Att köra genom dessa två städer Deuville och Treuville är som att åka rätt in i en fransk film från 60-talet.  All lyx man ser och de bägge casinon som finns i bägge städerna. Ja, de har varsitt. Man väntar att någon fransk skådespelare ska komma gående på trottoaren.

Till och med rondellerna är utsmyckade med blommor och olika konstverk. Fast det är de i alla städer efter atlantkusten. Kanske i hela Frankrike, men där har vi inte varit ännu.

När vi kom runt rondellen var en till cirkus och ni kan skymta kamelen bakom staketet. Tror jag räknade till fem eller sex olika cirkusar under vår resa i Frankrike. Det finns många och alla har exotiska djur som går omkring i refuger och på gatorna.

Vattnet är aldrig långt ifrån när man kör omkring i de två städerna och vi åkte ned till ställplatsen för att se hur den såg ut i Deuville. Den skulle ligga i småbåtshamnen som var enormt stor och mot casinot.

Vi hittade den och det stod väldigt många husbilar där. Ett tag funderade vi på att bli kvar men det var ett kort tag. Vi ville inte stanna redan utan komma ned en bit till invasionskusten som börjar strax efter dessa städer. Men det var en rätt mysig plats att stå på och jag kan tänka mig hur casinot lyser upp natten. Det är den byggnaden ni ser på bilden.

När vi skulle åka dagen därpå hade gps-Lennart fått solsting och ville inte vara med. Så vi började köra efter kartan istället. Men då vi inte visste riktigt vägen ville vi verkligen få igång den och lyckades tillslut. Egentligen tänkte vi åka till en annan ställplats än den vi hamnade på men då klockan blev rätt mycket körde vi in på ett ställe där vi såg fler husbilar.

Deuville var så fantastiskt vackert att vi åkte runt och tittade en stund på allt. Det är en klassisk turiststad i Frankrike och hit åkte det mondäna folket för rekreation. Casinot (på bilden) är enormt stort och ligger alldeles vid vattnet. Vi såg många bilar i den övre prisklassen köra runt på gatorna så de rika åker nog fortfarande hit.

Vi letade efter datakabel då vår verkade glappa ibland. Men hittade ingen, däremot såg en cirkus och deras djur betade i gräset mellan filerna. En vagn stod vid sidan av och i den låg en tiger och sov. Jag tog inget kort då det var svårt att se den på grund av gallret. Här är en kamel och en zebra.

En rondell och en bro skiljer de båda städerna Deuville och Treuville åt. Så man visste inte riktigt i vilken av städerna man var. Hade inte gps-Lennart kommit igång så vete tusan om vi kommit ut på rätt väg från dessa städer.

Jag vet inte i vilken av städerna vi åkte till här, men detta är bron. Många lyxiga bostäder fanns det också med takterasser och de var gjorda av exklusiva byggmaterial. Så ni förstår varför vi snurrade runt ett bra tag där.

När vi vaknade dagen efter i Honfleur sken solen och det var ca +25 i skuggan. Då hade vi ingen lust att åka någonstans utan bara ha en skön dag att slappa på.  Det var lite dåligt med gräs för hundarna så vi bredde ut de två underlagen vi har med oss om det bara är grus.

Hundarna var absolut med på att vi skulle slappa och började redan efter frukost med det. Fast de var förstås glada över att vara ute sedan.

De tittade nyfiket ut och spanade efter skuggan då solen värmde rätt bra. Så vi fyllde skålen med vatten och lade ut underlagen.

Markisen vevades ut och där satt vi allihop. Men mitt på dagen blev en bättre plats ledig så vi bytte hastigt som lustigt. Trodde vi kunde få el men det sket sig för någon var supersnabb och tog den lediga kontakten. Fransmannen som lämnat platsen kom tillbaka efter en stund och svor då vi tagit platsen, men han hade inte markerat att han skulle komma igen så då får man skylla sig själv. Nu får jag väl skäll som publicerar mannen på bild men det får jag ta. Låtsas som att han inte är där så är ni snälla.

På kvällen var vi ännu mer slappa och köpte pizza till middag. Den var förbaskat god och dyr. Men vi hade ju en riktig slappardag. Skönt att ta det lugnt emellanåt. Vi har alltid med oss en binge böcker men av någon anledning blir det inte mycket läst. Någon tidning läser vi och sedan sitter man och glor på allt folk.

