Krokusar har ploppat upp och slagit ut idag. Det blev nästan sommar med +15 grader i skuggan. Solen värmer så skönt.
Pappa är glad och har fått en promenad till affären. Hundarna är glada och jag har öppet till trädgården. Kuma vill leka och försöker trigga igång Unkas.
Jag har ont i fötterna och har gått 7,5km idag. Så nu har jag dem på fotpallen och där ska de bli ett tag.
Mina fötter är väldigt olika både till utseende och vad de kan göra fysiskt idag. För sex veckor sedan fungerade de precis lika. Jag hörde hur benen bröts i den vänstra foten och minns hur ont det gjorde.
Men nu kommer det konstiga. Jag kan glömma att det inte går att stödja på foten nu. Min hjärna lurar mig att tro att allt är som tidigare. Jag kan vakna upp och ska sätta ner fötterna på golvet och så känner jag hur tung vänstra foten är. Visst ja, den är gipsad.
Ibland tror jag att så fort gipset är borta kan jag bara traska på precis som innan. Men det förstår jag ju att det inte går. Hjärnan lurar mig och det är väl för att den vet hur man går. Att musklerna inte klarar det vill hjärnan inte veta av.
Det ska bli skönt att få besked i morgon om allt läker enligt planerna.
Dagens strapatser har knäckt mina fötter. Först gick jag barfota i träskorna då jag planterade.
Det resulterade i skavsår på sidan av fötterna. Därför blev det sockor på och gympaskor när hundarna skulle ut på sina rundor.
Samma skor när jag rullade pappa till vårdcentralen. En sväng till tobak och affären på vägen hem.
Det innebar att jag knappt kunde gå hem från pappa. Jag gick på vilja.
Satte mig vid datorn en stund och sedan skulle hundarna ha sin mat. Det gjorde ont att gå på fötterna. Nu blir det inte många knop resten av kvällen.
Jag har tänkt skriva om det flera gånger, men det har aldrig blivit av. Det är ingenting allvarligt, utan bara en reflektion jag har angående duschandet. Jag brukar kliva in i duschen och sätta på vattnet med munstycket riktat mot fötterna. Sedan ställer jag in temperaturen så att det ska bli lagom varmt. Jag för duschen från fötterna upp mot benen och det är så skönt. Men när jag kommer längre upp är det för varmt. Då får jag sänka värmen.
Likadant är det de gånger jag ska bada i havet. Jag känner med fötterna om det är en behaglig temperatur. Där kan jag ju naturligtvis inte ställa in värmen eller kylan. Fast ibland hade det varit bra att kunna det. Sedan går jag sakta utåt och det är fortfarande behagligt, ända tills det börjar nå midjan. Då blir det väldigt kallt med ens och ska jag bli doppad, måste jag kasta mig utåt, annars är risken stor att jag backar upp på land igen.
Naturligtvis har vi inte olika temperatur på olika kroppsdelar, utan det är säkerligen så att vi är känsligare på vissa ställen. Åtminstone är nog jag det. Därför kan det som känns behagligt för fötter och ben, bli nästan en chock för övriga kroppen.
Jaha, tänker ni. Den människan har väldigt konstiga funderingar. Men det står jag för och jag tänker ofta på både stort som smått. Ni ska vara glada att jag inte berättar om mina drömmar, för jag kommer ofta ihåg dem när jag vaknar. Mannen brukar säga att det måste snurra ordentligt i mitt huvud om nätterna. Bra, för dagtid mår jag prima.
Våra ursprungliga hundar låg aldrig i sängen. De tyckte att det blev för varmt och trångt. Under åren har vi fått nya flockmedlemmar och idag har vi helt andra sängvanor. Jag tycker att det är rätt mysigt med en hund bredvid mig, men problemet vi har idag är att alla tre gärna sover med oss. Här ska jag också tillägga att vi har stora hundar och inte några små. Det går väl an när någon av dem hoppar upp, men när alla vill det blir det fruktansvärt trångt. Många tycker nog att det är ett otyg att ha hundar i sängen och det får stå för dem. Alla har sin egen sängpolicy.
I vår familj börjar kvällen med lite kel med Nellie som hoppar upp så fort överkastet är av. Men när det är dags för oss att lägga sig, hoppar hon ned och lägger sig i biabädden. Den vanan har hon tagit sedan hon blivit äldre och troligtvis sedan vi skaffade våra hannar. När lampan är släckt släntrar Unkas in och oftast slänger han sig ned på golvet vid min sida av sängen. Det tar inte lång stund innan Kuma tassar in och elegant hoppar upp i vår säng. Allt är frid och fröjd så vi somnar in.
Sedan börjar nattens olika övningar med våra hundar. Kuma ligger gärna nere vid fötterna, vilket gör att vi kan sova ostört. Någon tidpunkt mellan midnatt och tre på natten, sätter sig Unkas vid husses sida och slår med tassen på honom. Detta innebär att husse får resa sig upp så Unkas kan hoppa upp bakom hans rygg, för att sedan klämma sig ned mellan oss. Det går väl an så länge han inte fiser, eftersom baken är i våra ansiktshöjder. Det är inte skönt att vakna av en sur fis kan jag lova. Unkas hoppar inte upp vid fötterna då Kuma har ett dåligt morgonhumör och riktigt fräser åt honom om han blir störd.
Sedan gäller det för oss att inte bli törstiga eller behöva upp på toaletten. Men ibland måste man och när man kommer tillbaka ligger en hund på ens plats. Det är inte lätt att knuffa på 54 kilo och när jag gör det är risken stor att han knuffar ned husse, då benen är utsträckta mot hans rygg. En riktig knuffposition. Det gäller att försiktigt böja hans ben och fösa hunden mot mitten igen. Man lär sig.
Jag kan vakna av en mardröm att något försöker sänka mig och då är det Unkas som ligger och sover tungt över mina ben eller rygg. Varmt blir det också. Vissa nätter är positionerna ombytta och Kuma ligger längre upp. Då placerar sig Unkas tvärs över sängen och jag önskar att jag var kortare. Ibland kör jag fötterna under honom och vaknar av att jag inte har någon känsel i dem. Vänder jag mig om har jag päls i hela ansiktet. Kuma lägger sig gärna på husse så det är inte alltför ofta jag störs av honom.
En del skulle väl säga att det är väl bara att knuffa ned hundarna ur sängen. Visst skulle vi kunna det, men saken är den att vi inte vill. Det har blivit ett sätt att leva och trots allt bök, gillar vi att ha dem där.
