Ibland är det bara tomt

När man mediterar så tömmer man huvudet på tankar och det är väldigt skönt. Men så kan det också bli när jag sitter och ska skriva ned tankar jag tidigare haft. Kommer ofta på saker jag vill skriva om när jag står i duschen, men så är de bara borta när jag sätter mig framför datan. Känns inte roligt att bara skriva om våren och mina hundpromenader, men det är mina höjdpunkter på dagarna. Jag njuter av att gå ut på landet och se hur årstiderna växlar.

Nuförtiden ser vi inte lilla hästen i hagen, efter utbrytningen den gjorde då vi gick förbi. Den ville nog inte stå ensam långt borta från alla de andra hästarna. Ibland ser jag den stå i en mindre hage nära de andra och den tittar alltid på oss när vi går förbi.

Om jag hade varit ett djur så hade det nog varit tjuren Ferdinand. Jag skulle sitta under min korkek och lukta på blommorna när de andra tjurarna sprang omkring och stångades. Jag är gärna den som iakttar andra människor och allt som sker.

Vi lever kanske inte det mest spännande liv man kan tänka sig och det är precis så jag ville ha det när jag flyttade till skåne och landet. Jag är så glad att min älskade Berrie fick uppleva det och jag vet att han njöt av våra promenader. Eftersom han var en klok bordercollie så sprang han lös ute på landet och då gjorde det inget att vi första året bodde i lägenhet. När vi sedan blev med hus och trädgård var min dröm komplett. Nu drömmer jag vidare om andra platser och hus. De ska också bli uppfyllda innan mitt liv på jorden är över.

vårlökar

Tankar snurrar

Ibland snurrar tankar runt i huvudet och då är det så skönt att bara tömma sig på allt och bara vara. Därför mediterade jag idag för att kunna starta dagen utan snurret. Ingenting blir ju bättre av att man grubblar som en galning. Eftersom det ändå inte är problem jag grubblar över så borde det inte vara så svårt att bli av med dem. Så vad snurrar i huvudet då? Gamla saker som hänt och varför, är det som ploppar upp i huvudet. Löjligt eftersom jag egentligen vet varför. Jag skulle aldrig vara här eller den jag är idag om mitt liv inte innehållit allt som jag upplevt.

Oj, vad djupt det blev då. Blåsten har mojnat lite och det har regnat en skvätt. Byn är inbäddad i ett grått täcke av moln. Jag har gjort de vanliga sysslorna som tillhör vardagen. Mannen är på jobbet. Onsdagen rullar på i vanlig takt. Skulle behöva tvätta håret, men det gör jag i morgon. För några år sedan tvättade jag det varannan dag och det sliter på det. Med vilje har jag dragit ned på tvättandet till två gånger i veckan. Bra för miljön och bra för mitt hår, som blivit tjockare. Om jag inte riktigt orkar hålla ut den fjärde dagen , som är idag, tar jag torrschampoo. Idag har jag inte gjort det.

Tror att jag ska fota lite idag och sedan hålla på med alla bilder. Roligt pyssel och jag behöver verkligen sortera bilder och kasta bort de som inte är bra. Det tar tid och jag har inte orkat efter Nellies bortgång. Lite jobbigt att titta på bilder som jag tog bara någon dag innan hon inte fanns hos oss mer. Nu känns det bättre och jag tillåter mig att dröja mig kvar och tänka på henne, när jag tittar på bilderna.

Varje historia har ett slut, men i verkliga livet är varje slut en början på något nytt.

wp-1451484452473.jpg

Något som piggar upp

image

Nu när vardagen börjat tänkte jag att några tulpaner kan pigga upp hemma. Köpte en bukett förra fredagen och de är lika fina idag. Men köpte ändå en bukett till igår, så nu blev vasen full.
Solen lyser upp alla vrår inomhus, vilket gör att jag får torka både här och där. Smutsen syns för bra.

Mina tankar går till alla svenska vargar som blir dödade nu. Mitt hjärta gråter. Kan inte förstå att 370 stycken anses för många i Sverige. Vi borde kunna ha det dubbla utan att det skulle störa. Men jägarna får väl inte skjuta så många älgar då.

Vänner….

