Landskrona är en fin stad

Jag har alltid tyckt att Landskrona verkar vara en så lagom stor stad med ett fint centrum. Mycket träd och parker. Därför är det så tråkigt att läsa om alla bråk och vandaliseringar som sker. Vad är det som gör att någon vill förstöra en hel stads rykte? Visst, är det hög arbetslöshet jämfört med andra städer, men det borde inte vara en orsak. Som att folk blir idioter för att de saknar arbete. Det är för enkelt att skylla på brist på sysselsättning. Jag tror snarare att det har med uppfostran att göra. Att lära någon att vara rädd om andras saker och hur mycket det kostar för alla om man förstör.

Men tyvärr får ungdomar inte lära sig detta hemifrån. När inte föräldrarna är rädda om saker de använder i sina jobb, ser barnen detta och gör likadant på sina arbetsplatser, som är skolan. Min nära kontakt med företagare i branscher där man har både fordon och verktyg, har gjort att jag förstår varifrån denna avsaknad av att värdesätta andras ägodelar kommer från. När man har fest hemma och struntar i att jobbmobilen stjäls eller ställer ett arbetsfordon så att det lätt blir inbrott, blir plötsligt sjuk och måste hem, men struntar i att ta med sig dyra verktyg man lånat från en arbetskamrat. Inte bryr sig att det kan bli stulet och att arbetskamraten blir enormt upprörd. Detta är ingen arbetslös människa som är uppgiven och känner sig utanför, utan en som inte fått lära sig att vara aktsam om andras ägodelar.

Läste i tidningen att skolor blivit nedklottrade i vår lilla by. Detta är pojkstreck, men kostsamma sådana. Pengar som tas ur skolans kassa och kunde ha använts till något annat. Nu blir skolans elever lidande för att föräldrar inte lärt sina barn att andra får lida för deras tilltag. Som en sådan enkel sak att man ska kasta skräp i papperskorgar, inte i andras trädgårdar eller på gångbanor. Att alla som drabbas av deras nedskräpning blir lidande utan att ens ha gjort någonting för att bli måltavlor.

Däri ligger orsaken till att en hel stad blir utpekad som fruktansvärd att bo i. Några få ouppfostrade förstör för det stora flertalet.

Visst är det synd om dem

Barn som lever med föräldrar som är arbetslösa eller har en låg inkomst får kanske inte åka på semester. Ulla Andersson är vänsterpartiets taleskvinna och skriver en debattartikel om hur svårt ensamstående mammor har det. De får säkert pussla ihop för att få ekonomin att gå ihop. Men jag har i många år blivit arg på att ingen tar upp hur svårt ensamma kvinnor och män har det. Jag har haft flera bekanta som varit ensamstående med barn och själv varit bara ensam. Inga barnbidrag eller bostadsbidrag, då jag haft arbete. Men liksom andra människor gått på nitar i kärlek och ekonomi då andra sett till att utnyttja mig.

Under de år jag levde helt ensam hade jag inte råd med många saker. Att köpa kläder var en utopi och semester bara att glömma. Mina föräldrar skickade ibland pengar så jag kunde ta bussen hem till dem i dalarna för ett par veckors vila. Något jag verkligen uppskattade. De visste att jag endast hade pengar till hyra och mat, vilket var det viktiga i mitt liv. När jag gick ut någon gång kunde jag offra 30:- på en öl och sedan var det alltid någon som bjöd på några till. Många uppskattar ett trevligt sällskap och är inte ute efter en sängkamrat. Men min vän som var ensamstående köpte hem vin och köpte kläder rätt ofta i mina ögon. Hon fick barnbidrag, bostadsbidrag och underhåll från barnens pappa. Vartannat år åkte de även på semester till Spanien någon vecka. Jag åkte som jag skrev till mina föräldrar.

Inte för att jag missunnar dem, men jag tycker ändå att de som lever ensamma bör uppmärksammas. Man får inga bidrag utan ska klara sig på sin lön som i många fall kan vara låg. Men de betalar skatt till förskolor, fast de inte har barn och kanske aldrig får, Skatt till att underhålla vägar som de aldrig kör på, eftersom de inte har råd med bil. Listan kan göras lång till vad skatten dras till. Jag skulle vilja att de som lever ensamma blev mer uppmärksammade. Det är kanske inte det lättaste att stå för allt själv. Alla kan inte eller vill inte göra som hollywoodfruarna, och ragga upp någon miljonär som försörjer dem.

Sedan vill jag också få bort denna beteckning om fattigbarn. Det är inte barnen som är fattiga utan föräldrarna. Det viktigaste kanske inte är att kunna åka bort på semester, utan att ens föräldrar har arbete så de kan ha semester. Tid att åka till stranden eller gå på tivoli med sina barn. Jag var alltid glad att kunna ha semester även om jag inte alltid kunde åka någonstans. Det finns så mycket i ens närområde att göra om man bara tittar.

