Några tankar

Idag känns det som att jag kan samla tankarna bättre och känna både glädje och sorg. Glädje över alla i Räddningstjänsten som gjorde en enorm insats i fredags. Glädje över att stockholmarna visade att de ställer upp när det gäller. Sorg över att det överhuvudtaget skedde och de människor som dog och är skadade. Kanske ligger några och kämpar för sitt liv nu och riskerar att få men resten av sina liv, om de klarar sig. Det är så sorgligt när ett liv tas i förtid. Så plötsligt och oväntat. Något som är en vardaglig händelse vänds till något helt annat.

Denna underbara vårdag och ändå inte. Politikerna har fått sig en tankeställare och jag hoppas det kommer några bra saker från dem, som åtminstone kan försvåra att det händer igen. Men vi lever i en tid där olika extrema falanger är ute efter att skrämma och skada.

Läste att attentatsmannen hade ett utvisningsbeslut hängande över sig och något sådant kan få droppen att rinna över. Hatet växer och så utför man något mot det land som vänt ryggen mot en. De bryr sig inte om vilken religion du har eller vem du är.

Livet är skört och vi måste ta hand om varandra. Vara vaksamma mot extrema åsikter från alla håll och hjälpa till att förebygga terrorn. Tyvärr, kommer det att hända igen och frågan är bara var och när. Vilket land och stad kommer att drabbas härnäst? Det är hemskt att tänka så, men jag är nog inte ensam att göra det.

Idag ägnar jag mina tankar åt den stad som nu har drabbats.

Ingen vanlig lördag

Ett fruktansvärt dåd har skett i Stockholm och terrorn har skakat om oss alla. Jag sitter här i min lilla by och försöker förstå alltihop. Det verkar som att livet i storstäderna har blivit farligt. Hur säker kan man vara när man ska shoppa eller åka tunnelbana? Idag är jag mest arg och kritisk till hur politikerna ställt sig till det terrorhot som funnits under en lång tid. Det verkar som att de inte tagit hotet på allvar.

Förra sommaren hamnade vi i den franska polisens gevärspipa. Vi körde på en mindre väg och var lite vilse, så därför letade vi efter en plats där vi kunde vända. När vi så hittade en stod det x antal polisbilar och jeepar där. Fasen en poliskontroll. När vi körde runt dem och svängde ut på vägen för att köra tillbaka såg vi att det inte var en vanlig poliskontroll. Jag stirrade mot en kulspruta och en gendarm som virrade på huvudet mot oss. Aj då, vi körde över en heldragen vit linje, men de gjorde ingen ansats att stoppa oss. Andra gendarmer stod med gevär riktade från det håll vi kommit och beredda att skjuta. Det kändes lite i magen och vi visste inte vad vi skulle möta, men körde snabbt därifrån. Efter någon kilometer mötte vi en vit bil som körde i hög hastighet. Vi förstod att det var den de väntade på och var lättade att vara på väg från platsen där gendarmerna stod.

På nyheterna kunde vi den kvällen se att ett terrordåd skett i Nice. Även då stod vi i en liten by långt från någon stor stad.

Igår var tre döda och idag är antalet fyra. Femton skadade och liv har förändrats för många. När det nu avslöjas att polisen hittat något slags sprängämnen eller liknande i lastbilen som förövaren använde, blir jag tacksam att den inte detonerade. Fler oskyldiga människor hade kunnat dött och blivit skadade.

Så även om jag befinner mig i min lilla by, är mina tankar någon annanstans.

 

 

Vaknar politikerna nu?

Idag kom terrorn till Sverige och tre personer är döda. Jag har länge varit förvånad över att politikerna låtit folk åka hit och dit till länder där is haft fästen. Ingen kontroll alls och nu är det bevisat att politikerna varit blåögda. Jag blir arg och ledsen.

Men mina tankar går till alla anhöriga till de dödade människorna och även de åtta som skadades. Så fruktansvärt!

Fredag och nu vila en stund

Ett av dagens måsten är klara, nämligen dammtorkningen av huset. Lite ont i benet idag men det gick bra. Ska ta Alvedon innan hundrastningarna. Sedan ska jag ta pappa till affären för lite inköp. Det är inte så jobbigt eftersom jag kan stödja mig på rullstolen. Det kom en regnskur på morgonen, nu är det fortfarande grått men uppehåll. Skulle bli sol på eftermiddagen sade vädermannen, så jag hoppas att han har rätt.

