Efter helgen har jag nästan glömt att berätta om fortsättningen på vår husvagnssemester 2005, men här kommer den.

Efter att mannen ringt land rover så ordnade de en bil som skulle kunna dra husvagnen, så vi skulle ta oss hem. Vi lämnade vår bil i Bolzano på verkstaden med tungt hjärta. Den skulle få åka biltåg till Sverige och verkstaden där.

På morgonen kom en bil in på gården där vi stod. En man klev ur med en plastkasse i handen och lämnade över nycklarna till oss. Han hade streckört från Stuttgart ner till oss och det syntes verkligen, för kläderna var ordentligt skrynkliga och han var orakad. Så gick han ut på gatan och tog bussen in till Bolzano. Vi tyckte synd om honom.

Men när vi såg vad vi fått för bil blev vi lite skeptiska. Skulle den kunna dra vår husvagn? Det var en passatkombi och efter att ha kollat pappren såg vi att det fick den egentligen inte. Vagnen var för tung, men vi hade inget val utan kopplade vagnen på den.

Det gick lite trögt att komma iväg och vi kröp nästan upp på motorvägen. När vi väl fått upp farten som var hela 70 km så var vi ändå på väg hemåt. Det fick bära eller brista för nu gällde det att komma iväg och då vi passerade Bolzano, var vi mycket glada att slippa den staden på ett bra tag. Ut ur Italien ville vi, för nu började deras stora semesterperiod och det mesta skulle vara stängt. Tror att vi knappt märkte när vi passerade Brennerpasset och åkte över Europabrucke. Jag hade fullt sjå att se så vi inte åkte för nära väggrenen, för så fort någon lastbil körde om oss gungade hela ekipaget oroväckande och vi blev omkörda vill jag lova. Att köra i sjuttio kändes som att krypa fram.

Denna gång kom vi på rätt väg mot Tyskland och trafiken var tät. Ingen av oss kände för att stanna någonstans och att övernatta i Österrike som vi hade tänkt tidigare, var inte att tänka på. Vi tordes inte riskera att behöva åka i någon uppförsbacke till en camping, utan bestämde att vi skulle övernatta i Tyskland. Så långt norrut som möjligt för att komma närmare hem. Därför åkte vi hela dagen tills vi kände att nu måste vi faktiskt stanna.

Fortsättning följer……

Så fort vi vaknade på morgonen, gjorde vi oss klara för att ta oss in till Bolzano med bärgaren och vår bil. Än en gång satt man högt uppe i bilen och på väg mellan husen på smala gator. Vi fick hjälp att ta in bilen i Landrover verkstaden som låg i källaren. Mekanikerna kopplade flera olika datorer till bilen och började söka efter felet.

Pojkarna stack iväg för att leta efter en kiosk eller affär för de var fortfarande hungriga. Vi vandrade upp och ned i garaget med hundarna, men det var så varmt ute att vi inte kunde vara där längre stunder. Vid lunch hade de inte hittat felet och då fick vi också veta att detta var mekanikernas sista dag innan semestern. Efter det stängde de i fyra veckor. Suveränt, detta var höjden av otur. Bara att hoppas att de skulle hitta felet innan dagens slut då. Lunch och siesta på det blev två timmars väntan. Vi sökte oss till skuggan utomhus och kände oss modstulna.

Vid arbetsdagens slut hade de inte hittat felet och nu måste vi hitta en annan lösning. De bokade in bilen på ett biltåg till Sverige och vår verkstad där, sedan hjläpte de att ringa en taxi så vi kunde åka tillbaka till husvagnen. Den dröjde och allt omkring oss stängde igen och vi satt på en trottoar väntandes.

Väl vid husvagnen kände vi oss ganska så utlämnade, men vi måste ta oss hem på något sätt. Mannen satte igång att ringa Landrover internationella service, som lovade leta efter en bil till oss. Vi behövde ju ha en som kunde dra husvagnen för den kunde vi inte lämna där. Nu blev det fler timmars väntan på telefonsamtalet som skulle komma under kvällen. För att pigga upp oss allihop gick vi uppför backen till en restaurang och åt middag där.

