månadsarkiv: september 2016

Måndag vecka 5

Publicerat av
Svara

I fem veckor har jag haft foten i gips och hoppat fram här hemma. Vissa dagar går det bra medan andra känns otroligt jobbiga. När kroppen är stel på morgnarna och man ska hoppa för att komma in på toaletten, eller resa sig upp från en stol, vill jag ibland ge upp. Jag sover inte så bra om nätterna då jag inte kan ligga som jag vill. Därför vaknar jag av mardrömmar och värk i foten. Sedan tar det ett bra tag innan jag somnat om igen. Men nu är jag halvvägs på de tio veckor läkarna sade att det skulle ta. Därför känns det ändå bra idag.

Men nästa vecka kommer jag att vara nervös inför återbesöket och besked om hur läkningen går. Jag har försökt att sköta mig och ha foten högt, röra på tårna och inte ens nudda foten vid golvet. Faktiskt har jag nuddat tårna vid golvet någon gång bara för att känna hur känseln är i dem. De känns mer normala nu och är inte så väldigt svullna.

Mitt liv rör sig runt min fot just nu och ibland känns det tradigt. Men så blir det väl när man skadat sig eller fått någon sjukdom. Igår kände jag mig riktigt nyttig då jag sittandes strök skjortor åt mannen. Något kan jag ju göra ändå och även om foten värkte när jag var klar så var tillfredställelsen större av att ha klarat av en syssla.

Nu tar jag en dag i taget och känner att det bara måste bli bättre hela tiden. Äter ju bara Alvedon mot värken och endast den dos per dygn som de skrev att jag får ta. Det är jag väldigt stolt över och inte en enda gång har jag fallit för frestelsen att ta en starkare tablett. Nu vet jag inte riktigt vad för biverkningar dessa starka tabletter kan ge när man slutar med dem, men misstänker att mina drömmar kan ha med tabletterna att göra. Eftersom de kan göra mig beroende av dem vill jag inte ta dem mer.

Detta blev ett inlägg med mycket sjukdom och jag lovar att lämna det nu.

Regn hela söndagen

Publicerat av
Svara

Vilken tur att mannen gjorde allt trädgårdsarbete igår då det var uppehåll, för idag har det regnat precis hela dagen. Vi har varit på pappas vårdboende och hälsat på honom. Tog med lite varma kläder och koftan som han tycker så mycket om. Han satt och åt när vi kom så vi väntade på hans rum. Sedan hjälpte vi honom att koppla in den telefon han har på rummet. Det kostar inget extra så nu kan jag ringa honom trots att hans hörapparat inte fungerar. Den tog jag med hem så jag kan skicka in den på lagning. Ska kolla upp det i morgon. Vi pratade ändå med tecken och skriftspråket så han hade ändå behållning av vårat besök. Jag hade med mig en blankett som vi fyllde i för att han ska få ett permanent boende.

Det var så roligt att se hur fint de tar hand om honom och att han tycker att det är roligt. Han är rakad och hade varit hos frisören, så han såg snygg ut. Denna gång blev det ett bra korttidsboende och jag är väldigt glad. Min pappa har det bra och jag behöver inte vara orolig.

Efteråt var vi uppe i farmors lägenhet som mannen håller på att tömma. Vi sorterade ut en hel del som vi ska behålla eller sälja. Mannen håller på att få spel på allt som hans mamma samlat på sig genom åren. Men nu tror jag han börjar få lite grepp om alltihop.

Nu är vi äntligen hemma och jag har krupit in. Ja, jag får krypa från grovköket genom köket till sovrummet, för att slutligen hänga mig runt en av sängstolparna och kasta mig upp på sängen. Mina knän blir inte glada av den övningen. Jag bli helt slut och förbannad då jag inte har bättre styrka i armarna. Hundarna snurrar runt mig och är oroliga. Vad håller matte på med? Men nu sitter jag lugn vid datan och här blir jag resten av dagen.

wp-image-1391184785jpg.jpg

Min lille soldat 

Publicerat av
Svara

Unkas ligger trogen vid min sida om dagarna och så fort jag reser mig för att förflytta mig, är han bakom mig. 

