Etikettarkiv: kärlek

Ett litet liv som bara vill väl

Publicerat av
Svara

Fick se några helt bedårande foton på en valp i morse och då väcktes mina instinkter direkt. En närstående har fått förmånen att köpa en valp och hela jag sade ”vill ha”. Många pratar och skriver om hur underbart det är att hålla en bebis i famnen och känna lukten. Ja, inte från blöjan då. För de som aldrig hållit i en valp och känt värmen från den, kan jag berätta att det är samma härliga känsla som infinner sig. Jag har haft den lyckan några gånger och känt hur stort ansvar det är. En hund eller ett annat djur kommer alltid vara beroende av den människa som den kommer till. I gengäld får man ett livslångt återgäldande av kärlek.

En hund kritiserar aldrig ditt utseende. Den skäms aldrig för det du säger eller gör. De behöver aldrig ha pengar för att köpa saker. Den är lika glad för en trasig fotboll som någon dyr leksak från en djuraffär. En hund vill alltid göra dig glad och nöjd. Om du någon gång är ledsen får du tröst direkt. Den lyssnar alltid när du behöver lätta ditt hjärta och tittar med kloka ögon på dig.

Det är inte bara valpar som man får detta tajta band med. Alla övergivna hundar blir lika tillgivna och kärleksfulla, när de får en familj eller ägare. Med tålamod, kärlek och god mat, får du en vän för livet. Läs gärna boken om Arthur – gathunden så kommer du förstå vad jag menar. De som påstår att en omplaceringshund aldrig blir lika bra som en man köpt som valp, har rätt på ett sätt därför att en omplaceringshund kan bli ännu bättre.

Jag älskar valpar och blir alldeles mjuk inuti när jag ser någon, men jag älskar även de tilltufsade hundar som någon bara kastar bort. Jag blir glad varje gång jag ser eller läser om valpar och hundar får ägare där man ser kärleken lysa ur ögonen när de tittar på sin nya vän.

Men mina två är bäst eller hur? Så hoppas jag att alla ska säga om sina djur.

wp-1463493865268.jpg

Kanske tjatigt

Publicerat av
Svara

Jag är medveten om att en del kan tycka att de vet om hur djur far illa. De vill inte se fler klipp om detta.
Jag bryr mig inte om det.
Eftersom jag har omplaceringar sedan flera år, vill jag visa hur fint det kan bli.
Dessa djur är så glada för att få en familj och ger så mycket kärlek.

Jag kommer fortsätta att ta hand om hundar som ingen vill ha. Den kärlek jag får och har fått är min belöning.
De som säger att man aldrig ska ta en omplacering, är inga djurvänner. De har inte förstått vitsen att ha ett djur. Hunden är människans bästa vän. När ska människan bli hundens bästa vän?

Gråt

Publicerat av
Svara

Jag gråter ibland, men inte för att jag är ledsen. Oftast kommer tårarna när jag blir rörd av något som sker. Det kan vara musik eller en händelse som jag ser på tv. Men jag gråter sällan när jag är ledsen. Inte ens när min mamma dog, grät jag. Min förklaring har alltid varit att jag var tvungen att vara stark för att hjälpa pappa. Det var så mycket att ordna med och vardagen hade sina måsten. Efter det har vi fått släppa taget om fyra älskade hundar och jag har inte gråtit då heller. Trots att jag varit ledsen så det gjort ont i mig, har tårarna inte kommit. Har funderat på om jag är konstig på något sätt.

En morgon kom jag på att jag vet när jag slutade gråta. Det var när min första bordercollie Ragnar blev påkörd och dog. Jag såg hur han flög i luften och rusade fram för att hålla om honom. Han var i chock och de människor som var med rusade runt som sjuka hönor. Jag placerade en av dem vid Ragnar och sade till honom att värma hunden. Sedan rusade jag hem efter bilnyckeln och körde bilen till platsen. Vi lyfte in Ragnar i den och jag körde till Blå Stjärnan. Efter en evighets väntan då veterinären tog han om honom och han fick vård, kom beskedet att han levde och låg under värmelampa. Jag gick in till honom, men tordes knappt röra vid honom då han hade fruktansvärt ont. Med min hand vid hans huvud sade jag till honom att vad som än händer kommer jag alltid att älska honom. Det var ju han och jag som levde tillsammans. När jag gick vände jag mig om och Ragnar tittade på mig med ögon som sade att han älskade mig också. De ögonen kommer jag aldrig att glömma.

Hemma satte jag igång med att diska efter den middag vi ätit. Då ringde telefonen och Ragnar hade avlidit av de skador han fått. Tror jag hamnade i ett chocktillstånd för jag kommer inte ihåg så mycket mer av den kvällen. Jag skrek rakt ut och satte mig på köksgolvet. Där satt jag nog rätt länge utan att säga ett ljud. Sedan grät jag i tre dagar. Efter den gången har jag inte gråtit när jag varit ledsen. Vilket känns konstigt ibland. Jag saknar min mamma oerhört mycket, inuti gråter jag ibland men tårarna uteblir. Smärtan finns inuti mig och tårarna med.