Nu var vi på väg mot Honfleur som vi varit på en gång tidigare då vi var i Frankrike. Gps-Lennart fick koordinaterna och vi hoppades på att få åka småvägar efter kusten. Men icke Lennart styrde vår väg rakt inåt landet. Men då det var vackra vägar med flera slott att titta på så gjorde det inget tyckte vi.Jag plåtade för glatta livet under färden och en del kort blev riktigt hyfsade. Vackra alléer förde oss nästan in på borggårdarna och det var som att åka i en saga.

Det blev en färd i skogar och över berg och dalar. Vi försökte hålla koll på väderstrecken och jag ett öga på kartan för ett tag tyckte vi att det gick lite väl långt åt öster. Så jag kollade vägnummer och så trotsade vi Lennart och körde mer åt sydväst vilket kändes mer rätt. Eftersom vi behövde handla tänkte vi stanna i Fécamp och även försöka hitta en fri wifi-anslutning. Så mc donalds var vårt mål efter inköpen.

När vi kom fram snurrade vi runt ett bra tag då det var en rätt stor stad och vi hamnade mitt i smeten. Men tillslut lyckades vi krångla oss till utkanten och hittade både affär och mc donalds. Men då vi inte har en extern antenn utan endast den som finns i datan måste vi åka väldigt nära för att få kontakt. Vi hittade en parkering hos en firma tvärs över vägen där hamburgerstället låg.

Sen bar det av på vindlande vägar mot Honfleur som ligger vid floden Seines mynning. Vi kunde ta det lugnt eftersom vi var tidiga och troligtvis skulle få en bra plats ändå när vi kom fram.

Jag ville att vi skulle stanna och äta efter ett tag och bad mannen hitta en fin plats och detta är vad han ansåg vara det. Typiskt att vi åkte förbi hur vackra vyer som helst och han valde denna mitt emot någon slags industribyggnad. Nåväl jag var hungrig så maten gick ned i alla fall. Hundarna fick sin rastning och vi åkte över den ena av broarna över Seine. Trots att det inte är motorväg så är det betalning för att komma över bron 3 eur fick vi lägga upp. Inget att gråta över och efter bron var vi snabbt framme i Honfleur och ställplatsen. Mycket riktigt fick vi en fin plats med lite utsikt och kunde sätta oss ute en stund. Mannen tog en tur med Unkas för att se om det kunde finnas någon svensk husbil. Ställplatsen tar upp mot 100 husbilar så någon borde det ju finnas.

Mycket riktigt han såg två stycken svenska men inget folk. Efter en stund kom det folk till vår dörr och det var svenskarna. Roligt att prata en stund och utbyta lite erfarenheter. De var på väg upp och hem till Borås efter att ha varit i Barcelona. Blivande ”flyttfåglar” som de kallas när man åker till Spanien och övervintrar i husbilen. Något som vi också funderar på att göra senare i livet. Tänk så skönt att slippa kyla och snö.

På morgonen var Unkas lite orolig i magen och den blurrade och hade sig. Vi fick gå ut med honom flera gånger för det verkade som att han ville gå, han hade kanske lite ont i den. Som vanligt hade han väl ätit något från marken vilket resulterar i magont. Efter sista gången av promenarande fick jag upp honom på sängen och masserade mjukt på magen vilket han verkade tycka var skönt, för han somnade efter ett tag.

När vi gjort klar oss placerade vi både hundarna och oss själva ute i solen. Vi blev kanonbruna på den dagen och efter en dag i skuggan sovandes mådde Unkas bra igen. När vi promenerade passade vi på att ta lite kort.

Väldiga kritklippor omgav hela den lilla staden på båda sidor och detta är den som var till höger om ställplatsen. Mannen gick bort till den och hittade en tavla.

Tydligen hade ett plan kört rakt in i klippan under andra världskriget och namnen på alla stupade stod på tavlan. Det var en F14 från England med engelska soldater. Händelsen utspelade sig den 21 mars 1945, alltså mitt under invasionen. Vi såg fler tavlor och minnesmärken med namn på dem som stupat under hela vår resa.

Men hur mysigt det än var i Veulettes så ville vi åka vidare. Efter att ha sovit ut gjorde vi oss klara och fortsatte vår färd söderut med gps-Lennart som färdledare. Vilket kan vara ganska vanskligt vilket jag återkommer till längre fram under resan.

