I södra Sverige fortsätter sommaren och jag är både glad och ledsen för det. Glad att hundarna kan gå in och ut som de vill hela dagarna, ledsen för att jag inte kan göra det. Ofta går mina tankar tillbaka på våren och mina promenader med hundarna. Jag var ute i alla väder och minst en och en halv timme varje dag. Så bra jag mådde av det och så roligt Unkas tyckte att det var att gå hem till pappa och hälsa på. Nu vet jag att pappa inte kommer att bo hemma igen, men hoppas att han får ett boende hundra meter från vårat hus. Då kan Unkas och jag gå hem till honom där igen. Bara jag blir ok i foten och kan promenera ute med hundarna igen. Så min största rädsla är att det ska ta alltför lång tid att komma igång med att gå igen.

Mina dagar är just nu väldigt långa och rätt enformiga. Jag läser mycket och ser på Youtube klipp, för att fördriva tiden. Mitt första mål kommer att bli att kunna röra mig inomhus på två ben. Tänk, att kunna stå på två ben och tvätta händerna, gå bort till kylen och dricka iskallt vatten. Idag är det sex veckor sedan jag låg på sjukhuset och väntade på operation. Troligtvis rätt nerdrogad då allt är mer eller mindre ett töcken för mig och värken hade varit fruktansvärd om jag inte varit det. Vissa saker kommer jag ihåg och det är den galna kvinnan som for fram med sin rullator i korridoren och skrek okvädningsord till alla och envar. Det ord jag inte ens vill skriva ned, så fruktansvärda var de. Vid ett tillfälle dök hon upp i det rum jag och en annan kvinna låg i och krävde att jag skulle lämna sängen för att det var hennes. Som tur var hade jag en larmknapp och personalen kom och förde bort henne. Jag har mardrömmar om händelsen än idag.

Den andra händelsen var när ett biträde menade att jag skulle stiga upp och sätta mig på en stol så att de kunde tvätta mig. Jag var livrädd då de direktiv jag fått var att inte röra foten som låg helt oskyddad. Den låg inbäddad i lakan eller något sådant och så måste den göra tills operationen. Så rädd jag var att biträdet som var väldigt barskt skulle dra upp mig. Men när jag berättade det för en sjuksköterska lugnade biträdet ner sig.

Den tredje händelsen var när jag satt på ett operationsbord och skulle få ryggmärgsbedövning. Först gick det bra och jag kände inte så mycket, men så kände jag som en kniv i ryggen och hur jag faller framåt. Vet inte om jag svimmade eller vad som hände, men jag var inte närvarande vi själva operationen. När jag vaknade låg jag på uppvakningen och två sköterskor gav mig vatten. De berättade att foten var opererad och att jag skulle komma upp till en sal.

Detta är kanske tråkig läsning för många, men för mig är det en nödvändighet att skriva ned hur jag kände det och min upplevelse av alltihop. Jag vill också berätta om alla människor som hjälpte mig när jag ramlade. Pappas granne som om ut och lade en filt över mig där jag låg i det våta gräset, samt lugnade min pappa som blev helt ifrån sig. Amulanskillarna som försökte lindra min smärta och med stort tålamod fick mig in i ambulansen. En av dem övertalade en sköterska på akuten att ta in mig på ett enskilt rum. Många var de biträden och sköterskor som hjälpte mig lindra smärtan och uppmuntrade mig.

Denna läkning av min fot är inte bara en läkning av en skada utan en läkning av vissa traumatiska händelser som finns kvar i mitt huvud. Tiden är det som läker och den går ju som sagt.