Kan en döende hund titta på mig med ögon som lyser av kärlek, ska mitt liv innehålla just det. Det jag hedrar de som inte finns på jorden mer med, är att aldrig glömma det fina de gett mig. Därför känns det inte så konstigt längre att jag inte gråter av ledsnad.

Saarlos wolfhound

Publicerat av
Svara

Vår Kuma är av en rätt ovanlig ras och väldigt mycket lik en varg. Det kan bero på att han är ett resultat av ett medvetet arbete att korsa schäfer med varg. Idag är rasen tack vare en otrolig förkämpe för rasen erkänd av Svenska kennelklubben. Ninni Erlandsson jobbade hårt med att ta fram underlag och annat som de kunde besluta om. Rasen var sedan många år erkänd av Internationella kennelklubben, men det hjälpte föga.

Under vår resa i Frankrike fick vi höra ordet varg många gånger och jag fick förklara att Kuma är en hund. Men han är en väldigt speciell hund. Vi känner oss utvalda att ha fått förtroendet att ha honom hos oss. Jag kommer aldrig att tröttna på människor som nyfiket frågar om honom. Det många har svårt att förstå är att detta är ingen hund man bara går fram och klappar. Först måste man vinna hans förtroende. Även om du kunnat kela med honom en gång, så är det inte säkert att du kan kela med honom nästa gång ni träffas. Tålamod är vad som behövs. Mannen och jag har vunnit hans förtroende och nu öser han kärlek över oss. Det räcker för mig. Man behöver faktiskt inte älska alla här i världen.

Semester 2015 Frankrike 006

Inte ”bara” en hund

Publicerat av
Svara

Har med stort intresse följt hunden Arthurs öde. Efter att ha fått en köttbulle från en av deltagarna i det svenska laget som tävlade i Sydamerika, slog han följe med dem. Han sprang i lera, simmade i floder mm. Tror de tävlade i triathlon eller liknande som lag. Arthur var med ända till mål och väl där kunde mannen som gav bort köttbullen inte lämna hunden. Nu är de på väg till Sverige efter alla nödvändiga åtgärder för att kunna ta med hunden. De landar på Arlanda ikväll vid 19.00 och jag hade gärna varit där och hälsat dem välkomna. Nu måste Arthur stanna i karantän i tre månader tills man kan se att rabiesvaccinet tagit. Men vad är det jämfört med det liv han troligtvis haft tidigare.

Nu kanske någon tycker att det är för mycket ståhej för en hund och att det finns hundar i Sverige som behöver hem. Det är ju ”bara” en hund och vill man ha en kan man ju köpa en när man kommer hem.

Att ens tänka så är enfaldigt. Inte säger man så om människor? Men herregud det var ju bara ett barn, det finns ju fler och du kan skaffa ett nytt när du kommer hem. Hur vansinnigt låter inte det? Alla levande varelser är individer med känslor och personligheter. Det är inte bara att byta ut någon hur som helst. I detta fall valde Arthur sin människa och det är precis som kärlek vid första ögonkastet. Man vill bara leva tillsammans med den individen.

Jag har haft flera hundar i mitt liv och kan garantera att ingen kan ersätta den som gått bort. Alla är egna personligheter och har berikat mitt liv på olika sätt. Jag glömmer aldrig dem som inte finns kvar, utan de lever i mitt hjärta. Precis som jag aldrig glömmer människor jag levt med eller känt. Alla har satt sina avtryck i mitt hjärta på gott och ont. En del har gett mig lärdomar som jag efteråt kanske inte behövt få, men i fortsättningen kan undvika i framtiden.

Till skillnad från människorna är jag endast tacksam för de lärdomar mina hundar gett mig. De hade jag aldrig fått annars och är oerhört tacksam över. Så säg aldrig ”bara” en hund, åtminstone inte i min närvaro, eller skriv på facebook. Då vet du inte hur det är att bli utvald av något djur och aldrig upplevt kärlek vid första ögonkastet.

September 2014 045

Livet som det är

Publicerat av
Svara

Såg ett gammalt avsnitt av Skavlan, som jag egentligen tycker är överreklamerad. Det bara blev så eftersom jag höll på i datan med vissa justeringar. Nåväl, de första offren för intervju var en ung kvinna, som jag för övrigt inte noterade namnet på, och hennes pappa. Kvinnan har skrivit en bok med titeln:” Min pappa Ann-Kristin”. Hennes pappa är idag kvinna, åtminstone till utseendet och sättet. I hela sitt liv har denne man smygit med sina känslor av att vara kvinna och tillslut bestämt sig för att bli det helt och fullt. Jag kan tänka mig att det måste varit svårt då han var präst i svenska kyrkan och gift. Att i flera år undertrycka den man egentligen är, måste vara fruktansvärt.

Idag lever han som kvinna och hans dotter ville skriva en bok om den förvandling han genomgått och säkert sina egna känslor inför förvandlingen. 

Hur många i världen lever under sådan press och hur få är det inte som vågar vara den de egentligen är? Att få fel kön när hormonerna säger något annat är inte en sjukdom och alla borde få vara precis den de är. Nu syftar jag på den förestående olympiaden i Ryssland och de lagar man där infört. Det är sjukt om något. Att försöka tvinga någon att förneka sina känslor och den man är borde vara straffbart. 

Kärlek och ärlighet borde belönas.