Jag sörjer en människa som jag aldrig känt eller träffat. Men det är inte så konstigt då hans texter berört mig under väldigt lång tid. Det är jag inte ensam om att tycka. Vi var många som läste hans blogg och led med honom. Åtminstone jag har lärt mig att uppskatta livet mer tack vare Kristian Gidlund. Hans böcker kommer att läsas av en fler nu när han är borta. Han var oerhört duktig på att sätta ord på allt han gick genom. Under den sista tiden var det med bävan jag klickade in på hans blogg och igår stod orden där. Ord som jag visste skulle komma men ändå inte ville läsa. Hans kamp är över och det liv som fanns är på andra sidan. Jag vill tro att han finns där någonstans och har det bra.
Min pappa säger ofta att han inte är rädd för döden. Han är snart 88 år gammal, så han känner att han haft ett fullödigt liv. Kroppen börjar säga ifrån och orken är inte vad den varit. Pappa berättade en gång att han varit på andra sidan och vet att han får det bra där. Han sade det nästan med längtan i rösten. Religiös är han inte och den gud kyrkan predikar om har han aldrig trott på. Men han säger sig veta att livet fortsätter någon annanstans.
Min älskade gudmor fick också magcancer och förloppet var detsamma som för Kristian. Efter operationen kom hon hem och alla trodde att hon skulle klara sig. Men cancern kom tillbaka och sedan följde några år av kamp tills hon inte orkade mer. Denna sjukdom är fruktansvärd och vem som helst kan drabbas.
Därför borde vi uppskatta livet mer och inte gräva ner oss i småsaker som inte betyder något. Jag vill tacka Kristian för att han orkade skriva ned sina tankar så bra. Alla borde köpa den bok han skrev och även den som nu kommer ut postumt efter hans bortgång.
Kristian dina ord kan inte dö. Tack.