Jag försöker få dagarna att flyta på framåt och få bra innehåll i dem. Men det är ju lite svårt när jag inte får stödja på foten utan mest sitta still och köra mina övningar. Men jag läser en hel del på internet och ser en del klipp på Youtube. Idag har jag tittat på play i de olika kanalerna. Det jag kommit fram till är att jag vill hitta på ett sätt att rädda hundar och det mer än att bara bidra med pengar. Jag vet att det kommer att dyka upp något som jag kan göra när jag väl är frisk. Nu är jag med i olika grupper där man letar efter djur som av olika anledningar sprungit bort. Men som tur är så händer det inte alltför ofta här i skåne. Det jag vill engagera mig i är de djur där ägarna inte kan eller vill ta hand om sitt djur. Tyvärr kan jag inte hysa hur många som helst här hemma och det är nog mannen glad för. Men jag är fast förvissad om att en dag kommer jag kunna åtminstone vara med och ta hand om fler hundar. Det är vad jag brinner för idag.

Nu har jag två fina hundar som haft det lite tufft tidigare i livet. Varje gång de skrattar och ler blir jag så lycklig. Vi har fått vinna deras tillit och vet att de är trygga hos oss. Det är guld för mig. Lilla Nellie var en tilltufsad liten yrhätta som var nervös och alltid ville göra rätt. Tyvärr, blev hon sjuk i början av detta år och vi fick ta det tunga beslutet att låta henne somna in. Men hon visste att jag älskade henne av hela mitt hjärta. Det bär jag med mig och att hon fick tio fina år hos oss. Tio år som jag är tacksam för. Jag saknar min lilla tös så fruktansvärt mycket.

Det är lätt att förlora sig i tankar och grubblerier när man är så isolerad från andra människor som jag är nu. Men saken är att jag inte grubblar så mycket om dagarna. Jag tänker framåt och vad jag ska göra när jag är på gående fot så att säga. Mitt första mål är att kunna stödja på foten. När jag väl är där ska jag sätta upp nästa mål. Ett delmål jag har nu är att kunna röra foten i sidled, för det är jättesvårt.