det är enda sättet att få stopp på denna flyktingvåg som sveper över Europa. Vi kan inte bara stoppa flyktingarna eller ta emot dem till liv de egentligen inte valt själva. För naturligtvis är det ett trauma att tvingas från sina hem och sina djur. Alla minnen från livet de haft och ägodelar,djur de inte kunnat ta med sig. Att ständigt vara rädd för att aldrig få det liv man haft.

Läste igår att Putin skickat soldater för att bekämpa is. Det är kanske det vi borde göra istället för att prata? Driva bort de som i sin tur drivit bort människor som är födda och uppväxta i t ex Syrien. Annars kommer dessa människor att känna sig rotlösa under kanske hela sin livstid. Djur gå mot en långsam död.

Just nu känns framtiden väldigt mörk och jag undrar hur allt ska sluta.

 

Så sena

Jag frågar mig varför Sverige alltid är så sena att skicka hjälp till katastrofdrabbade länder? Det ska undersökas och kollas innan man skickar något överhuvudtaget. Idag ska förhoppningsvis ett plan flyga till Nepal, med räddningshundar och en del förnödenheter.

Troligtvis ligger det levande och skadade människor under rasmassorna från husen. Ska de hinna dö för att ett land som Sverige inte får tummen ur? Jag blir oerhört upprörd och besviken.

Jag vet att denna senfärdighet inte beror på att vi svenskar inte vill åka dit och hjälpa till. Nej, läs byråkrati och beslutsamhetsångest hos våra politiker. Precis som under tsunamin i Thailand. De var lediga och kunde inte bryta den för människor som behöver hjälp.

Nu hoppas jag att de som åker ned får chansen att rädda människor och göra någon nytta. Måste vara frustrerande att när man väl bestämt att skicka x antal hundar,människor och förnödenheter, inte få tag i en pilot som har tillstånd att landa på flygplatsen i Nepal.

Sverige verkar ha en urusel beredskap för det mesta som gäller. Jag skäms för hur illa det blivit.

Från Htc one x 2015 1574

 

Julat av idag

image

Nellie är förvånad över att alla tomtar och annat pynt försvunnit. Vaffö gör de på detta viset?
Först är det ett ståhej med att sätta upp allt och nu tar de ned alltihop.
Vi människor är nog väldigt konstiga i deras ögon.
Nu ska det dammtorkas,dammsugas och torkas golv.
Det nya året har börjat.