Ingen hänsyn

Jag läser och ser på nyheterna om det som händer i Husby, Stockholmsförorten och undrar lite vilka som satt igång det hela. Att det skulle vara en reaktion på ett polisingripande för någon vecka sedan tror åtminstone inte jag ett dyft på. Detta är igångsatt av andra krafter som sett att det är lätt att trigga igång något. Jag tror inte 12-13-åringar törs starta detta. Det jag inte begriper är att dessa unga människor får springa ute om kvällarna och tända eld på grannarnas bilar. De bör stinka brandrök lång väg när de väl kommer hem. Som förälder bör man ta sitt ansvar och se till att ens barn inte är en av dem som sysslar med sådant.

Brist på tillsyn är det största problemet och där måste alla vuxna i området ta på sig ansvaret. Vi hade liknande förstörelse i Rosengård, Malmö för något år sedan och där skyllde man också på att det var polisens fel. Men om inte de vuxna har respekt för polis och myndigheter, hur ska barnen få det då? Jag tycker synd om alla dem som nu är oroliga och inte törs sova om nätterna, då de är rädda för att någon ska tända eld på ens bostad. Man kan inte skylla på politikerna när sådant händer för det sker vare sig alliansen eller socialdemokraterna styr.

Det allra största problemet är att man föst ihop olika nationaliteter i samma område och tror att de ska leva i fred, när de är i krig mot varandra i sina hemländer. Minsta lilla så tänder det. Visst ska man få bo var man vill, men jag tror inte det är bra att alla samlas i ett område. Då blir det dom och vi som gäller och de flesta poliser är dom för de boende. Detta är ju inget svenskt fenomen utan något som sker överallt i världen. Det är inte lätt att komma till ett nytt land med en annan kultur. Ska man glömma sin gamla och anamma den nya eller ska man hålla kvar det man alltid haft? Har man erfarenhet från sitt hemland att poliser är korrupta och inte att lita på, lever den tron kvar var man än flyttar.

De som kommer hit misstror oss och vi misstror dem. Många länder har försökt lösa dessa problem, men jag vet inget som lyckats.

Tomt och tyst

Efter att snöovädret dragit och en klass 2 varning utfärdats, är det ödsligt i byn. En bil har jag sett åka förbi och den skulle säkert inte någon lång bit. Mannen ska ge sig ut senare och hämta våra föräldrar till födelsedagsmiddagen. Kanske inte det bästa väder att bjuda hem dem. Men vi brukar laga något gott och sitta en stund och umgås när de fyller år. De kommer inte ut så ofta just på vintern eftersom halkan är jobbig när man blivit lite till åren. Jag tror att det är viktigt för välbefinnandet att få umgås någon timme då och då. Som man säger: ett skratt förlänger livet och det vill vi ge dem.

Hundarna älskar när det kommer besökare och njuter av att det är mycket folk hemma. Först blir de uppspelta för att sedan bara gå runt för att bli klappade. Det finns alltid någon hand som är ledig, vilket de snabbt spanar in. Läkarna har ju kommit på att när man klappar en hund eller katt utlöses det endorfiner som gör att man mår bra. Något som gör att man håller humöret uppe och inte blir deprimerad. I skåne finns det kurser för att utbilda vårdhundar och jag tror att det snart kommer att finnas sådana på nästan alla vårdboenden. Det tycker jag är positivt och tänk så underbart att få ha ett djur i sin närhet även om man inte orkar ta hand om det fullt ut.

Vi måste ta hand om våra äldre på ett bättre sätt än vi hittills gjort.

Den tiden kommer

Ju äldre vi blir ju närmare kommer den dag då våra föräldrar försvinner. Vi som har haft lyckan att ha haft båda närvarande och fått en lycklig uppväxt, blir det tomt och saknaden försvinner aldrig. Jag har min mammas dagböcker liggande hemma olästa, då jag inte känt mig redo för att lära känna en sida som jag kanske inte visste om. Min bild av henne kanske förändras och det har jag inte orkat ta. Nu har det gått nio år sedan hon dog och jag närmar mig den tidpunkt då jag kan ta till mig dagböckerna. Börjar t o m med bli lite nyfiken på dem. Kanske är det för att min bild av mamma förändrat sig och jag kan se henne som en människa och inte bara som min mamma.

Mymlan har en helt annan uppväxt och hon beskriver sin pappas död och sitt närmande till honom i sin blogg. Vi har alla växt upp med olika förhållanden till våra föräldrar. Hon skriver så bra om sina känslor inför sin pappa och mitt i allt blir det vackert.

http://mymlanthereal.wordpress.com/2012/10/11/8255/