Du kanske tillhör dem som har massor av vänner, eller dem som har en handfull? Vad jag tror är att de flesta av oss har en eller ett par vänner som aldrig skulle svika och alltid finns där för dig. Jag har aldrig haft så många vänner som jag har just nu. Eller är de egentligen vänner? Som de flesta har jag ett konto på facebook och även andra sociala medier. De flesta vänner jag har är sådana som spelar något av de spel jag också gör, som tidsfördriv. Sedan är det vänner jag fått genom gemensamma intressen och mina hundar. Några släktingar finns också där. Klasskamrater från både grundskolan och gymnasiet har kommit till. Före detta arbetskamrater som jag bryr mig om och pratat en del med.

Så ser det väl ut hos många andra på just facebook. Så är det ett fåtal som sticker ut. Då menar jag de som jag alltid kan vända mig till och skulle ställa upp om jag behövde råd eller hjälp. Av dem är det ett par vilka jag skulle kunna lita på till hundra procent. Dessa två har jag lärt känna via internet och sedan träffat ett flertal gånger. Vi pratar inte varje dag men trots att vi är så olika, så är vi själsvänner. Jag hoppas de också känner att de kan lita på mig och att jag skulle ställa upp om de bad om hjälp.

Dessa två är jag extra rädd om och just för att vi är så olika, vill jag ha deras åsikter och tankar. Ninni och Kim ni är guld i mitt liv och jag hoppas ni stannar för alltid så länge jag lever.

wpid-img_466782375808982.jpeg

Tankar under städningen

Idag har jag känt av ett visst svårmod. Den känslan infann sig redan då jag vaknade. Som att nu är något slut. Inte bara sommaren utan något mer som jag inte vet vad det är. Träden är i stort sett kala nu och igår kunde jag sopa bort alla löv som samlat sig på vår garageuppfart. Äntligen en dag utan regn. Vill också tillägga att samtidigt som jag har detta svårmod, känner jag ändå en förväntan om att något nytt är på gång. Knasigt eller hur?

Nästa vecka ska jag återuppta min yoga och meditation vilket jag ser fram mot. Köra till vc och ta influensaspruta så jag slipper bli mer sjuk. Måste hålla mig på fötter för hundarnas skull. Unkas är nog lite förkyld och har hostat ett par gånger. Han är väldigt kelen och vill bli ompysslad. Precis som det är när man är lite krasslig. Men nosen är våt och kall, så feber har han inte. Tittade ut genom fönstret för en lite stund sedan och då var det hyfsat ljus, men nu släcktes ljuset och det är kolsvart. Nej, jag vill inte ha snö som lyser upp i mörkret. Det är bra som det är och +11 passar mig ypperligt.

Snart ska vi fira födelsedagar och sedan blir det julhelg. Pojken fyller tjugofem år och Nellie nio, sedan Unkas fem, sist är pappa som blir hela åttionio år. Dags för mig att torka golven innan vi sätter oss i bubblet för skön avkoppling.

Ha en fin lördagskväll.

Intressant yrke

Ibland funderar jag på att det hade varit roligt att vara privatdetektiv. Men jag undrar om man verkligen kan leva på det? Om man får klienter med mycket pengar så klarar man väl sig rätt bra kanske. Det gäller att man tycker om att lösa gåtor och hitta vägar för att vaska fram sanningar eller stulet gods. Allra bäst är väl att slippa konfronteras med den man spionerat på eller försöka få tillbaka det stulna. Man lämnar över de bevis man fått till klienten och sedan är det upp till mottagaren att göra polisanmälan eller konfrontera den misstänkte. Tålamod behöver man säkert också ha, då det kan ta tid att få fram uppgifter och information. Detta var bara tankar som ramlade över mig idag och inget som jag funderar på att sadla om till.

Undrar egentligen hur många tankar som far genom huvudet varje dag? För ibland känns det som huvudet håller på att explodera. Därför är jag så glad att ha yogan, då man tömmer huvudet på alla tankar. Efteråt känns det som att jag har en tom duk, där nya tankar kan få plats. Precis som när en konstnär sätter upp en duk, som ska fyllas med ett nytt motiv. Det är bättre än att behöva måla över gårdagens tavla, vilket jag gjorde innan jag började. Det blev bara en enda röra av tankar och tillslut började jag må dåligt av det.