Dagen har varit bra med minimalt av värk och fint väder. Mannen har kämpat som en oxe med alla bestyr. Städat huset och moppat alla golven. Klippt gräset och som kronan på verket, planterar han om gräset som stått i den stora blå krukan. Den är ett minne blott då den frusit sönder och gick itu. Jag blev först förskräckt, men sedan kom jag på att det är inte så farligt. Vi köper en annan när vi behöver det. Det är bara saker och sådant kan man ersätta. 

Jag har inte gjort många knop som vanligt och det gillar mina läkare. 

Mobbning, ja, just det

Publicerat av
Svara

Ser precis på ett av många matlagningsprogram och hur en vuxen kvinna ropar ut ”Välkommen till High Scool”!. Det gäller för tre lag att välja deltagare och denna kvinna blir ännu en gång vald sist. Alltså inte vald utan ett lag blir tilldelade henne. Sedan ska de göra sitt bästa. Min tanke är att denna kvinna först blir riktigt nedtryckt och sedan hamnar i ett lag som egentligen inte vill jobba med henne. Hur ska hon kunna briljera då?

Vi pratar mycket om mobbning i skolan och det är väldigt allvarligt, men vuxenmobbning är minst lika om inte ännu allvarligare. Alla befinner sig på en arbetsplats där et krävs att varje medarbetare ska prestera på topp varje dag. Tyvärr, sitter det mobbare på chefspositioner lite här och där. Det finns medarbetare som av ren pur avundsjuka fryser ut andra. Att gå till sitt arbete varje dag och känna att x kommer dyka direkt man öppnar dörren. Sedan spelar det ingen roll att man vet att man är väldigt bra på det jobb man gör.

Jag känner att den som mobbar i skolan har stora förutsättningar att bli en vuxenmobbare. Tror även att en sådan kan bli en hustrumisshandlare, djurmisshandlare och om inget eller ingen hindrar dödar en levande varelse tillslut.

Därför bör alla som upptäcker mobbning, utfrysning och liknande tendenser i skolor eller på arbetsplatser ryta till ordentligt. Jag har väl stuckit ut hakan en del gånger och fått på skallen både fysiskt och psykiskt, men det kan jag ta eftersom jag har både blivit mobbad och utfryst i omgångar.

Kom igen ge den som mobbar på skallen! Då menar jag inte att man ska puckla på den eller de som mobbar/fryser ut. Nej, gå ihop sätt er vid den mobbade och visa att det är en riktigt hygglig individ som man kan umgås med. Vi är alla olika och olika är bra.

Möjligt rånförsök

Publicerat av
Svara

Det är lördag och jag vaknade klockan sju, men somnade om till åtta. Solen sken från en klarblå himmel och det var +29 ute. Det blåste en del och det var riktigt skönt. Brödbilen kom inte förrens klockan elva och då hade vi redan ätit frukost och var beredda att köra från ställplatsen. Vi köpte ett bröd för att ha till lunch senare. Det kändes skönt att köra därifrån då platsen kändes väldigt mycket som något sorgligt övergivet ställe.

Precis när vi körde ut ur staden vid halv tolv, gjorde mannen mig uppmärksam på en vit skåpbil som körde upp bakom oss. Han sade:”föraren har ta mig tusan en balaklava på sig, så nu gasar jag av bara helvete”. Jag greppade kameran och låste dörrarna. Mannen gasade och den vita skåpbilen körde upp i häcken på Mackan. Men som tur var kom det många mötande bilar och då vi var uppe i över hundra kilometer, fanns det inte en chans för bilen att köra om oss.

