Slipper vattna och det är skönt. Det har regnat hela förmiddagen och hundarna sover. Jag ska sy kantband på täcken som jag klippte till igår. Bara raka sömmar så det är inga konstigheter.
Blev så glad igår när jag såg att vårat stora gräs fått nya blad och då passar det bra med regn.
Första dagen vi gått långrunda utan jackor. Knappast någon vind och en sol som värmer så skönt. Då stötte vi på denna lilla krabat.
Krokusar har ploppat upp och slagit ut idag. Det blev nästan sommar med +15 grader i skuggan. Solen värmer så skönt.
Pappa är glad och har fått en promenad till affären. Hundarna är glada och jag har öppet till trädgården. Kuma vill leka och försöker trigga igång Unkas.
Jag har ont i fötterna och har gått 7,5km idag. Så nu har jag dem på fotpallen och där ska de bli ett tag.
Veckan innan avresan gjorde vi i ordning Mackan och kände att detta år var vi verkligen förberedda. Men så började både farmor (svärmor) och min pappa bli dåliga. Pappa ramlade hemma och gjorde illa handen. Efter någon dag på sjukhuset i Malmö fick han komma hem igen. Farmor ramlade också och låg på sjukhuset ett bra tag. Hon hade brutit lårbenshalsen på andra benet. Äntligen fick hon komma till ett korttidsboende, så då kunde vi pusta ut, trodde vi. Veckan innan vår resa kom jag hem till pappa som ramlat igen och fick åka ambulans till sjukhuset i Trelleborg. Han hade brutit lårbenshalsen och hade en infektion i lungorna. Jag åkte dit och en dag var han jättedålig och nästa riktigt bra.
Vi skulle komma iväg tidigt på morgonen då vi tänkte resa, men det sket sig redan kvällen innan. Min mobil blev helt konstig och jag kunde inte komma in på någon app. Så det första vi fick göra var att köra in till Malmö och Telenors butik. Killen där kunde inte göra något åt den och då min mobil även var lite spräckt fick jag ut en ny. Sen åkte vi till Trelleborg och pappa. Han var bättre och de lovade att inte skicka hem honom innan en vårdplanering gjorts. Jag kunde vara med på telefon.
Först klockan 15.00 körde vi mot Öresundsbron i ett duggregn. Men vi stannade i Trelleborg och gav hundarna en rastning, så vi kunde köra genom Danmark utan att stanna. Vid fyratiden gjorde jag smörgåsar åt oss som vi åt på vägen. Vädret blev bättre och bättre hela tiden. När vi kom fram vid Jels sken solen och det var +24 ute. Men mannen körde fel så vi fick köra två mil extra, men det har hänt tidigare så vi skrattade bara och körde på. Det första vi gjorde var att rasta hundarna och ge dem mat. Lite sent för klockan var halv sju och de brukar få mat vid fem.
En whisky och sedan köpte mannen hamburgare på baren en bit bort. De är underbart goda och perfekt när man kommer lite sent. Vi hittade denna ställplats av en slump för några år sedan och här står vi bra, dåd et är lugnt och ett annat plus är att det är gratis. Dagens etapp blev 30 mil och efter allt som hänt precis lagom för oss. Tror att både hundarna och vi somna direkt när vi lade oss.
Jag längtar ut till bänken och skuggan. Där brukar jag sitta och lyssna på podden med sommarpratare. Hundarna sover i gräset bredvid. Det är sommar för mig.
Men nu är jag tvungen att sitta inomhus hela dagarna. Unkas sover nedanför mitt fönster vid staketet. Kuma ligger bara ute om jag eller mannen är där. Jag får sikta på nästa sommar och då ska jag sitta därute igen.
Jag har både sett fram mot idag och varit nervös inför läkarbesöket. Foten ska röntgas och då visar det sig hur bra allt läkt. Jag är både ledsen och arg då ingen läkare berättat vad de gjort med min fot. Ingen sökte upp mig efter operationen och jag har ingen aning om vad som händer härnäst. Det enda sjuksköterskor sagt till mig och sjukgymnasten sagt är att det kommer ta tio veckor. Så därför räknar jag ned varje dag och vecka. Därför är jag nervös inför att träffa en läkare idag. Eftersom jag svimmade av innan operationen har jag inte träffat läkaren som opererade mig. Ärligt talat känner jag mig försummad.
Något positivt har ändå hänt och det är att farmor fått permanent boende. Nu kommer hon tillbaka till byn och vi kan äntligen planera för hennes flytt. Hon får ha sina egna saker hos sig och vi får närmare när vi ska hjälpa henne. Men nu blir det extrajobb för mannen igen och jag som hade hoppats att allt skulle lugna ner sig. Det är i alla fall övergående och det blir nog bra tillslut.
Nästa sommar ska vi gå ut på landet och njuta av alla maskrosor och allt som blommar. Jag ska nysa av allt pollen och vara glad att få gå ute. Unkas och jag ska titta in till både pappa och farmor på våra promenader. Kuma kommer ta sina glädjeskutt vid garagedörren innan vi går ut.
Men denna höst ska vi härda ut och även vinter. Veckor går fort och snart börjar träningen med att gå på foten igen. Så vill jag se det i alla fall.
Nu kom sommaren tillbaka och vi tänker sitta ute i gräset ett tag innan det är dags att köra hem.
Har inte så lång väg och då det är så härligt här har vi inte bråttom.
Det enda jag ska göra hemma är att vattna blommorna både inne och ute.
Mannen pratade med ett par som har en hund med blandning av amstaff och bullterrier. De hade blivit stoppade när de skulle köra in i Danmark. Det var förbjudet att föra in hunden i landet.
Vid en titt på internet såg de att flera andra länder också hade förbud mot de raserna. Tråkigt att inte kunna åka i Europa.
Efter att ha gått ute i ett ettrigt duggregn, är det inte konstigt att jag tittar på bilderna från i somras. Längtar till den årstid då jag inte behöver ha tjocka stövlar, handskar, vinterjacka och mössa på mig.
När jag kan öppna ut till trädgården och hundarna springer ut. De ligger och sover i skuggan, när jag skriver.
Tills den tiden är här, får vi härda ut och drömma.
I fönstret surrar en fluga, kanske sommarens sista? Luften är klibbig och regn väntas in under kvällen. Meningar som:” haha, nu slipper jag vattna”, fastnar i halsen. För nu är det inte många blommor kvar som behöver vattnas. Blomlådorna ser ut som de festat flera veckor i Magaluf. Det finns ett motstånd inom mig att kasta bort dessa härjade tagetes. Om jag gör det är sommaren definitivt slut och jag vill hålla den kvar, om så bara en millimeter. Jag behövde ingen jacka idag när Unkas och jag tog en promenad, men det kändes höst ändå. Löven på buskar och träd har börjat falla och ligger som underkjolar runt träden. Men ännu är det mycket grönt och det gör gott för ögat.
Vi satt ute i trädgården på bänken och det var inte lika skönt som förra veckan. Jag kände att jag ändå måste sitta där någon timme, då Kuma protesterade högljutt när han inte fick gå sin promenad. Tassen är bättre och det skulle kanske fungera, men risken är ändå att inflammationen blossar upp igen. Två dagar kvar av kuren med antibiotika och jag önskar att det fick vara lite sommar de dagarna. Sedan kan hösten få traska in hur mycket som helst. När vi kan ge oss ut på landet igen och njuta av lugnet.
Men tills dess får vi vara instängda i trädgården och blicka längtansfullt ut. Kuma jag lovar att på torsdag ska vi ge oss iväg.