Idag känns det som att jag kan samla tankarna bättre och känna både glädje och sorg. Glädje över alla i Räddningstjänsten som gjorde en enorm insats i fredags. Glädje över att stockholmarna visade att de ställer upp när det gäller. Sorg över att det överhuvudtaget skedde och de människor som dog och är skadade. Kanske ligger några och kämpar för sitt liv nu och riskerar att få men resten av sina liv, om de klarar sig. Det är så sorgligt när ett liv tas i förtid. Så plötsligt och oväntat. Något som är en vardaglig händelse vänds till något helt annat.
Denna underbara vårdag och ändå inte. Politikerna har fått sig en tankeställare och jag hoppas det kommer några bra saker från dem, som åtminstone kan försvåra att det händer igen. Men vi lever i en tid där olika extrema falanger är ute efter att skrämma och skada.
Läste att attentatsmannen hade ett utvisningsbeslut hängande över sig och något sådant kan få droppen att rinna över. Hatet växer och så utför man något mot det land som vänt ryggen mot en. De bryr sig inte om vilken religion du har eller vem du är.
Livet är skört och vi måste ta hand om varandra. Vara vaksamma mot extrema åsikter från alla håll och hjälpa till att förebygga terrorn. Tyvärr, kommer det att hända igen och frågan är bara var och när. Vilket land och stad kommer att drabbas härnäst? Det är hemskt att tänka så, men jag är nog inte ensam att göra det.
Idag ägnar jag mina tankar åt den stad som nu har drabbats.