Vi satt där tills mörkret föll och gick sedan en promenad med hundarna. Vid 19-tiden kom äntligen samtalet vi väntat på och jag satt och höll mina tummar för att de skulle ha hittat en bil. Jodå, de hade en bil i Stuttgart och om en liten stund skulle en man sätta sig i den och köra den till oss. Nästa morgon klockan åtta skulle den komma lovade de. När mannen försäkrat sig om att den hade dragkrok och kunde dra vår husvagn, kunde vi pusta ut lite. Om vi fick en bil morgonen därpå, skulle vi hinna hem innan jobb och skola började. Jag kan lova att vi längtade hem ordentligt mycket vid detta laget.

Innan vi lade oss för natten, plockade vi ordning i husvagnen för att kunna ge oss iväg så fort som möjligt när bilen kom. Kan inte säga att någon av oss sov särskilt bra den natten, för vi var ordentligt nervösa. Måtte bilen komma.

Fortsättning följer…..

Där stod vi med vårt ekipage på den tvåfiliga motorvägen utanför Bolzano, med bilar som körde förbi i hög fart. De första som anlände var ett par bilar som snabbt satte ut vägkonor så att bilarna körde ut i den andra filen. Då kändes det lite bättre och vi behövde inte vara oroliga för att någon skulle köra på oss. Sedan dröjde det ytterligare någon halvtimme, innan bärgaren kom. Bilen kördes upp på flaket och husvagnen hakades på efter. Det var inte särskilt lång bit innan vi kunde köra av motorvägen, där allt hakades av och bilen rullades ner. Precis som vid det andra tillfället fick inte denna bärgare köra på andra vägar än motorvägen.

Så i solgasset stod vi och väntade på nästa bärgare. Klockan var långt in på kvällen och allt var stängt. Killarna som körde bärgaren erbjöd oss att stå på gården hos en släkting, som hade en bilverkstad. Han kanske kunde titta på bilen nästa morgon. Vi samtyckte och så var vi uppe på bärgaren igen. Denna gång åkte vi på små vägar ut ur själva staden och till en liten by utanför. Vägen var smal och kurvig, så jag tordes knappt titta ut. När vi äntligen var där, märkte vi att vi åkt tillbaka nästan precis till den plats bilen fått stopp. Men en bit från motorvägen.

Mörkret föll rätt snabbt och vi var tacksamma för att verkstadsägaren erbjöd oss el, så vi lagade mat direkt. Detta gjorde att pojkarna kunde spela sitt köra x-box och vi kunde läsa. Mannen ringde Landrover assistans som talade om att det fanns en verkstad inne i Bolzano. Då hade vi en chans att laga bilen.

Bergen omslöt denna lilla by och på morgonen väcktes vi av en tupp som gol. Verkstadsägaren började titta på vår bil och sade att han misstänkte att vi fått bensin istället för diesel i tanken. Så den tömdes och gjordes ren. Men bilen var som död och då gav han upp efter att ha försökt med lite andra trix också. Bärgarkillarna kom och vi gjorde upp om att de skulle köra oss och bilen till verkstaden i Bolzano nästa dag. Mannen ringde verkstaden och förberedde dem på att vi skulle komma.

Så vi tillbringade denna dag på bakgården till bilverkstaden och utforskade byn. En affär fanns en bit bort så vi kunde handla middagsmat. Jag satt utanför husvagnen med hundarna och så upp mot ett slott. Lite svårt att uppskatta den vackra naturen var det förstås. Vi ville ju inte vara där, utan på väg hemåt.

Men detta slott glömmer jag aldrig. Så gick den dagen och pojkarna var liet otåliga, eftersom det inte fanns så mycket annat att göra för dem än att spela och se på film. Förhoppningsfulla gick vi till sängs efter denna dag.

Fortsättning följer…..

Tyvärr fortsatte det växlande vädret under hela vår vecka nere vid Venedig. Ömsom sol och regn, vilket gjorde att vi for ut och in i husvagnen under dagarna. Jag tyckte att jag sopade utanför och inne i vagnen hela tiden men sanden var precis överallt. Då det inte var så mycket att titta på var det nästan skönt när dagen kom för vår avresa. Husvagnen fick vi baxa ut från platsen med handkraft och grannarna var snälla och hjälpte till. Vi ställde oss utanför och gick bort och handlade innan vi åkte vår väg.

