Trötta

Kom inte i säng förrän halv två i natt. Vi blev sittande framför tvn då vi ser en serie på dvd. Borgias som är så bra att det är svårt att slita sig.

Precis när Mr J varit ute med hundarna i trädgården, hörde vi en skarp smäll utanför huset. Jag rusade till fönstret mot gatan och såg ett moln av rök. Jag hann inte gå in i sovrummet förens nästa smäll kom. Då ringde jag polisen.

Satt i biblioteket och väntade på att få prata med en polis. Då smäller det utanför fönstret i burspråket. Jag ser två ungdomar springa på gatan med huvor över huvudet.

Idag var Mr J ute i trädgården vid burspråket och hittade en osmälld smällare. Lera har stängt upp på fönstret. Ungdjävlarna har kastat in smällare i vår trädgård. Misstänker vilka det är och möter jag den djävla ungen är det bäst att han lägger benen på ryggen och springer.

Annonser

Är frustrerad 

Är det utrotning som pågår? 

Djur skjuts, kvinnor skjuts, ungdomar skjuts. 

Våra politiker säger inte mycket och gör ingenting. 

Gamla människor som betalat hög skatt går in i fattigdom när de inte orkar jobba längre. 

Vården fungerar inte längre. 

Var ska det sluta? 

Jag vill inte ha det så här mer. 

Det började med lite stenkastning

Jag har tidigare berättat om tonåringarna som kastade sten på vår och andras ytterdörrar sena kvällar. Med ett allvarligt snack tog det slut och tydligen riktade de uppmärksamheten åt annat håll. Av en del bybor har jag hört att det skett förstörelse på olika ställen. En grindstolpe har körts ned, en del bilar har fått rutor krossade och andra blivit av med olika dekaler. För att inte tala om nedskräpning som jag sett under mina promenader med hundarna.

En natt i början av mars såg min pappa x antal ungdomar bråka utanför köksfönstret. Av ren självbevarelse tände han aldrig någon lampa, utan gick och lade sig igen. Morgonen efter kunde man läsa i lokaltidningen att frisersalongen som ligger precis bredvid pappas lägenhet, haft inbrott. Hans granne hade sett hur de bar saker genom dörren och hon var livrädd att de skulle försöka ta sig in hos henne. De hade med hjälp av en a-traktor slagit sönder ett fönster och klättrat in i salongen. Saker för 86.000 kronor hade stulits och säkert var ägaren till salongen väldigt ledsen. En ung kvinna som nyligen tagit över rörelsen.

Denna a-traktor har körts i vild fart runt byn, till mångas förtret. För ett tag sedan försvann den och har inte synts till sedan dess. Igår berättade lokaltidningen om att de fyra ungdomar som utfört inbrottet fått sin dom. Två som är sjutton år fick ungdomsvårdskola och de andra två artonåringarna ungdomsfängelse. Domar som för alltid kommer att besudla deras liv.

Det som började som ungdomsstreck, slutade med inbrott och fängelse. Jag skrev om det hela på byns facebooksida och fick till svar att stenkastning får man väl tåla. Det var ju bara lite bus. Troligtvis var det ingen som stoppade deras framfart i byn, här menar jag föräldrarna. Så det slutade verkligen illa för pojkarna.

Härmed vill jag inte ge några pekpinnar, utan endast berätta om hur illa det kan gå om inte någon sätter stopp i tid.

 

Jag flyger aldrig nuförtiden

Sedan drygt tio år flyger jag aldrig, när jag ska någonstans. Idag är jag glad över mitt beslut, trotts att vissa kontinenter blir svåråtkomliga för mig. Jag avstår hellre än utsätter mig för den oro det innebär att flyga.

Efter mina sköna promenader med hundarna idag, möter mig nyheterna om att en airbus störtat i franska alperna. Inte det första planet på ganska kort tid som förolyckats. Min övertygelse är att dagens flygplan är mindre säkra än de var förr i tiden. Man använder sig av flygplan som egentligen inte borde befinna sig i trafik. Pengar styr det hela. Konkurrensen är hårdare idag och färre tar flyget när de reser.

Många ungdomar har omkommit idag och även två spädbarn. Människor som inte har levt sitt liv är nu borta från sina anhöriga och vänner. Så tragiskt.