Nu ska jag ta ledigt resten av kvällen och börjar med att ge hundarna mat.

Augusti 2014 021

Sedan tanka ned lite nya foton från kameran.

Torsdagstankar

Nu när hösten definitivt är här, kommer även regnet och jag undrar om jag kan hitta något ute som gör mig glad idag. Alla löven på träden börjar bli fult bruna och det mesta ser dassigt ut. Men om jag tittar mer noga på växtligheten ska jag nog hitta något som är vackert. Det är ju ganska spännande att gå på upptäcksfärd och gör mina hundpromenader lite roligare. Sedär redan något som gör mig glad att tänka på. Jag tänker inte låta regnet göra mig deppig.

Hörde på nyheterna att krisen i USA är över just nu. Temporära överenskommelser har tagits, men det är väl nu grovjobbet med att verkligen säkra ekonomin börjar. Hela världen har hållit andan under krisen som varit. Vare sig vi vill eller inte, så påverkas vi av det stora landet i väster. Även Ryssland, där många företag använder sig av dollar och inte rubel. Kanske något herr Putin ska tänka på innan han bröstar sig. Många länder vill isolera sig och påstå att de minsann klarar sig själva, men idag fungerar inte ett sådant tänk. Inget land eller människa kan påstå att man är en isolerad ö.

 

Förberedelserna klara

Nu har jag lite tid att läsa tidningar på nätet efter att ha blivit klar med alla förberedelser inför intervjun idag. Har även kontaktat ett par kunder inför nya uppdrag och satt veteraner i arbete. En produktiv morgon med andra ord.

Det har snabbt blivit varmare ute och nyss satt några blåmesar utanför mitt fönster. Så fina de är. Jag satt samtidigt och tittade på bilder från den fruktansvärda brand som pågår just nu utanför Los Angeles. Folk flyr i panik och många kommer att förlora allt de äger och har. Inte precis den vardag man önskar någon.

Många tankar snurrar i mitt huvud just nu och jag har lite svårt att fokusera på en specifik tanke. Så därför återkommer jag senare när jag haft intervjun och kanske fått bort alla skräptankar.

Duggregn har blivit sol

Trots att detta är en kort arbetsvecka har den med ens blivit ganska fullspäckad. Det är efterverkningarna från mötet jag höll förra måndagen och alla lappar vi satt upp före det. Både nya uppdrag och veteraner strömmar till varje dag nu. Har det börjat lossna ordentligt nu? Jag hoppas verkligen det. Snart är det ett år sedan jag började med detta arbete och ibland har det känts motigt och tankar har snurrat i huvudet. Jag vet att jag inte kunde göra annat än att nöta in företaget hos folk. När jag nu har veteraner ute på uppdrag så ger det genklang. De är verkligen duktiga och trevliga. Jag får bara lovord efter att de varit någonstans.

Ibland önskar man att man haft en kristallkula och kunnat se in i framtiden. Fast det kanske är tur att man inte har det, för då skulle man inte försöka lika mycket.

Såg nyss vårat duvpar vagga förbi och undrar lite om de hittat ett bo för sina ägg. Den ena verkar rätt tjock och bär kanske på ägg nu. De båda rör sig i krokarna men har tydligen inte valt vår häck i år. Kanske verkar löjligt att bry sig om ett par duvor, men just dessa två värnar jag extra om.

Kanske sista julen

Jag funderar ju lite om detta var den sista julen jag fick med min pappa och svärmor. Det kan man aldrig veta och så gör även andra. Min pappa har fått leva och uppleva många jular, där den ena inte var lik den andra julen. Varje år är annorlunda och människor försvinner för att inte vara med nästa gång man firar jul. Kristian är ung och borde få uppleva många jular, men vet att denna kan vara hans sista. Det är så sorgligt att läsa hans ord om hur kraften försvinner ur hans kropp. Att det gör ont att tänka de tankar han har just nu. Jag kommer att spara hans ord för att påminna mig om hur bräckligt livet är.

http://ikroppenmin.blogspot.se/2012/12/sista-bilden-innan-kriget.html