Om någon undrar

En del kanske har märkt att jag bytt ut foton och annat där Unkas är med. Det är inte för att sudda ut honom ur mitt liv utan för att just nu kommer tårarna var gång jag ser foton där han mådde så bra och såg så fin ut. Jag orkar inte då saknade är som ett sår i mitt hjärta.

Allt måste få ha sin tid och när jag en dag kan se tillbaka på vår tid med glädje kommer säkert också foton på honom dyka upp då och då. Men som sagt det tar tid och än idag har jag svårt för att titta på foton på Nellie som så hastigt försvann ur våra liv. Det vi trodde var en urinvägsinfektion visade sig vara en juvertumör. Alltså jag hatar denna sjukdom som drabbar så många djur som människor.

Om någon av våra hundar kunde få dö av ålder istället för cancer, vore jag evigt tacksam.

 

 

 

Trettondagsafton

Vi stiger ut i det vanliga gråvädret. Det har regnat inatt och våra hundhanddukar får verkligen arbeta varje dag. Svårt att ta in de bilder som visas av meterologerna på tv. Vackra vintervyer med snö och is. Kommer knappt ihåg hur det ser ut. Snöbomb i USA och kyla som får allt att frysa till is. Det har vi inte här.

Möts av tråkiga nyheter att ännu en av våra duktiga skådespelare har avlidit. Johannes Brost som jag senast så i stjärnorna på slottet. Cancer är en fruktansvärd sjukdom.

Idag är det den sista aftonen på länge och nu kommer alla vardagarna fram till påsken. Trots att Februari är årets kortaste månad har jag alltid tyckt att den varit lång. Bara en oändlig sträcka man måste avverka fram till våren.

Min första singel

Jag var åtta eller nio år när vi fick en resegrammofon i julklapp. För att min syster och jag skulle ha något att lyssna på fick vi två singlar. Syrran tog direkt hand om Beatles, Day Tripper och jag fick ta Sven-Ingvars, En sjömansjul på Hawaii. Jag tyckte om den då det gick så fint att lära sig texten som var på svenska. När jag läste om Sven-Erik Magnussons död idag, blev jag sorgsen. Fuck, djävla cancer!

 

Det blir tomt nu

Jag sörjer en människa som jag aldrig känt eller träffat. Men det är inte så konstigt då hans texter berört mig under väldigt lång tid. Det är jag inte ensam om att tycka. Vi var många som läste hans blogg och led med honom. Åtminstone jag har lärt mig att uppskatta livet mer tack vare Kristian Gidlund. Hans böcker kommer att läsas av en fler nu när han är borta. Han var oerhört duktig på att sätta ord på allt han gick genom. Under den sista tiden var det med bävan jag klickade in på hans blogg och igår stod orden där. Ord som jag visste skulle komma men ändå inte ville läsa. Hans kamp är över och det liv som fanns är på andra sidan. Jag vill tro att han finns där någonstans och har det bra.

Min pappa säger ofta att han inte är rädd för döden. Han är snart 88 år gammal, så han känner att han haft ett fullödigt liv. Kroppen börjar säga ifrån och orken är inte vad den varit. Pappa berättade en gång att han varit på andra sidan och vet att han får det bra där. Han sade det nästan med längtan i rösten. Religiös är han inte och den gud kyrkan predikar om har han aldrig trott på. Men han säger sig veta att livet fortsätter någon annanstans.

Min älskade gudmor fick också magcancer och förloppet var detsamma som för Kristian. Efter operationen kom hon hem och alla trodde att hon skulle klara sig. Men cancern kom tillbaka och sedan följde några år av kamp tills hon inte orkade mer. Denna sjukdom är fruktansvärd och vem som helst kan drabbas.

Därför borde vi uppskatta livet mer och inte gräva ner oss i småsaker som inte betyder något. Jag vill tacka Kristian för att han orkade skriva ned sina tankar så bra. Alla borde köpa den bok han skrev och även den som nu kommer ut postumt efter hans bortgång.

Kristian dina ord kan inte dö. Tack.

Alla kan inte, eller vill inte se framåt

När man vet att året som snart ska börja är slutet, är det svårt att se fram mot det. Ett år som ska bli det sista och man inte vet vad som sedan händer. Kristian skriver från sitt innerstas djup och det gör ont att läsa. Jag begriper inte att han orkar och skulle bara vilja försöka ta bort cancerdjäveln i honom. Läs och känn.

http://ikroppenmin.blogspot.se/2012/12/mot-monsunens-hjarta.html

Dags att komma ikapp

Såhär på måndagsmorgonen har jag betat av alla mejl som kommit och inte hunnit läsa under min resa. Det mesta har jag kunnat kasta bort då det blir en hel del reklam som inte är intressant. Men så finns det vissa som griper tag i en så man nästan ramlar av stolen. Jag har skrivit tidigare om mymlan och hennes vän Kristian som fått återfall i cancer. Hon skriver lite om vad hon läst i helgen och där finns denne unge mans blogg. Jag klickar mig in på den och blir totalt gripen av hans ord. Denne duktige skribent som beskriver sin vardag just nu. Det får åtminstone mig att stanna upp tänka till. Så skört livet är. Läs själva och ta till er hans berättelse.

http://ikroppenmin.blogspot.se/

Jag har hittat ett öppet nätverk :-)

Nu kan jag gå in på internet igen och jag är glad som en speleman. Därför började jag att kolla min mail och hittade detta inlägg från mymlan som skrivit en fin krönika i Sundsvalls tidning om vännen Kristian, som är döende i cancer. Jag vill puffa för inlägget då det är så fint skrivet. Varsågoda:

http://mymlanthereal.wordpress.com/2012/09/16/om-man-inte-grater-rostar-sjalen/

Det är så tragiskt

Cancer är en riktigt djävlig sjukdom. Varje gång man läser om någon eller någons blogg, som drabbas av detta blir man så ledsen. Jag vill blåsa bort svulsten och göra den drabbade frisk igen. För ett halvt år sedan följde jag en blogg, där en ung kvinna drabbats och hennes kamp för att få uppleva sin dotters 5-årsdag. Hon lyckades med det för att någon vecka senare somna in. Bloggen skrev hon till sin dotter, så att hon senare kan läsa den och lära känna sin mamma. För att hon ska förstå hur mycket hennes mamma älskade henne.

Nu har jag via mymlan börjat läsa om Kristian som fått återfall i sin sjukdom. Han skriver så fint och det är så hemskt att denna talang kommer att gå förlorad. Det jag läste idag känns verkligen i hjärtat. Läs själva, så förstår ni vad jag menar.

http://mymlanthereal.wordpress.com/2012/09/04/kristian-budbararen/