 

Vi är olika

Män och kvinnor är olika. Människor är olika. Vi har olika bakgrund och erfarenheter, som gör att vi ser och reagerar olika på företeelser. Men ibland verkar det som att det inte är accepterat att vi är olika. Det är ju till och med så att vi reagerar annorlunda, beroende på hur man just då mår. En sak som kanske inte berör en vid ett visst tillfälle, kan göra en väldigt upprörd en annan dag. Det som gör ont på en människa, känns inte alls för någon annan.

Därför blir jag mest arg när alla betraktas som lika. Likvärdiga ja, men lika nej. I skolan ska alla gå i samma klass och detta gör att de som inte har lika lätt att lära, blir betraktade som dumma. Vad händer då? Jo, man tar till nävarna och protesterar på andra sätt. Så föds mobbare.

Jag arbetade som lärare under några år. Ett år hade jag hand om en så kallad obs-klass. Där placerade man ungdomar som inte platsade i vanliga klasser. Då lärde jag mig att många av dem var väldigt intelligenta, men kunde inte hävda sig i stora samlingar. En del var blyga och tog till nävarna när ingen ville lyssna på dem. Jag hade hand om fyra killar i femtonårsåldern. Alla var väldigt olika varandra till sättet. I den lilla grupp som vi hade kunde jag lyssna på dem och ägna tid åt den som mest behövde det just då. Vi blev en riktigt sammansvetsad grupp och läxorna gjorde vi innan de gick hem för dagen. De ville hellre stanna någon timme extra för att slippa sitta hemma själva och må dåligt, då de inte förstod allt de läste.

Alla hade godkända betyg när de slutade nian och kom in på den gymnasielinje de sökt. En av dem hade riktigt bra läshuvud, som man brukar säga och fortsatte läsa på universitet. Alla fick arbete efter sina studier. De var lugna och trevliga killar som inte hade något behov att ta till nävarna. Det enda de inte klarade i sin tonårstid var att vara i stora grupper. De fick en stämpel på sig att vara bråkiga och omöjliga. Men de var ju inte det när de fick vara i en mindre grupp.

Alla är olika, så är det bara och alla vill bli sedda. Bara de blir sedda som individer och inte som en grupp.

Oroväckande

Tidningarna publicerar filmer på hur unga män från Sverige rekryterar andra att åka ned och slåss för IS. Det enda mål de har i livet är att dö för sin gud och enligt dem den rätta tron. Vid frågan om vad de tycker om det hemska som skedde i Paris, rycker de på axlarna och menar att leker man med elden så….

Här i Sverige har de fått utbildning och har arbete, vilket betyder att de går omkring på våra gator som vem som helst. Men så verkar de ha en annan personlighet och drar sig inte för att döda. Jag har svårt att ta till mig denna information. Vad försigår i deras huvuden? Det känns lite som att de utnyttjar Sverige för att få utbildning och sedan åker till Syrien för att utföra hemska saker. Eller det är väl kanske inte de som utnyttjar vårat land utan det är IS som gör det. Vad är ett liv värt för dem? Ingenting verkar det som.

Vänner dödas därnere och de pratar om dem som martyrer och verkar tycka att det är normalt. Vi tänker verkligen olika. De tror inte på demokrati, som vi i väst förespråkar. Är det tickande bomber som kommer hem igen efter att ha krigat i Syrien? Jag förstår inte hur allt detta ska kunna stoppas. Det jag också är orolig för är dessa ensamkommande barn/ungdomar som kommer. Vem eller vilka ska de ty sig till när familjen finns kvar någon annanstans? Lätt för dessa rekryterare att övertala dem att åka ned och kriga. De längtar säkert hem och till sin familj.

Världen har blivit väldigt konstig. Jag läser en bok om Himmler och hans idéer om rasrenhet, vilket får nackhåren att resa sig på mig. Folk gick ju verkligen på denna smörja. Han skull införa en ny religion i Tyskland och skickade ut forskare över hela världen som skulle hitta bevis på att den ariska rasen var ursprunget överallt. Visserligen trodde inte andra forskare från övriga Europa på dessa teorier, men det tyska folket sög åt sig allt och trodde att de var ett härskarfolk.

För mig framstår det som att ledarna i IS läst en hel del om de metoder nazisterna använde. Ska det aldrig ta slut med galningar som får härja fritt?

