Lite mer rolig fransk reklam
Svara
Dag 20 på resan 23/7 Torsdag
+26 grader ute när vi vaknade vid nio på morgonen. En svag vind blåste och vi stod i skuggan av några träd, så det kändes riktigt svalt. Men det lutar rätt bra och det känns som att gå i lustiga huset på gröna lund, när man går fram och tillbaka i husbilen.
Efter vår frukost ska vi köra till en ställplats några mil norr om Lyon. Vi är på väg norrut och mot Tyskland. Inte en enda svensk husbil sedan vid atlantkusten. En sak är säker och det är att vi aldrig skulle vilja köra med en husbil med boggie eller en kabe som är 2,50 meter bred i Europa. Det går bra att köra sådana i Sverige eller om man kör motorvägar till campingar. Men då får man inte se så mycket av länderna eller städerna. Vår Mackan är perfekt att köra omkring med och det verkar många andra också tycka då vi sett många McLuis på denna resa.
Vi har kört på fina landsvägar genom Cotes du Rhone och njutit av utsikten. I en av byarna stannade vi och handlade, för vid tre var det dags att äta en bit bröd och rasta hundarna. Vid staden Vienne blev det köer och plötsligt såg vi en svensk husbil köra om oss i vänsterfilen. Det var en husbilsklubbare och det var riktigt roligt att se den.
När högerfilen stannade av helt tog vi också vänsterfilen och där var vår svenska kompis. De hade kört in i högerfilen och när vi körde upp bredvid vinkade och tutade vi som bara den och de gjorde likadant. Sedan körde de bakom oss i ett par kilometer.
När motorvägen delade sig körde de om oss och tutade, sedan svängde de av mot Strassbourg och vi fortsatte mot Lyon. Det susade på bra och snart skulle vi vara framme vid ställplatsen. Trodde vi ja. När vi kom in i Lyon blev det tvärstopp nästan direkt och vi kröp fram mot bron som skulle leda oss över Rhone. Det tog nog två timmar tills vi var där och då var det avstängt , så vi kunde inte komma över. Det var bara att fortsätta till nästa bro som Lennart hade hittat. Ytterligare ett par timmar tills vi kom dit och då var även den avstängd. Nu började vi bli lätt frustrerade och undrade vad som stod på. Jag satte på radion som inte gav någon information om olyckor eller annat. Nu var vi på väg tillbaka till infarten vi kommit in på. Ett par timmar till kröp vi och många andra bilister fram. Flera andra husbilar hade också hamnat i detta kaos.
Mannen kände att det började trycka på och ett toalettbesök var nödvändigt. Då körde en motorcykelpolis om oss och lite längre fram stod han med en mobil vid örat och vinkade av bilar. Japp, vi följde hans råd och kunde parkera på en gata så mannen fick lätta på trycket. Sedan följde vi bara med strömmen av bilar och insåg att vi hamnat i något slags arabkvarter. Lyon är en miljonstad, med hög brottslighet så vi stängde dörrarna då det gick i krypfart. Men vi kom inte ut ur staden, utan in i ett annat bostadsområde som påminde starkt om Rosengård i Malmö.
Hur i helkotta skulle vi ta oss ut härifrån. Jag tog fram kartboken och sade åt mannen att först måste vi köra österut och vi såg en skylt mot Grenoble. Efter ännu ett tag såg vi skyltar mot Paris, och vi skulle ju norrut så vi körde åt et hållet. Efter sju timmar var vi äntligen på väg ut ur Lyon och Lennart hittade en bro över Rhone som vi körde över. Då såg vi både poliser och gendarmer på motorcyklar som eskorterade ett gäng traktorer ut från staden. Då kom vi på varför det varit stopp i hela staden. Bönderna protesterar mot de usla priserna de får för sina varor och täpper helt sonika igen alla avfarter i städerna. Då blir alla fast och snurrar runt i flera timmar tills polisen lyckas mota bort traktorerna.
Nu susade vi fram på landsbygden och solen höll på att gå ned.
Halv elva på kvällen var vi framme vid ställplatsen Villafranche-sur-Saone N 45.58.22 E 4.45.4. Mörkret hade sänkt sig så vi kunde inte se så mycket. Man skulle lösa ett kort vid en automat och sedan skulle kortet sättas i automaten vid bommen. Men det fungerade inte alls. En holländare kom fram och ville hjälpa oss och berättade att det hade krånglat hela dagen med bommen. De hade haft turen att tösen i receptionen var kvar och kunnat öppna upp kortet åt dem. Men nu var receptionen mörk och öde. En tysk med husvagn kom och ställde sig bakom oss och gick bort och löste ett kort. Mannen pratade med honom och då ville han prova om hans kort fungerade och det gjorde det. Bommen åkte upp och vi körde in, men tysken blev kvar när bommen åkte ned. Så pinsamt.
