Måndag kväll

Denna dag har verkligen rört upp mina känslor och det är inte bara den lilla flickans öde som påverkat det.
Jag läste om kvinnan som fick rädda sin katt ur diskmaskinen. Stackars katt.
Man bör vara ordentligt vaksam när man har djur i huset.
Vet inte hur många gånger jag varit på väg att ta ett steg tillbaka och hållit på att kliva på en av hundarna.
Så man får tänka sig för ordentligt då det finns barn eller djur i närheten.

Annars har kvällen varit lugn och vi har slappat framför tv:n. Hoppas den varit skön för er också.

Inspirationen försvann idag

Det var när jag hörde om den tioåriga flickan som blivit huggen i halsen, då hon var i skolan. En tjugoåring hade brutalt utfört gärningen och en oskyldig liten tös blir drabbad. Jag bor nära en familj som har en tös i samma ålder och en pojke något yngre. Precis som alla andra familjer med barn i skolåldern har de sina rutiner på morgonen och säkert med lite småbråk då och då. Det är tidspress och man ska ha alla saker med sig till skola och arbete. Alla rusar runt för att blli klara i tid. Föräldrarna skjutsar sina barn till skolan och säger ett hastigt hejdå. De gör det i tron att barnen är trygga i skolan och litar på lärare och andra vuxna som har hand om barnen där.

Det var säkert likadant för denna lilla flicka i Göteborg. De hade kanske haft en argumentation på morgonen och skilts åt lite arga på varandra. Att föräldrarna skulle sitta vid sin tös som svävar mellan liv och död hade de aldrig kunnat föreställa sig. En vanlig vardag har bytts ut till en tragedi. Ingen vet om tösen får men av detta fysiskt, men psykiskt kommer hon att få det. Jag tycker det är fördjävligt att något som detta kan hända. Barnen måste vara fredade i skolan och känna sig trygga.

Som sagt så försvann min inspiration till att skriva när jag fick höra detta på radion och mina tankar går till flickans föräldrar och till henne själv.

Är det så unikt egentligen?

Ser på programmet efter tio där man pratar om homosexualitet och att det är så modigt att ”de kommer ut”. Jag funderar lite på varför de ska behöva komma ut. I mina ögon är det bara en naturlig sak att man känner sig dragen till vissa människor, oavsett kön. Vad den sexuella läggningen har att göra med hur man är i sitt yrkesliv eller som person. Förstår inte heller att det ska vara så frånstötande att se två av samma kön hålla varandra i handen.

Det är ju alla homofober som får de homosexuella att vilja provocera för att de vill bli accepterade. Låt man det bara vara och struntade i om två av samma kön håller varandra i handen, så skulle livet bli bättre för allihop. Något jag frågar mig ofta är varför folk är så rädda för detta och blir provocerade. Är de i grund och botten avundsjuka? Ibland tror jag att de är det. Jag kan bli lite avundsjuk då jag känner att de har en gemenskap med varandra som aldrig blir för heterosexuella. En grupp som känner sig utpekad och trakasserad får en större sammanhållning och en gemenskap som inte finns utanför.

Jag har alltid känt mig väldigt avslappnad och omhuldad bland de homosexuella vänner jag har. Man slipper vissa skämt och attityder som ofta finns bland heteromänniskor. Jag är hetero och dras till män, men skulle absolut inte vilja vara utan de som är homo. Vi behöver alla sorter för att få ett bättre samhälle. Så jag ser inte homosexualitet som något unikt eller märkvärdigt, utan bara något normalt.