Paus

Dagens arbete nästan gjort och nu ska jag ta en paus, för att ta mig ut i höstvädret. Det regnar inte, men blåser ganska hårt hör jag. Bara på med varma höstjackan och kängorna. Är lite trött i huvudet just nu då jag kört på i snabb takt. Dataprogrammet fungerade inte hela dagen igår, så jag hade en hel del att göra idag. Hundarna sover som stockar och kommer säkert inte bli alltför förtjusta i vädret. Jag blir lite vemodig av vädret, men det ska bli sol i morgon och det ser jag fram mot.

Beskeden från den nya regeringen duggar tätt nu och en del blir jag riktigt konfunderad över. Tidigare regering uttalade sig om att vi säkert måste räkna med att arbeta efter pensionsåldern. En del pensionärer blev säkert glada och tänkte att de skulle få arbeta kvar på sin arbetsplats. Men nuvarande regering tänker ta bort skattereduktionen för de som fyllt sextiofem år. Man behöver inte vara överintelligent för att inse vilka som får gå vid neddragningar. Vilken arbetsgivare vill behålla någon som kanske snart ändå måste sluta av olika skäl? Då satsar man istället på någon som är yngre. Tråkigt för alla äldre som inte vill gå i pension och de som blir friställda vid neddragningar. Det betyder att om man är över femtio, så är chansen att få ett nytt arbete ännu mer osannolik än tidigare.

I dagens samhälle är det skit att vara för ung utan arbetslivserfarenhet eller för gammal för att det ska vara tillräckligt lönsamt att anställa. Kanske ska vi samlas allihop och mata duvorna i parken?

wpid-img_514721502036167.jpeg

Rörde om i grytan

För något år sedan skrev jag i bloggen om ungdomar som ringde på dörren om kvällarna. När vi kopplade bort ringklockan, började de att banka och kasta sten istället. Troligtvis hade någon en yngre bror, som triggade småbarn att göra likadant på dagarna. Ibland när jag satt och arbetade på mitt kontor kunde jag se ett litet huvud vid dörren, som snabbt tog till benen efter att ha ringt på. Naturligtvis blev vi arga och försökte få tag i de som höll på. Småbarnen fick jag tag i en dag och pratade med, så det upphörde efter det samtalet. Det tog längre tid att få tag i ungdomarna och vi ringde polisen tillslut. Men en dag fick jag fatt i en av killarna och talade om för honom hur allvarligt polisen såg på detta. En kväll kom allihop och ringde på. De stannade och vi pratade med dem. Efter det samtalet slutade alltihop.

Det var så skönt att slippa sitta på helspänn varje kväll och livet blev normalt igen. Men under valborg hände det igen. Jag satt och arbetade på mitt kontor trots att det var helg. Som egen företagare har man inte ett åtta till fem jobb, med lediga helger. Det gäller att ta tag i mail som kommer och samtal som kan ge nya uppdrag. Två töser i illgröna jackor kom gående utanför fönstret och jag tänkte inte så mycket på det. Plötsligt tar en av dem sats och springer upp på vår trapp och ringer på dörren. Båda börjar springa allt vad de förmår och jag rusar ut efter dem. Men med slippers springer man inte särskilt fort.

Jag sitter och är arg som ett bi, skriver ett inlägg i facebook på vår bysida. Många reagerar och det blir både för och motargument. Jag följer diskussionen och svarar på en del. Naturligtvis kommer det en del konstiga inlägg, men det är väl naturligt. Det roliga är att folk verkligen blev engagerade och att resultatet blev att det är lugnt igen. Jag bryr mig inte om att jag inte fick tag i töserna. Det viktigaste är att min vädjan till de föräldrar det berörde tydligen läst eller fått reda på vad deras barn gjort. Vilket effektivt socialt medie facebook är.

Jag har uppnått mitt mål och är mycket nöjd. Visst kunde jag ha gått hem till dem, då jag har ett visst hum om var de bor, men nu behövde jag inte försöka leta upp dem. Hoppas jag slipper ta upp sådant fler gånger i något socialt medie.

tuffa tider

 

Livet i byn

Allt går sin gilla gång i vår by, med vissa undantag förstås. En villa har haft inbrott under gårdagen och det känns inte speciellt bra. Det stod inte så mycket om inbrottet, mer än att ett fönster var uppbrutet. Eftersom ingen gatuadress nämndes så vet jag inte var någonstans i byn det skedde.