Så tog vi adjö av campingen och vår slutsats var att nog hade vi haft det bättre vid Gardasjön. Men med en erfarenhet rikare styrde vi ut på autostradan norrut. Nu planerade vi att stanna en natt i Österrike på väg hemåt. Vi hade god tid och behövde inte alls jäkta. Vägen var flerfilig och behaglig att åka på så vi satt och kopplade av.

Det var inte så tät trafik och vi kunde hålla en bra fart. Efter en stund gjorde vi ett stopp så att alla kunde göra sina toalettbesök och hundarna rastas, men vi vill hinna till Österrike innan mörkret så vi fortsatte ganska snart. Några mil innan Bolzano var det dags för mat och tankning av bilen. Det var köer vid nästan varje bensinstation och när vi hittade en som det var färre bilar vid, stannade vi och tankade. Värmen slog mot oss och vi satte oss inne i husvagnen när vi åt.

Så var det dags att åka vidare. Efter en stunds färd började bilen att hacka och vi var tvungna att köra av vid en annan bensinmack. Där dog bilen och det var ingen chans att få igång den. Bara att ringa en bärgare. Vi fick vänta ett tag innan den kom och till min fasa kördes vår bil upp på den och husvagnen togs på släp. Jag satt mest och blundade för så otäckt var det. Denna bärgningsbil körde oss en bit och av autostradan, för han hade inte tillstånd att köra någon annan stans. Men mannen tittade under huven och så fick vi igång bilen igen. Då kopplade vi på husvagnen och fortsatte upp på motorvägen igen.

Vi var jätteglada att färden kunde fortsätta. Men på motorvägen utanför Bolzano var bilen död igen. Det var inte roligt för bilar och långtradare körde förbi i hög fart, så vårt ekipage gungade av vinddraget. Dags att ringa bärgare igen då.

Fortsättning följer……

Med den konsgjorda gräsmattan blev det riktigt fint vid husvagnen. Jag köpte en borste som jag sett att de andra också hade och med svischande tag kunde jag sopa bort den sand som lade sig på mattan. Tyvärr så var inte vädret lika solsäkert som det uppe vid Gardasjön, så den andra dagen vi var där drabbades vi av ett häftigt regn.

Det blev en innesittardag med läsning för oss vuxna och spel för pojkarna. Det varade inte länge, men efteråt var luften fruktansvärt fuktig. Molnen dröjde sig kvar så det spelade ingen roll att vi inte hade så mycket sol på vår plats. Tredje dagen då molnen fortfarande härskade, bestämdes att pojkarna och mannen skulle ta båten in till Venedig. Jag som hade varit där tidigare, stannade vid husvagnen med hundarna. Vi ville inte stänga in dem i husvagnen på grund av värmen. Så jag placerade mig på uteplatsen med dem och datan.

De tog med sig kamera och lovade ta massor av kort som jag kunde titta på när de kom tillbaka. Vid jämna mellanrum ringde de också och berättade var de befann sig och vad de såg. Så jag var i Venedig ändå. Inte långt från campingen låg en liten hamn där man kunde åka båt till staden och där var vi dagen innan och handlade i marknadsstånden.

Jag köpte några av de vackra maskerna som är så typiska för Venedig. Någon souvernir vill jag alltid ha med mig från ställen vi besöker och dessa masker är mycket vackra. Några proffsbilder från staden köpte jag också.

Suckarnas bro har väl många sett på bilder från Venedig och det fanns otaliga att köpa. Pojkarna uppskattade faktiskt besöket i staden och pratade entusiastiskt om allt de sett. Så jag kände att det inte gjorde något att jag ”offrade” mig så de kunde åka dit.

Rialto är väl en annan bro som ofta är fotograferad och vi har en hel del broar efter vår semester där. Staden är ju byggd på en ö så det är ju inte så konstigt.

Under tiden jag satt ute med hundarna började det att regna så vi fick dra oss in i husvagnen, vilket var lite tråkigt. På kvällen slutade det att regna och när vi gick en sväng med hundarna var det show på scenen. Men det var mest för barnen och ungdomarna så vi stannade inte särskilt länge och tittade. Istället gick vi bort till en av uteserveringarna och tog ett glas.

Fortsättning följer….