Min puls var nog också uppe på hundra när vi kom till en rondell och vi var tvungna att sakta in. Den vita skåpbilen körde om oss och även en blå, så det var två stycken. En skulle köra om oss och den andra stå bakom så vi inte kunde backa. Men när vi kört genom rondellen körde bägge bilarna ned till vänster på en avfart mot en kanal, vilken troligtvis var deras flyktväg. Efter den fanns det ingen mer avfart alls på hela vägen genom träskmarkerna och vi insåg att vi med all säkerhet hade klarat oss från vägrånare. Sträckan från staden och rondellen var den sträcka de hade på sig att få stopp på oss, sedan hade de ingen flyktväg. Jag är så glad att mannen är en duktig förare och gasade som tusan för att den vita skåpbilen inte skulle komma förbi oss. Om han hade släppt förbi den så vete tusan vad som hade hänt. Vi brukar släppa förbi bilar som verkar ha bråttom. Men mannen berättade att bilarna som försökte stoppa oss, stod precis på samma plats igår när vi körde in i staden. De stod med varningsblinkers på och var en vit och en blå skåpbil. Det var därför han hade reagerat som han gjorde när de slog av sina varningsblinkers och körde upp bakom oss.

Som tur var gick resten av resan till nästa ställplats flöt på i lugn takt och utan incidenter.

116117 Vi såg inte några rosa flamingon idag heller. Men de är sällsynta så vi hade inte väntat oss det. Jag var rätt uppskakad hela dagen.

118Vi körde över träskmarkerna i Camargue och vid 14.00 checkade vi in på ställplatsen i Palavas-les-Flots. Vi hade turen att få en plats med skugga och kunde fälla ut markisen en bit. Det var +33 så allt som kan hålla nere värmen i husbilen är guld. Gissa om det var gott med en öl och lite bröd med lufttorkad skinka. Hundarna hade nog också märkt att allt inte var som det skulle då husse körde så fort och våra röster varit annorlunda. De fick en kort rastning och somnade sedan som stockar.

Jag gick ut och fotade lite en stund och det var bra terapi. Vi står på ett inhägnat område med många husbilar och det kanske är vad vi behöver inatt, men inget superställe i mitt tycke.

122130I morgon ska vi köra vidare västerut och försöka njuta av resan. Men så kom ett sent samtal från Malmö och farmor har åkt in akut till sjukhuset igen. Mannen satt i minst en timme för att hitta henne på sjukhuset. Tydligen en infektion igen och nu blir det antibiotika ett tag. Trötta lade vi oss vid tio tiden.

Fyra veckor

Publicerat av
Svara

Det är nu fem veckor sedan jag ramlade och hamnade med foten i gips. Jag har varit hemma och inomhus i fyra veckor. Först trodde jag att jag skulle bli tokig. När värken satte in visste jag inte var jag skulle göra av foten. Men mitt tålamod har blivit prövat och jag har klarat av det värsta hoppas jag. Nu är jag i stor sett tablettfri och det enda jag tar är Alvedon. Armarna har blivit starkare och jag klarar av att hoppa längre sträckor, men ibland värker det uppe i lårbenet så jag bara vill gråta. Där är jag inte lika stark. Morgnarna är värst då jag känner mig stel som en högaffel. Det är inte endast nu då jag har foten i gips som jag blivit stel utan något jag känt i flera år. Därför har jag ju kört ett yogapass varje morgon som fått mina leder att vakna. Nu kan jag inte göra det och på en gång märker jag av stelheten. Så fort jag kan ska jag börja med yogan igen. Jag saknar det lugn man känner efter ett pass och hur mjuk kroppen känns.

Nu har hösten kommit för det känns i luften, även om solen är framme och löven inte börjat falla. Kvällarna är kyliga och även morgnarna. Det tråkiga är att jag känner det som att jag förlorar dagar,veckor och månader av året. Livet fortsätter utanför mitt fönster och jag kan bara se på.