På morgonen vaknade jag klockan åtta helt av mig själv och det tyder väl på att man är ganska utvilad. Solen kom fram och vi gjorde oss klara för avfärd. Vi hade tänkt stanna på en ställplats i hamnen i St-Valery-en-Caux och körde på den smala vägen förbi småbåtshamnen till platsen. Men det var smockfullt och vi hade lite besvär med att vända och ta oss ut. En fransman med en schäferliknande hund gjorde tummen upp åt oss för vår vargbild på husbilen.

Jag letade fram en ny ställplats en bit bort som var större och troligtvis ha plats för oss. Veulettes-sur-Mer ligger mellan två höga kritklippor och vägen ned mot ställplatsen gav oss en vacker vy över havet och samhället. Vädret var underbart så när vi hittat en bra plats satte vi oss ute allihop. Denna ställplats kan ta ca 50 st husbilar så det var gott om plats, trots att det redan var många som stod där.

På andra sidan vägen låg stranden och ett antal små semesterhus. Hundarna tyckte att det var skönt att ligga i gräset och titta på alla människor och djur som gick förbi. Många bilar kom och folk gick ned till stranden för att bada.

Bakom husbilen gick en cykelväg där vi kunde rasta hundarna. Unkas blev kompis med ett svart får som betade i en hage vid cykelvägen. Det följde med när vi gick på vägen och nosade på Unkas så de två verkade gilla varandra. Vi tänkte att det kanske skulle gå att köpa någon färdigmat vid strandpromenaden och mannen begav sig dit.

Men det enda ätbara som fanns där var en bil som sålde pommes frites som man kunde få med ett otal olika såser. En tös satt bakom bilen och skalade potatis av glatta livet. Då vi inte är så jätteförtjusta i pommes frites gav vi upp det och lagade vår egen mat. Vi satt nog ute till 19.00 på kvällen eftersom det var så varmt och skönt. Vi fick inte in någon tv-kanal så det blev ett par avsnitt av serien White house som vi hade med oss. Gick ju lika bra det med. Det blev ganska sent men vi hade bestämt oss för att stanna en dag i Veulettes så det gjorde ju inget.

Efter att ha sovit en natt i Escalles bestämde vi oss för att fortsätta söderut, eftersom vi ville ner till invasionskusten. Denna dag åkte vi inte hellr särskilt långt utan bestämde oss för att stanna i Cayeux-sur-mer som verkade vara en bra ställplats. Solen värmde gott och det kändes inte så roligt att sitta i bilen hela dagen. Ställplatsen var lite av en besvikelse men vi stannade ändå.

Först ställde vi oss vid den lilla grässträng som fanns mot gatan och satte oss ute med hundarna. En annan husbil som också hade hundar gjorde detsamma. När mannen gick för att betala avgiften vid campingen tvärs över gatan upptäckte han att man kunde köpa kod till internet så nu kunde jag göra några inlägg mm.

Framåt kvällen bytte vi plats och ställde oss vid de andra husbilarna med utsikt mot sanddynorna. Det fanns en badstrand längre bort men hundar fick inte bada så vi struntade i att gå dit. Eftersom platsen inte var så rolig bestämde vi oss för att köra tidigt nästa morgon, så efter middagen och lite fransk tv gick vi till sängs.

Man kan ju inte ha tur med alla ställplatser och när man endast läser om dem så får man chansa lite. Vi stod tryggt och inte ensamma vilket var skönt.

Vi var glada att ha kommit till Frankrike och ivriga att åka vidare, så nästa dag fortsatte vi kustvägen söderut. Stora sanddynor skymde sikten mot havet och vi åkte genom små samhällen. Innan vi åkte från Calais hände en incident. Vi fyllde vatten och tömde ur gråvatten. Då satte sig Unkas på förarsätet och jag pratade med honom. Han lutade baken mot dörren och mannen tittade inte om det satt en hund där utan öppnade och Unkas ramlade ut baklänges. Han blev skrämd och rusade iväg en bit och mannen efter hojtande. Jag tog mig ut genom bodelsdörren med ett koppel och började prata lugnt med Unkas för att lugna ner honom. Han stannade och jag kunde röra vid honom, mannen hade rusat in och hämtat levergodis som han sträckte fram. När Unkas började äta kastade jag mig över honom och fick på honom kopplet. Då blev han kolugn och följde snällt med in i bilen.