Det första vi gjorde efter att ha fått i oss lite mat, var att utforska campingen och omgivningarna. Själva campingen var stor och inhägnad som de alltid är i Italien. Det fanns en stor scen där det var uppträdande var kväll. En hunddusch fanns också, så man kunde svalka av hundarna. Vi förstod varför när vi kom nedåt stranden, där hundar inte var tillåtna till vår stora besvikelse. Tråkigt att de inte kunde leka i vågorna, som var rätt stora. Små marknader fanns där man kunde köpa allehanda souvernirer och campingtillbehör. En mataffär där vi handlade mat. Det låg flera campingar efter varandra och detta var riktigt turistigt.

 Vi hittade en affär som sålde gröna mattor på löpmeter, så vi köpte en stor bit med oss. Nu hade hundarna något att ligga på utanför husvagnen och vi slapp få in all sand också. Vår del av campingen var som en liten trång villagata med husvagnar. Ingen utsikt utom mot grannarna som verkade vara långliggare, då de var nästan täckta av sand. Detta var lite av en besvikelse då vi haft så fint vid gardasjön. Men grannarna var väldigt trevliga, alla italienare med olika slags hundar.

Det fanns inte särskilt bra ställen att gå och rasta hundarna heller. Man fick gå utmed en väg där det låg en massa skräp, vilket inte var roligt. Men pojkarna gillade stranden och köpte var sin surfingbräda som de använde flitigt. Vi fick turas om att bada och det var ju inte heller kul. Men vi åkte på lite turer runt om på landtungan.

För att handla och se oss omkring. Vår pojkes kamrat fick vatten i örat, så det blev läkarbesök och inhandling av örondroppar. Men det verkade inte bekymra honom nämvärt.

Fortsättning följer….

Efter en härlig vecka med mycket bad och sol, var det dags för oss att fortsätta till nästa camping som vi bokat. Vi skulle bege oss ner till Venedig, för pojkarna hade önskemål att se den staden. Vi var ganska mätta på detta stället så det var bara skönt att sätta sig i en luftkonditionerad bil och ge sig ut på vägarna igen.

Det var stor motorväg hela vägen ner så det borde gå ganska fort. Trafiken var tät och många lastbilar var ute. Den första staden vi kom till var Verona som är en väldigt stor stad upptäckte vi.

Vi gjorde ett kort stopp där, men eftersom pojkarna ville ned till havet och inte var särskilt intresserade av att stanna någon längre tid åkte vi vidare. Lite av ett dilemma när man har tonårsbarn med sig som inte är lika intresserade av sightseeing. Staden är mycket vacker kan jag intyga efter att ha varit där en gång tidigare. Väl värd att åka runt och titta i. Den är väl mest känd för Romeo och Julia som bodde där, och som det skrivits både teater och opera om.

På bilden syns Julias hus med den berömda balkongen. Men efter detta åkte vi vidare mot Venedig. Det var ganska tråkig väg över stora slätter med åkermark , med bergen runtomkring oss. Men vi ville inte riskera att hamna på någon liten smal väg, så vi höll oss kvar på motorvägen.

Efter att ha åkt nästan hela dagen, kom vi mot kusten och höga berg tornade upp sig framför oss. Det blev att åka genom otaliga tunnlar innan vi såg havet och kusten. Den camping vi valt ligger på en tunga ut som börjar strax innan man kommer till Venedig. Denna tunga löper utanför själva ön och bildar lagunen som Venedig är omsluten av.

Det finns otaliga campingar på denna landtunga så vi fick åka en bra bit innan vi var vid vår camping. Precis då var det siesta och vi fick vänta ett tag innan de öppnade.

Precis till höger om entren var området för hundar, så dit svängde vi efter incheckningen. Varje plats är inhägnad av träd och man slipper stå i solen, men väldigt trånga. Så vi fick koppla av vår vagn och knuffa in den med hjälp av grannar för hand. Det tog ett tag men så var vi på plats och kunde börja sätta ut möblerna och markisen. Vi upptäckte att det var endast sand och inte så roligt för hundarna. Men nu var alla hungriga så maten skulle fram fort som ögat.

Fortsättning följer…..