Vi körde bort till en plats och ställde oss. Mannen tog ut hundarna och gick sedan bort till tysken som var lätt irriterad. Som tur var kom det en bil som löst ett veckokort och därmed kunde köra in och ut flera gånger. Han såg till att bommen kom upp och tysken kunde köra in på ställplatsen. Under tiden mannen varit vid bommen, gav jag hundarna mat och sedan var det dags för oss att äta något. Vilken dag detta blev! Det som vi trodde skulle ta fyra timmar hade tagit oss elva timmar och nu var vi rejält trötta. Funderar på om bönderna i Sverige gjort likadant under semestertider och vad som då hade hänt. Hade varit intressant att se.
Dag 19 på resan 22/7 Onsdag
Vaknade 6.45 när solen gick upp och sedan var det hopplöst att somna om. Det var varmt och flera andra husbilar åkte från ställplatsen. Troligtvis fler som inte sovit särskilt mycket i denna värmen. Mannen var uppe vid två inatt och då var det fullt med folk ute. Inte så konstigt då det var +29 både inne och ute. Vi kände att vi bara måste bort från denna tryckande värme och checkade ut, varefter vi körde ned till Canal de Midi som rinner genom Carcassonne. Där åt vi en snabb frukost och rastade hundarna. Det var så fuktigt och varmt att vi inte mådde så bra av det.
Vi åkte mot Beziers och den väg tartarerna tog sig in i Frankrike. Många borgar och ruiner fanns kvar efter deras framfart.
Molnen var mörka över Carcassonne och de hade lovat regn så det var kanske bra att vi åkte därifrån. Beziers visade sig vara en jättestor stad och vi kände att det skulle vara gott med en kopp kaffe, då vi inte fått någon denna morgon. Därför letade vi efter en Mc Donalds då vi kände att en bigmac skulle sitta fint till kaffet.
Men vi hittade ingen och gav upp och fortsatte mot Montpellier istället. Eftersom vi var lite kluvna om vi skulle åka till någon ställplats vid medelhavet eller köra uppåt landet, var det en bra stad att stanna på för att kolla väder mm. När vi kom fram till staden såg vi en Mc Donaldsskylt och styrde Mackan dit.
Gissa om det var gott? Kaffet satt som en smäck. Mannen kände att det inte var nödvändigt att titta på vädret. Våra hundar är inte vana vid denna stekande värme och vi ville inte utsätta dem för mer av den varan. +35 ute gjorde att valet inte var så svårt, vi skulle köra uppåt. Medelhavet finns ju kvar och det får vi besöka en annan gång då det är lite svalare väder.
Under dagen korsade vi floden Rhone tre gånger och körde genom flera vackra byar. Cote du Rhone är ett väldigt gott vin kan jag lova.
Halv sex körde vi in på ställplatsen i Montélimar N 44.33.54 E 4.45.24 . Automaten där man skulle köpa biljetter var förtejpad så om ingen kommer för att ta betalt står vi här gratis. Annars kostar det 4,10 euro/dygn.
Det är lite kuperat så för andra gången fick vi köra upp på klossar. Det blåste ordentligt när vi kom och var +33, men så kom ett litet åskväder och nu har vi +29. Det känns så svalt och härligt. Lite svag vind och nu mår vi äntligen bra igen. Hoppas det blir svalare till natten och att jag får in några tv-kanaler.
Nu är klockan 19.30 och vi har +28 så hundarna sover som stockar. Jag har letat ut en ställplats till i morgon, lite mer österut och ca 20 mil söder om Grenoble. Hoppas den blir bra för då stannar vi två dygn. Funderar på att köra lite tvätt i hinken när vi kör i morgon. Men det är inget jag behöver tänka mer på just nu.
Härliga lördag
Det gäller att ta vara på sensommaren och det fina vädret så länge det varar. Unkas njuter varje dag som hundarna kan vara ute.
Kuma fäller otroligt mycket nu och jag borstar honom varje dag. Han har lärt sig att tycka om det. När han kom till oss fick vi knappt röra vid honom.
Jag ska ta in några höstblommor och sätta dem i biblioteket.
Annars gör vi inte något speciellt idag, mer än småpyssel.
Dag 18 på resan 21/7
Vi vaknade vid nio och låg och pratade en stund. Det snurrar lite i huvudet just nu, ska vi eller ska vi inte? Bytte lakan i sängarna och mannen rastade hundarna. Vi åt frukost och gjorde oss klara. Sedan tog vi farväl av Ron och Christine. De ska stanna till oktober sade de, men allt var osäkert då de letade nytt hus på Nya Zeeland. Ja, så lever de och vi kanske står vid en milstolpe snart, vem vet?
Vi körde mot Castelsarrasin och temperaturen steg till +39 när vi anlänt till ställplatsen. Den var stor och två husbilar stod där i solen och det fanns ingen skugga alls. Därför bestämde vi oss för att äta lite bröd med ost till, rasta hundarna och sedan åka vidare. Vi måste ha skugga när det är såhär varmt ute. Det blev lite vanskligt att rasta hundarna då de måste gå en lite bit på asfalt och det brände på tassarna. Kuma skuttade ordentligt och det avgjorde saken, här kan vi inte bli kvar oavsett. Vi slog igen dörrarna, satte igång bilen så att luftkonditioneringen kom igång, ställde in nya koordinater på Lennart. Vi passerade Toulose när det var rusningstrafik, men det gick riktigt bra.
