När man är på randen till döden
Inte för att jag är det just nu, men jag har varit det. Är det först då man börjar fundera på hur man lever och hur glad man är för det man har? Före det så rusar man runt som en skållad råtta och klagar över när något inte blir som man vill. Det man verkligen har är man inte ett dugg tacksam över. Man lever som att livet är för alltid, och döden är något som bara drabbar andra…