I min fortsatta läsning av Bodströms bok blir jag mer och mer konfunderad. Vad vill han egentligen åstadkomma med boken? Jag trodde att den skulle handla om hans år inom politiken och då kanske med en del roliga och jobbiga minnen. Men den verkar bara bitter och som att han vill klippa av alla band med dem han kände under den tiden. Kapitlet jag nyss läst handlar om hur man ska klara sig vid sk. ”drev”, då journalister hittat en nyhet och kräver besked. Som en liten handbok för blivande politiker så de kan mygla sig fram.

Detta följs av att Bodström betygssätter en hel radda av journalister och reportrar. Helt subjektiva påståenden om hur han tycker att de är. Det kallar jag att hänga ut någon. Bör man inte hålla sina åsikter om hur andra arbetar för sig själv eller åtminstone inom sin inre krets? Idag arbetar han som advokat och kommer troligtvis någon gång komma i kontakt med journalister, vilket han borde veta. Hämnden är ljuv även för dem eller hur?

Han drar sig inte heller för att hänga ut före detta kollegor, som när han berättar om hur socialdemokraterna hinkar i sig alkohol på olika sammankomster. Den årliga träffen på Harpsund verkar ha varit riktigt blöt med mycket sprit och fylla. Något som Bodström verkar tycka är normalt och jättekul. Alltid några stycken som suttit och snackat fyllesnack efter middag och dans. Jag vet inte vad man ska tycka längre om socialdemokrater och politiker i allmänhet. Verkar ju livsfarligt att närvara på deras fester, då någon bitter människa kan hänga ut en i en bok om några år. Som att bränna sitt ljus i bägge ändarna. Men så är det väl när man halkat in på ett bananskal i en regering, tack vare att partiledaren gillar en. Resten av partimedlemmarna verkar inte att ha tyckt särskilt bra om Bodström.

Det är de som börjar synas ute i arbetslivet och politiken. Se bara centerns tilltänkta partiledare Annie Lööf som idag är 28 år. Så vad är det för uppfostran de har fått och vilka värderingar har de med sig i bagaget? Deras föräldrar föddes mitt under och efter andra världskriget vilket präglade deras uppväxt. I Sverige började socialdemokraternas storhetstid och vårt land var inte krigsdrabbat som resten av Europas länder. Det gjorde att vårt land kunde återhämta sig snabbare än de andra. Per Albin Hansson började bygga upp folkhemmet och människorna började få det bättre. Många nya företag startade som idag är bland de största i vårt land.

Det var inte svårt för 40-talisterna att få arbete när de började komma ut i arbetslivet. Vi hade lärlingsplatser som gjorde att de som inte ville fortsätta i gymnasiet kom ut på arbete snabbt efter grundskolan. Hade man gått gymnasium så var man garanterad arbete. Optimismen var på topp och Sverige tuffade stadigt framåt. När de bildade familj på 60-talet var Sverige ett välfärdsland och Tage Erlander var en klippa i detta byggandet. Skolorna fick högsta betyg bland länderna i Europa. Nu kunde den som ville köpa hus och gjorde det. Man hade pengar att röra sig med och charterresorna började blomma ut.

Den fria uppfostran introducerades och barn behövde inte nia äldre utan duandet infördes. Flower power rörelsen hade stort inflytande och Vietnamkriget startade. Många engagerade sig i politiken och tog ställning. Barnen började på daghem innan det var dags för skolan och den förändrades återigen. Den gamla studentexamen avskaffades och alla skulle gå i gymnasium. Eftersom barnkullarna var stora under 40-talet blev det svårare för de som kom efter att få arbete. Konkurrensen hårdnade och man fick slå sig in med betyg på arbetsmarknaden. Det föddes många barn under 60-talet också och bostäder,skolor och daghem måste byggas. Allt detta fanns färdigt när 70-talisterna föddes och nu kom disco,punken och tonårskulturen blommade ut. Det blev viktigare med mode och andan från deras föräldrar om att allt är möjligt har de med sig. De syns och hörs i olika sammanhang och är inte rädda för att göra det. Här finns en oräddhet som kan bli mycket bra för Sverige. Men de är individualister och det märks överallt.