Skrämsel är instinktiv, och det antilopen känner då han är jagad av något rovdjur. Alltså det vi känner vid fara. När antilopen kommit undan faran stannar den upp, och skakar av sig skrämseln med en darrning. Denna instinktiva handling har vi i oss sedan födseln och små bäbisar har den, men förlorar den när dom blir äldre.
Rädsla är en inlärd respons. Något som vi lär oss med åldern. Vi lär oss vad vi ska vara rädda för. Problemet är att vi lever i ständig rädlsa av olika grad.
Vi sitter fast i en trafikstockning och är frustrerade över att vi varken kan förflytta oss eller låta våra aggressioner gå ut över idioten framför oss. När vi sen kommer hem låter vi detta gå ut över vår partner eller våra barn. Vi är i ständig larmberedskap med åtföljande adrenalinpåslag på grund av ständig stress. Vi har inte längre förmågan att skaka den av oss, så som antiloper eller nyfödda gör.
Det gör att kortisol frisätts i blodomloppet och orsakar skador på våra celler och organ. Ett ämne som är skadligt för hjärnan. Vi kan inte skaka av oss en skrämselupplevelse, utan ältar den om och om igen. Hur hade det blivit om vi hade reagerat på ett annat sätt, och om vi inte blivit arga eller rädda.
Det beror på att den mänskliga hjärnan inte kan skilja mellan en verklig stressfaktor, och ett minne av en händelse. Men det som skrämmer oss allra mest väntar oss bakom hörnet. Rädslan hämmar oss i våra liv, medans skrämseln hjälper oss att överleva.
