Igår gick jag min första promenad ute. Inte en särskilt lång sträcka men för mig är det ett stort steg. Hundarna blev jätteglada och tyckte det var så roligt att jag följde med. När jag sedan vek av blev de lite besvikna, men min fot och ben klarade inte av mer. Ja, jag fick ont och de sista tio metrarna var riktigt plågsamma. Jag gick samma sträcka idag också och fick värk även denna gång. Nu har jag vilat en stund och det onda har gått över. Lite stolt är jag över att min träning har kunnat börja och funderar på att gå samma sväng i morgon också. Foten blir rejält svullen efter träningen, men det är säkert bara normalt.
Vädret är precis som det varit de senaste dagarna med, dimma, fuktig luft och bara så tråkigt. Hundarna blir våta och smutsiga så fort de är ute.
Snart är januari över och den sista vintermånaden börjar. När det inte varit speciellt mycket snö tidigare så hoppas jag att det inte kommer någon snösmocka nu heller. Men det brukar komma en vecka då snön vräker ned och vi får hela vinterns ranson. Vägar snöar igen och det blir ordentligt kaos. Sedan kommer plusgraderna och vi halkar runt på is i några veckor. Men så en dag är allt borta och de första vårblommorna tittar fram. Det är då jag känner att livsandarna återvänder och glädjen.
Men jag trodde inte att det skulle ta så lång tid för mig att komma tillbaka till mitt forna jag. Visst sade läkarna det men jag tänkte att de nog hade lite fel där. För jag går ju jättebra och långa sträckor i huvudet sedan ett bra tag tillbaka. Men det är i huvudet det. I verkligheten hade nog läkarna rätt. Det kommer att ta lång tid.