Ibland när jag rastar hundarna en sista gång, hör jag skrikande bildäck. Om det är ungdomar som kör runt på den stora parkeringen vid det stängda möbelvaruhuset eller någon tjuv som rivstartar, vet jag inte. Bara att det hörs bra i byn på kvällarna då det i övrigt är väldigt tyst. Inte många bilar som kör på våran landsväg då.

Nu har vi haft vårvärme i flera dagar och det är knoppar överallt. Men eftersom nätterna fortfarande är kalla så väntar jag med att påta i trädgården. Tror jag ska köpa tagetes i år också. De lyser så fint gula i alla krukor och lådor. Jag köpte dem av misstag ett år och det visade sig att de i princip sköter sig själva. Sedan står de långt fram i hösten, så de är verkligen prisvärda.Men jag längtar tills jag kan börja plantera dem.

Våra blickar söker sig fortfarande ut mot fälten när vi går våra promenader då två bortsprungna hundar inte hittats. Mitt förslag om att mer systematiskt leta genom området där de sågs sist, var inte populärt hos ägarna. Men andra ville gärna göra det. Jag tror att om vi hade gjort ett stort sök, så hade vi hittat hundarna. Nu går tiden utan att de kommit hem och jag tycker så synd om dem.

strong

 

Andra tider

De som går i pension idag är människor som växte upp efter andra världskriget och möttes av framtidstro och framåtanda. I Sverige var det vår socialdemokratiska regering som skulle ta hand om dem. De litade fullt och fast på de styrande. En del sade inte ens du till sina föräldrar och andra äldre niade man. Flickor neg och pojkar bockade. Aga var inte förbjuden och många kan berätta om när en lärare eller förälder gav stryk då man var ohörsam eller olydig. En dask i baken var ingen ovanlighet. Själva säger våra nyblivna pensionärer att de fick lära sig veta hut. Många slutade skolan efter högstadiet och en del redan i sjunde klass. Det var inga problem att hitta ett arbete då det växte upp industrier och affärer överallt. Nu skulle Sverige byggas upp och bli en värlfärdsstat. När de väl hade arbete om så bara som springpojke, flyttade de hemifrån. Lägenheter var det gott om och hade man bara en inkomst så fick man ett hyreskontrakt. Såklart hade de lägre krav på standard än vad vi har idag, då många växt upp med torrdass på gården och badkar i källaren.

Dessa människor kunde börja som städare,springpojkar och sedan arbeta sig uppåt. Nu när de går i pension har de arbetat sedan skolan och kanske tidigare, med slutlig anställning som tjänstemän eller chefer. De har köpt hus och har en trygg ekonomi i många fall. Nu kan de med all rätt luta sig tillbaka och njuta av sin pension.

Idag ser samhället annorlunda ut och studier är ett måste. Helst högre studier än gymnasium om man ska lyckas få ett arbete. Konkurrensen är stenhård om de arbeten som finns lediga. Många ungdomar når inte upp till de krav som är idag och efter år av försök så resignerar de. Att få sommarjobb är som att vinna på lotto idag. De arbeten som våra pensionärer startade i finns inte idag. Ska man bli städerska krävs gymnasium och sedan utbildning på produkter och arbetssätt. Springpojkar existerar inte idag, det som närmast kan liknas vid det arbetet är kanske de som kör budbilar. Då ska man ha fyllt arton år och ha körkort, som kostar skjortan att ta idag. Det är inte möjligt för någon som inte har pengar och har man inte föräldrar som betalar, så måste man ha arbete.

Det är så tråkigt att läsa om hur politiker tjatar om utbildning och att alla måste studera mer. Ungdomarna idag utbildar sig till arbetslöshet senare i livet. Istället måste vi skapa arbeten som gör att de snabbare kommer ut i arbete och kan arbeta sig uppåt.

Visst är det andra tider idag, men varför ska det behöva bli sämre för våra ungdomar? Bygg mer bostäder och ta in lärlingar så de får en chans att bli något de senare kan vara stolta över. Vi blir inte bättre människor med utbildning, utan vi blir bättre när vi får göra erfarenheter av olika slag. Ge bättre förutsättningar till dem som vill starta företag och hjälp dem att anställa. Vi får inte fastna i hopplöshet och tänka att det inte blir bättre.