Våra trevliga värdar i Meylan Christine och Ron i deras vardagsrum.
Här kunde vi inte stanna.
Fina rondeller som Sverige verkligen borde ta efter. En fröjd att köra genom dem. Vid ett tillfälle visade termometern på +40!. Vi lyckades få ned temperaturen inne till +29 och det var riktigt behagligt.
Böljande dalar och höga berg i fjärran som är Grand Mastiff Central. Verkligen höga berg. Vi anlände till Carcassonne N 43.12.19 E 2.22.18 vid 19.00 och ställde oss vid ställplatsen. Jag gick runt och fotade hejvilt.
För er som inte vet vad detta är för en mur, kan jag berätta att det är Europas äldsta romerska stad. Med intakta stadsmurar.
Utsikten från ställplatsen är milsvidd och det var +39 när vi stannda och öppnade upp för alla vindpustar som kunde hitta in. Vid 20.30 hade vi +39,5 så det verkar lovande. Det blev en sen middag för oss, men vi var trötta så det blev bara tapas. Det blåser hyfsat bra nu så vi hoppas kunna sova.
Mannen var uppe inatt och då stod grannen ute med alla barn. Det var +29 och vi hade svårt att sova. Ska vi verkligen ned till Medelhavet och denna hetta eller dra oss norrut för att få det lite svalare? Orkar inte tänka på det nu, utan det får vänta tills i morgon.
Sommarlovets sista dag
På måndag börjar allvaret igen för alla skolbarn i byn. Det är slut med sovmorgon och lata dagar utan krav.
Kanske första skoldagen för många och för andra sista året.
Vi ska ta vara på sensommaren och det fina vädret vi har.
Men först sovmorgon säger Kuma.
Spanarna
Ser allt, hör allt så försök inte smyga. Vi har koll på allt.
Matte känner sig trygg.
Véronique är Frankrike och sommar
Dag 17 på resan 20/7 Måndag
Idag är det otroligt varmt +33, men efter duschen igår har jag sovit riktigt bra. Mackan är städad och vi har ätit frukost. Spännande dag och ett möte inbokat. Svetten droppar så fort man rör sig så det ska bli skönt att sätta på luftkonditioneringen.
Jag fick in några tv-kanaler igår, men det var bara tour de france och tennis för hela slanten. Med andra ord tråkigt att titta på för oss som inte är idrottsintresserade. Mannen snappade upp från grannen som pratade om vädret att det skulle bli svalare på onsdag. Hoppas att han hörde rätt.
Dagens färd innebar små vägar med skarpa kurvor och backar. Vi kom fram till Sos och svängde av mot huset. En kort sträcka och fem minuter över två stannade vi vid Maire. Mannen gick bort till huset för att se om vi kunde köra in på tomten. Det gick bra och nu står vi inne på Ron och Christines tomt. De var ute och tog emot oss. 
Nu följde en härlig dag för hundarna. Eftersom hela tomten är inhägnad, kunde de springa lösa. Jag öppnade dörren till Mackan och de stod som frågetecken när jag sade till dem att komma ut. De är så vana vid att vi först sätter koppel på dem innan de får gå ut. Unkas och Kuma blev så glada att de började springa runt och leka. Sedan skulle allt undersökas och nosas på. Vi människor satte oss under brödträden i skuggan med var sin öl. Det var gott i värmen. Efter en stund orkade hundarna inte mer, utan lade sig i skuggan för att vila.
Byn där de bor är inte stor, men vi ville gå runt och titta lite. Så vi tog med oss hundarna och vek ned på en stig efter Mairen. Ett helt underbart landskap öppnade sig och vi gick ned till en ödekyrka. Man hade utsikt mot Pyrenéerna och nedanför flöt en liten flod. Då det var så varmt gick vi tillbaka till huset och satte oss i skuggan. Jag spolade av Unkas och Nellie med slangen som låg i trädgården. Vattnet var varmt då den legat i solen hela dagen.
Vi satt och pratade om livet i Frankrike och hur de hamnat just i Meylan som byn heter. Det var så lugnt och tyst att både vi och hundarna njöt. En och annan bil åkte förbi på vägen, men en tjock tujahäck dämpade ljudet. Kuma älskade trädgården och låg hela tiden med ett stort leende i skuggan.
På kvällen bjöd Ron och Christine oss på en fyrarätters middag. Grillad fisk, glass och ostar smakade fantastiskt gott. Till det drack vi lokalt vin som smakade väldigt gott. Hundarna som redan ätit låg och sov. Vi fick en trevlig kväll och nyttig information som vi verkligen uppskattar. Vid 24.00 sade vi godnatt och gick till Mackan för att sova. Natten var ljum och vi hade en del att smälta under sömnen. Dagens etapp blev 2,6 mil. Tänk, att få bo såhär? Det lockar verkligen.
Contrex, oh la la….