Denna vecka har foten och benet värkt mer än tidigare. Inte bra och jag hoppas att jag inte överansträngt mig. Jag vill ju så gärna vara ute och gå. Nu blev det lite jobbigt igår när jag gick med Kuma. Första sträckan gick bra och han bajjade. När jag stod med näsan i marken och skulle plocka upp det hela, kom en unge på sparkcykel bakom min rygg och Kuma gjorde utfall. Naturligtvis tog Kuma det som ett hot och skulle försvara mig. Hundarna är mycket medvetna om att jag inte är riktigt frisk. Cyklar, barnvagnar och sparkcyklar är något som Kuma ser som något hotfullt, även i vanliga fall.

Nåväl vi gick vidare och gick ner mot ängen som vi brukar korsa. Kuma tvärstannade. En cirkus hade rest ett stort tält och nu blev det farligt ansåg Kuma. När så en kvinna kom gåendes med en barnvagn, tvärvände Kuma och skulle hem. Så är det när man har en reaktiv hund som reagerar på allt som inte är som vanligt. Resten av vår promenad blev jobbig för han ville bara hem och jag måste hålla igen då jag inte kan gå så fort. När vi äntligen kom in i garaget satte jag mig på en stol och Kuma kunde äntligen slappna av.

Därför brukade jag gå ut på landet med Kuma för då kan han slappna av och mår så bra. Nu klarar jag inte av att gå så långt och det är så synd. Därför vill jag bli frisk fort.

Det fortsätter

Nu går det fort och våren bara öser dofter och jag hinner nästan inte med. Både hundarna och vi människor är vårtrötta. Jag blir extra trött av allergimedicinen. Ljuset är så starkt ute och jag har inte blivit van vid det ännu. Det kliar i fingrarna att börja klippa rosorna och rensa rabatterna, men jag tror att det är lite för tidigt. Vi är ju i början av april och vädret är opålitligt. Men gräset växer och mannen ska klippa det för första gången denna helg. Längre fram ska jag försöka göra det, men än så länge tror jag att mannen får göra det.

Jag har haft värk i foten och benet ett par dagar nu och även vaknat på natten. Hoppas inte att jag överansträngt mig. Idag har jag endast hundpromenader på schemat och däremellan ska jag ta det lugnt. Har kommit igång med yogan och hittat ett bra rörelsemönster som jag kan göra sittandes på en stol. Det känns skönt att ha kommit igång med den igen och nu ska jag köra detta program tills det sitter. Sedan kan jag föra in nya rörelser.

Våren innebär ju förväntan. Jag tittar på buskarnas och trädens knoppar för att se hur stora de blivit. Krokusarna vid vagnshjulet har blivit fler och jag blir glad av att se dem, men väntar på vad som ska komma efter dem. Femtio lökar bådar för att det ska komma mer. Lite som ett kinder ägg, fast med blommor. Man vill se vad som kommer härnäst.

Vädret håller i sig 

Ännu en härlig vårdag och jag har gått mina promenader med hundarna. Tyvärr, har jag fruktansvärt ont i benet och när jag har det så haltar jag. Det för med sig att jag får ont i ryggen. 

Hoppas två alvedon ska lindra värken. Har öppet till trädgården så hundarna kan gå ut när de vill. 

Jag ska bara ta det lugnt i eftermiddag. 

Talsvårigheter

Har funderingar om vissa reportrar och kända människor har talsvårigheter. Eller är det ett storstadssyndrom? För plötsligt när de håller på att berätta om en nyhet eller något annat kommer ett konstigt läte ur munnen. Det verkar som att tungan inte riktigt hinner med att forma ett ord. Kanske är det löjligt av mig att haka upp mig på detta ljud, men för mig är det irriterande. Detta äumm som gör att åtminstone jag tappar intresset att lyssna vidare.

Tror inte det finns något annat språk som har äumm eller liknande i sitt vokabulär. Kommer faktiskt på att amerikanskan har detta läte. Kanske inte bland reportrar i tv, men bland vanligt folk. Så det är kanske det svenskar som har börjat äumma vill påvisa, att man har varit i Amerika och så pratar de där.

För mig verkar det mer som att intelligensnivån inte är särskilt hög. Något slags ordbajs, som man lagt sig till med för att verka berest.