Efter att vi åkt en stund började höga gröna kullar trona upp sig framför oss och det gick uppåt. En bit upp stod bilar och husbilar på en parkering och när vi tittade bakåt hade vi en vidunderlig utsikt över havet och där på andra sidan Dovers vita klippor. På andra sidan denna höga kulle var en dal och tittade vi uppåt mot andra sidan såg vi ställplatsen. Vid byn Escalles skulle vi stanna den natten.

Denna utsikt hade vi mot England och det var synd att vädret inte var bättre. Men vi hade gräs utanför husbilen så hundarna fick ligga i gräset och titta på andra hundar och människor. Precis till vänster kunde man gå på en liten väg med hundarna och se ut över det vackra landskapet.

Uppe vid det lilla bruna huset var receptionen och där står vi. Det hade nog regnat en hel del på morgonen så det var vattenpölar både här och där. På kvällen regnade det också men slutade under natten. Solen tittade fram och vi passade på att städa lite i husbilen. Färden skulle ju fortsätta söderut.

Vi kom ganska tidigt till Calais och tog varsin tur runt med hundarna. Ja mannen tog två och jag en med Nellie. det var mycket folk ute och gick med sina hundar så det blev en bra social träning för vårt lilla nervknippe. Hon är lite nervöst lagd och dessa ensampromenader gör henne gott.

En mycket lång strandpromenad löpte utmed stranden där tyvärr inga hundar fick vara. Men på promenaden fick vi gå och det gjorde vi. Jag gick så långt att mannen trodde att vi rymt men det var så skönt att röra på sig och så mycket vi ville se och lukta på. ja, det var Nellie som luktade inte jag haha.

Efter promenaden satt vi och såg färjorna komma och gå. Många kom i bilar och tittade på husbilarna och färjorna. Det verkade vara ett kvällsnöje att åka ned och köpa glass där vi stod. Vi pratade om när tyskarna stod med starka kikare och spanade mot England på 40-talet. Vi tittade i vår lilla kikare men såg inte land på andra sidan. Det var här tyskarna trodde att invasionen skulle ske. Men där sket dom i det blå skåpet minsann.

Dagen efter skulle vi vidare så vi kojade vid 23.00 efter att ha tittat på fransk tv. Det är faktiskt ganska roligt att se andra länders tv även om man inte förstår alltihop. Vi såg en show som var jättebra. Veronice Sanson var med och henne har jag flera cd skivor av då min franska väninna försett mig med dom. Så nöjda med dagens upplevelse somnade vi i vår franska bädd i husvagnen.

För att lätta upp alla hemskheter visar jag lite bilder från resan. Efter Aachen åkte vi på en väldigt tråkig och rak motorväg genom Belgien. I början var skyltarna på franska och efter ett tag flamländska. Man är ju tvåspråkiga i Belgien vilket man lätt ser på vägskyltarna. I norra delen pratar man flamländska och i södra delen franska. De ligger lite i konflikt med varandra då norra delen är väldigt fattig, medans den södra är välbärgad. Vad det beror på vet jag tyvärr inte. Min kusin bor i Belgien och i 15 år bodde de i Liegè som ligger i södra delen och pratade franska. Men sedan flyttade de upp till Osteende som ligger i norra delen och hon var tvungen att lära sig flamländska, vilket var mycket svårt enligt henne.

Men vi svängde av mot Dunqerque och sedan mot Calais. Strax efter franska gränsen rastade vi och värmen slog mot oss. Vilket var rätt skönt efter allt regn och kyla i Tyskland. Vår gps Lennart tog oss ganska smidigt till ställplatsen nere vid havet, där färjorna mot Portsmuth går.

Först var det ganska trånga gator och vi undrade vart vi var på väg egentligen. Men vi krånglade oss fram och gatorna blev bredare tills vi började se havet skymta.

Det var som att komma ned till en semesterstad med restauranger och strandpromenader. Efter att ha fått vända och köra runt lite hittade vi var vi kunde köra in på ställplatsen. Vi hade tur och fick en plats med havsutsikt, så vi kunde se när färjorna åkte förbi mot England.

Borta vid huset med blått tak stod vi och längs starnden var en lång promenad där folk gick hela tiden. Det var ganska trångt mellan husbilarna så ville man sitta ute blev det framför bilen. Men det kändes som att sitta på en scen då folk gick och tittade på husbilarna och oss främlingar hela tiden. Så det blev ett kort ögonblick, innan vi satte oss inne och tog varsin whiskey innan maten och hundrastning.