Jag försöker tänka att allt har en mening, även om jag inte förstår vilken just nu. Men det som inte dödar det härdar och jag hoppas att jag är starkare när jag är frisk igen. Något jag absolut kommer att uppskatta är att kunna gå på två ben och röra mig som jag vill. Då jag kan gå ut på landet med mina älskade hundar igen.

wp-1459001578084.jpg

Ner till Medelhavet

Publicerat av
Svara

En vecka på resande fot och idag var det dags att köra sista etappen ned till kusten. Vi tog sovmorgon till nio då det är en bit att köra. Vi kom iväg vid elva och då var det behagliga +23 ute. Dagens resa blir ca 34,6 mil lång och mannen beräknar att vi ska vara framme vid 19.00 på kvällen, men jag tvivlar på det utan tror en timme senare.

Jag slutade räkna rondeller vid tio och kommer nog drömma om Lennarts: ”kör in i rondellen och ta andra avfarten” inatt. Vi skulle först genom Lyon och jag hade lite magvärk efter förra årets protest från bönderna, då vi snurrade runt i staden i flera timmar. Nu gick det lite bättre och köerna var av det mer normala slaget. Men mannen ville ta den vägen och det var bara för mig att acceptera då det är han som kör.

Efter att ha sett en hel del av den franska landsbygden och klockan var 17.00, beslöt vi oss för att stanna på en ”Air de picnic”, då hundarna måste få sin mat och rastas. Vi hade då 10 mil kvar till ställplatsen i Port-Saint-Louis-de-Rhone och anlände dit kl.20.00. Jag fick rätt. Nu står vi vid floden Rhones utlopp, tillsammans med ett tiotal andra husbilar. Först ska hundarna få sin rastning, sedan ska vi äta plockmat.

109Ställplatsen verkar vara ett gammalt militärområde, som nu är uppställningsplats för båtar på vintern. Själva staden ligger på andra sidan och det är en bra bit att gå, så vi bryr oss nog inte om att gå dit. Klockan är mycket och vi är trötta. Nu är vi ute på en landtunga långt ute i de franska träskamarkerna, Camargue som de heter. Vi såg inte en enda flamingo på väg hit, endast några svarta tjurar. Vi hade läst i någon reseberättelse om att det var för lugnt här och förutom musiken från andra sidan kanalen var det det. Vi kör vidare i morgon. Fast det är varmt och vi fick en vacker solnedgång.

113

 

Trött idag

Publicerat av
Svara

Jag vaknade av mig själv vid åtta och kelade som vanligt med hundarna en stund. Tyckte att det var dags att kliva upp. Även om jag inte har en massa måsten, så känns det fel att sova bort dagarna. Kroppen kändes väldigt stel och nacken knakade. Jag måste ju sova med gipsbenet i högläge och det blir mycket ryggläge och så brukar jag inte sova annars. Man vänjer sig men det är inte så skönt. Idag känner jag mig inte ett dugg utvilad, utan gäspar hela tiden. Hoppas jag blir piggare snart. Tror min trötthet kan bero på den långtidsverkande tabletten jag tagit sedan jag kom hem. Igår tog jag den sista och nu är det alvedon som gäller. Kanske kommer jag att sova bättre eller så blir det sämre. Vi får se.

Vaknade vid tre inatt och mitt i en dröm. Jag hade startat en relationssajt och folk ville ha råd och hjälp från mig. Det var mitt i ett sådant samtal jag vaknade och då kände att detta orkade jag inte med. Varför hade jag startat sajten? Jag är väl ingen expert på relationer. Tur att det var en dröm.

Jag har väl vant mig vid att hoppa fram med ena foten i gips, men önskar att få gå fram som vanligt. En rädsla jag har är att foten inte läker som den ska och jag måste gå genom en ny operation. Nu har jag dessa tio veckor i sikte och hoppas att efter de veckorna hamna i en rekreationsfas. Inte få börja om med operation och gips igen. Därför är varje besök på ortopeden väldigt nervöst. Naturligtvis snurrar tankarna hela tiden nu när jag fått ett besöksdatum.

wp-image-1902435190jpg.jpgStygnen är borta nu, men hur ser det ut inuti måntro?