Ge aldrig upp en hund för de gör inte det. Är din vän frisk i övrigt borde inte något hindra dig från att hjälpa till att han/hon får ett bra liv.
Ge aldrig upp
Svara
Etikettarkiv: aldrig
Äntligen orkar jag
Min mamma har varit död i snart tio år och när jag hjälpte pappa att städa ur lägenheten, hittade vi flera dagböcker som hon hade skrivit. Jag har haft dem i min ägo ända sedan dess. Men då pappa sade att jag kanske skulle bli arg när jag läste dem så blev jag så osäker på om jag ville läsa vad hon skrivit. Vet ju inte vad det var som pappa trodde jag skulle bli arg över. Under alla år har jag fått en ganska bra bild om vem min mamma var och varför hon var som hon var. En otrygg, osäker och rädd liten människa som bara ville väl. Visst kunde hon säga saker som man blev ledsen över och ibland kändes hon enormt krävande. Men jag har förstått varför hon behövde så mycket uppmärksamhet och erkänsla.
Som barn var hon aldrig önskad och som invandrare till Sverige kände hon sig alltid underlägsen. Sådant präglar en människa i hela ens liv. Hon kom till Sverige från Finland utan några pengar eller vänner. Här tog hon arbete som piga på en bondgård och började lära sig svenska. Mina föräldrar träffades och gifte sig. Efter ett tag kom först min syster och sedan jag. När jag var liten började mamma att läsa in först grundskolan och sedan gymnasiet, samtidigt som hon arbetade som sömmerska. Efter sina studier fick hon ett mera välbetalt arbete som sekreterare och fortsatte att utbilda sig. Hin slutade som biträdande bibliotekarie och älskade sitt arbete på stadsbiblioteket.
Men sina rötter kom hon aldrig ifrån känslomässigt och det gjorde henne så ängslig. Nu när jag börjat läsa dagböckerna, förstår jag att hon ville vara stark för sin familj, men egentligen så var hon inte det innerst inne. Hon ville inte vara en belastning för någon och därför berättade hon aldrig om att hon inte mådde bra. Livet höll på att rinna ur henne när hon äntligen kom ned hit till mig och det gör mig ledsen. Om jag bara vetat, om hon bara berättat för mig hur hon mådde. Jag blir inte arg på henne för det, bara ledsen att vi inte fick mer tid tillsammans. Saknaden kommer aldrig att försvinna, jag har bara lärt mig leva med den.
Sista veckan i februari
Så skönt att den sista vintermånaden är på väg mot sitt slut. Snön är nästan borta överallt här i skåne och vårvindarna är friska. Blir förstås lite kallt men det är så skönt att det börjar bli ljusare om morgnarna och dagarna längre. Ser att det börjat dyka upp trädgårdsjobb och det är ett tydligt tecken på att våren är på gång. Det känns lite som att jag börjar vakna upp ur en vinterdvala. Kan kanske bero på att jag är ett vårbarn och därför mår bäst under just denna tid på året.
Såg precis ett kort program om Lasse Lönndal, som var en av Sveriges mest populära artister på femtiotalet. Han är gammal pensionär idag och pratade om att när man kommer upp i hans ålder så försvinner vännerna efterhand. Det kände han som en nackdel med att bli gammal och när någon dör finns aldrig chansen att kunna ta upp en förlorad kontakt. Precis så känner jag när det gäller min mamma som dog för snart tio år sedan. Det är ju nu när jag är vuxen som jag skulle ha mer tid att umgås med henne. När man var yngre, var det så mycket i ens liv som gjorde att man inte hade tid. Nu har jag den tiden eftersom jag inte har samma sorts aktiviteter idag. Det är inte så att jag ångrar mitt liv, men jag kunde inte ana att saknaden skulle bli så stor. Jag tänker på henne väldigt ofta då jag skulle vilja berätta eller prata med henne om saker som sker. Nu får det bli i mitt huvud som jag berättar. Kanske hör hon det. Jag vill i alla fall tro det.
Men det är inte bara henne jag tänker på utan även alla andra som inte finns mer. Det är ju inte så att man väljer bort dem ur ens liv, som man gör med människor som fortfarande finns i livet. Dem lämnar man bakom sig av olika orsaker och går vidare. Att människor dör och inte finns hos oss mer, är en sak man måste vänja sig med och ju fler som försvinner desto lättare går det. Men saknaden försvinner aldrig.
Har du tänkt på att …….
Alla dessa företag testar sina produkter på djur. Jag har gått genom denna lista och kommer aldrig mer att köpa något av dem. Tänk dig bara att de binder fast djuren för att spruta saker i ögonen eller ansiktet på dem. Bara för att det stackars djuret inte ska kunna blunda eller böja bort huvudet. Jag mår illa bara jag tänker på det. Men tro mig jag har sett bilder på detta hemska och kan aldrig glömma det jag sett.
Man vet aldrig när det är sista gången
De flesta av oss vet inte när vi ska dö. Men det finns de som vet att det kan ske när som helst eftersom de fått en dom. Vi andra lever ofta som att det aldrig ska ske och att vi är odödliga. Kristian vet att det kan vara sista gången han besöker en plats eller träffar en vän. Därför blir allt så mycket viktigare och alla platser betydelsefulla. Vi borde alla göra som han nu gör efter sin elfte cellgiftsbehandling. Besöka de platser som betyder något för oss och kanske be om ursäkt för saker vi gjort tidigare i livet. För vi som inte har en dödlig sjukdom lever inte hur länge som helst.