När vi äntligen kunde sätta oss ute på vår plats, pustade vi ut och kunde börja njuta av semestern. Vädret var precis som vi hade hoppats med sol och värme. Lite frustrerande var det att pojkarna mest satt och spelade på x-boxen, istället för att bada och njuta. Så i ett försök att aktivera dem med något annat, åkte vi in till den lilla staden och hyrde cyklar till dem. Då upptäckte vi också att det fanns en annan väg till och från campingen, som var mycket större och inte slingrade sig mellan hus. Det var den vägen alla andra husvagnar använde och inte den vi hade åkt. Vilken lättnad det var.

Staden var inte särskilt stor, men charmig. Pojkarna borde inte åka vilse utan kunna hitta tillbaka till campingen utan problem. Så nu kunde de ta sig till olika ställen utan att vi behövde köra dem hela tiden. De fick lite mer att göra. Det fanns även trampbåtar att hyra, vilket de gjorde minst en gång varje dag. En viss rutin blev det med promenader och bad för hundarna och oss själva, medan pojkarna skötte sig själva. Vid lunch kom de och åt, sedan lite spel ett tag, för att åka ner till stranden och bada.

Eftersom det är sötvatten, behövde vi inte duscha av hundarna och de kunde ligga i skuggan för att torka. Precis bredvid vår husvagn fanns ett par stora tält utställda, som folk kunde hyra. Närmast oss bodde en engelsk familj, som vi pratade en del med. De var lite rädda för vår största hund, men när de förstod att hon var helt ofarlig tordes de kela och prata med henne. Hon låg ofta under deras tokställning där de hängde sina våta badkläder och handdukar, helt oberörd av att det droppade och att de kom och hängde sina kläder.

Vi trivdes väldigt bra på campingen och åkte endast korta turer för att handla mat. Men det fanns en liten affär på campingen också så det mesta kunde vi köpa där. Vinet var otroligt billigt och gott. Någon dag köpte vi pizza till middag och den var mycket godare än den vi har i Sverige.

På kvällarna gick vi en promenad utmed stranden in till byn och satt en stund vid någon bar. Roligt att titta på folk och dricka något gott. I kolmörkret tog vi oss tillbaka till campingen. Men det var många därifrån som gick där så vi var absolut inte ensamma. En härlig lugn vecka efter alla strapatser. Men så kom dagen för vår avresa. Nästa camping som vi bokat låg söderut, utanför Venedig.

Fortsättning följer……

Vi tyckte att det riktigt skönt att vara framme vid campingen och att vi fått en tillfällig plats, även om vi måste flytta på oss nästa morgon. Efter alla upplevelser under resan och alla intryck behövde vi landa i huvudet också. Pojkarna började utforska platsen och vi förbereda middagen. Då det var så varmt, bestämde vi oss för att grilla och sitta ute.

Hundarna låg nöjda i gräset och vi drog ut markisen så de fick lite skugga. Nere vid stranden där vi stod var det enormt trångt och vi var glada över att få flytta därifrån. Kvällen var ljum och mörkret kom snabbt, så vi satt ute ett bra tag.

På morgonen vaknade vi tidigt, badande i svett. Mannen gick upp till receptionen för att höra var vår plats fanns, så att vi kunde åka dit direkt innan frukosten. Sedan packade vi ihop stolarna och kopplade på vagnen. Det första hindret vi måste förbi var ett träd som lutade över den lilla väg som vi skulle åka på. Med några centimeter klarade vi detta. Pojkarna och jag gick utanför för att hålla koll på att vi höll oss på vägen, då den var smal. Efter trädet svängde vägen skarpt mot vänster och så kom en väldigt brant backe. Det var svårt att få någon fart i kurvan så med krypfart skulle mannen köra uppför. Halvägs började det ryka från hjulen på bilen och motorn jobbade hårt i värmen. Där blev det stopp och i med handbromsen. Nu var vi rätt nervösa, då lågväxeln för fyrhjulsdriften inte ville gå i.

Utan frukost och med bil och husvagn mitt i en brant backe som ledde rakt ner i sjön, blev alla lite skärrade. Jag såg framför mig hur hela ekipaget åkte baklänges ner i sjön med hundarna i . Folk kom för att titta på och de trodde nog inte att vi skulle klara det. Men mannen höll sig lugn och fick i fyrhjulsdriften på lågväxeln, så ekipaget började röra sig sakta uppåt. Det kändes som att det tog en evighet, tills vi var uppe.

