Inte för att jag är det just nu, men jag har varit det. Är det först då man börjar fundera på hur man lever och hur glad man är för det man har? Före det så rusar man runt som en skållad råtta och klagar över när något inte blir som man vill. Det man verkligen har är man inte ett dugg tacksam över. Man lever som att livet är för alltid, och döden är något som bara drabbar andra men inte en själv.
Vissa tillfällen kan göra så att man stannar upp men efter ett tag är man precis som vanligt igen. Det är bara då döden gör sig påmind som man verkligen stannar upp. Synd att det ska vara så när vi har så mycket tid att verkligen göra något bra av våra liv. Att klaga och kritisera andra har blivit en livsstil för många. En del till och med tjänar pengar på det. När de istället borde titta på sitt eget liv och fundera om de ska göra något åt det.
Livet är för värdefullt för att kasta bort det på att vara elaka.
