Min fot blev avbildad ur alla vinklar som går och fy tusan så ont det går att ligga på den hårda britsen de har där. Som att ligga på en bräda som är för smal och där man kan ramla av vilken sekund som helst. Men jag skötte mig fint och bilderna var till belåtenhet.

Efter en lång tråkig väntan på ortopedkliniken blev vi hänvisade till ett rum, med orden att inte bli oroliga för de låg efter i schemat. Mannen hann gå på toaletten, läsa en tidning om heminredning som låg där och jag börjat knorra om att jag var hungrig, innan någon dök upp.

Vi blev förvånade när en sjukgymnast kom in i släptåg av en läkare som hoppade på kryckor. Med ena knät på min brits undersökte han min fot och konstaterade att den läkt bra och nu var det bara att träna på ordentligt. Tyvärr har inte min fot rätat upp sig till fullo och nu måste jag få ordning på det. Den hoppande läkaren sade adjö och meddelade att jag inte behövde besöka någon läkare mer, utan nu är det sjukgymnastik som gäller.

Jag fick nya övningar att köra och hon visade hur jag ska börja belasta foten. I morgon ska jag ringa sjukgymnastiken här i byn och prata med någon där. Jag har ju lite svårt att ta mig någonstans nu och vi får se hur allt löser sig.

Om en månad bör jag kunna stödja på foten ordentligt och i februari borde jag kunna gå bra, men det tar säkert ett halvt år innan jag kan gå ut med hundarna. Det är vad sjukgymnasten sade och vi får se om hon får rätt. En röntgen till ska jag tydligen gå på för att se att allt är ok.

Mitt fotbrott var tydligen av det allvarligaste slaget och något som tar lång tid att få ordning på. Läkaren sade också att jag kanske får leva med värk i ankeln resten av livet. Verkligen ingen positiv nyhet och något jag måste smälta. Det viktigaste är ändå att jag kommer att kunna gå normalt.

Så nu är det träna, träna, träna som gäller. Kom igen nu coachen!!!!