Sedan var det inte långt till vår plats, som var hur fin som helst. Vi hade utsikt mot poolen och lite skugga från träd.

 Vi kopplade från vagnen och rullade in den med handkraft. Några grannar hjälpte till. Så skönt att vi klarat backen och nu stod på vår plats. Pojkarna var varma så de gick bort till poolen och tog sig ett dopp. Det lustiga var att man måste ha badmössa som kostade några euro, så det var fullt med guppande blå och röda huvuden i vattnet.

Under tiden gjorde vi frukost och drog ut markisen. Skönt att kunna sitta i skuggan och äta. Nu kunde vi pusta ut i en vecka. Så länge skulle vi stanna i Moniga.

Vid lunchtid stängdes poolen och man hade siesta. Allt blev så lugnt och tyst överallt. Då tog vi med hundarna ned för backen till Gardasjön, så de fick bada. Vattnet var ljummet och gav inte så mycket svalka, men både vi och hundarna njöt ändå.

Detta blev en daglig rutin under vår vistelse där.

Fortsättning följer…….

Efter färden från Garmich till Innsbruck var vi mätta på äventyr och tog därför autostradan ner mot Bolzano som är den första stad man åker igenom på väg söderut. Vi kände oss mycket lugna då vägen var tvåfilig och många husbilar och husvagnsekipage fanns på vägen. I början var naturen väldigt lik den i Österrike och minst lika vacker. Vi märkte att vi åkte nedåt för det blev soligare och varmare hela tiden. När vi så åkte ned i en dal öppnade sig landskapet och där låg Bolzano.

Höga berg omger staden och vägen går utanför centrum så vi susade behändigt förbi. Gardasjön är omgiven av berg på båda sidor och autostradan gick på utsidan av dessa så vi slapp backar och tunnlar. Men bergen är ständigt närvarande.

Vi skymtade sjön vid ett par tillfällen men oftast såg vi endast småbyar och uppodlade åkrar på det slättlandskap på vår sida av bergen. Lite enahanda och pojkarna ägnade sig som vanligt åt filmtittande. Jag höll ögonen på kartan för att inte missa när vi skulle svänga av autostradan. Efter ett par timmar var vi längst nere i södra delen av sjön och där svängde vi av mot sydväst. Vår camping låg en liten bit längre mot väster. På södra delen av sjön är landskapet slätt och det var rätt skönt för vi var mätta på berg just då. Här var det flera olika campingar och mycket turister. Vägen blev en aning smalare men inte så att vi blev oroade.

Byn där vår camping låg heter Monigue och där var gatorna smala så vi fick köra sakta. En liten skylt visade att campingen låg till höger, så vi svängde ner på en liten gata. Den var väl ca 50 meter lång och mycket smal, men det måste ju gå för det var ju inte bara vi som skulle bo på campingen. Alla som skulle dit måste ju åka här tänkte vi. När vi var ca 10 meter in på gatan smalnade den av, för husen på bägge sidorna lutade utåt och då stannade vi. Pojkarna och jag hoppade ut och vi såg att det var kanske 10 cm luft på bägge sidor om husvagnen. Försiktigt började vi trixa oss ned för gatan, med oss dirigerande så att ekipaget inte skulle slå i väggarna. På ett ställe var det endast 5 cm luft på var sida och det var nervöst. Folk började samlas för att titta på de tokiga svenskarna. Men tji fick dom vi klarade det och visst var det svettigt.

En liten väg ledde ned till camping Fontanelle och så stod vi en dag för tidigt vid receptionen. Men vi hade tur och kunde få en plats över natten tills vår bokade plats blev ledig nästa dag.

Platsen låg nedanför backen, längst nere vid vattnet och mannen bromsade oss ned. Där var det väldigt små platser och husvagnarna stod tätt. Men efter en tvär sväng till höger hittade vi nummret på vår plats. Fort ned med stödbenen och ut med hundarna i gräset. Ut med stolarna och så satte vi oss ned. Vilken dag vi haft!  Ölen mannen och jag drack då var en av de godaste jag någonsin druckit.

Fortsättning följer……