Himlen tycks ta fram hela gråskalan i dessa dagar. På kvällarna syns inga stjärnor och det är becksvart ute. Inte konstigt att människor blir deprimerade under denna årstid. Trots det vill inte jag ha någon snö, som ska lysa upp i mörkret. Det finns inget värre än att halka omkring i kylan. Kanske är det tanken på att det obönhörligen kommer en sådan tid, som gör att man suckar och grottar in sig i deprimerande tankar. Nu känner jag mig inte speciellt deprimerad, utan mer att jag förstår alla flyttfåglar. Tänk, att kunna breda ut vingarna och segla iväg mot solen och värmen? Kunna stanna tills vädret blir bättre igen här i norr.

Tur att växterna inte släppt alla blad ännu och blommorna fortfarande slår ut. Mina rosor kämpar på allt vad de kan och lyser upp allt det gråa. Gräsmattorna lyser så gröna i alla trädgårdar. Härligt att det fortfarande finns lite färger i allt det gråa. Jag skulle vilja sträcka upp händerna mot det gråa och försöka sära på molnen. För där bakom finns det blåa och solen.

Onsdag idag och halva veckan har avverkats. Lillördag kallar en del denna dag. När jag var liten betydde onsdag att jag skulle åka till min balettlektion. Från sex års ålder till jag var sjutton, innebar onsdagar just detta. Först hade jag en förhoppning om att bli dansare. Men eftersom jag var blyg och höll mig i bakgrunden var det inte mig fröken såg. Jag fick alltid hålla till bland alla som skulle dansa i bakgrunden och någon söt duktig flicka fick dansa solo. Om vi behövde kavaljerer till flickorna, så var jag ett naturligt val. Till mitt förtret fick jag dansa pojkrollen och sätta upp håret i hästsvans. Jag som drömde om vida styva kjolar och tåspetsskor. Tillslut dog drömmen och skolan tog alltför mycket tid. Med vånda slutade jag att gå på balettlektioner på onsdagarna. Det är svårt att släppa drömmar, trots att man vet att de aldrig blir verklighet.

Men drömmen om en ny sommar behöver jag aldrig släppa. Den kommer precis som den alltid gjort.