Idag fick vi en stund med sol och jag skyndade ut i trädgården med hundarna. Unkas och jag hängde upp vinterns första talgboll i trädet.
Kuma sprang runt till andra sidan. Han hade väl lite utkomster att uträtta. Men återkom rätt snart.
Alltså har jag gått ute för första gången sedan i början av augusti. Det kändes magiskt. Unkas tittade förvånat på mig. Men nu börjar det bli mörkt ute och jag är glad att vi passade på när det var ljust.
Jag har inte bara latat mig idag, ånej då. Mannens skjortor är nystrukna och alla kökshanddukar med. Ställde mig med hela härligheten i ute rummet och satte på guld kanalen på radio och plötsligt var jag klar med allt. Tänk vad lite bra musik kan lätta upp de mest tråkiga sysslor. En del av gräsmattan är inbäddad i ett vitt hav av päls, efter att jag borstat Kuma. Han fäller rätt mycket just nu och det kan bero på att han inte fått vara utomhus så ofta tidigare. Nu kan han gå in och ut i trädgården så mycket han vill och det gör han. Man blir så glad av att se hur han njuter där han ligger i gräset och lyssnar på fåglarna, nosar i luften när det kommer någon doft och sover så sött.
Vi fick en tråkig nyhet igår då vi gick med hundarna. En hundägare vi ofta träffar då vi är ute och går satt vid ett bord på byns nyöppnade kafé. Han lyfte upp en liten svart labradorvalp för att visa oss. Tidigare har han haft en vit labrador som både Unkas och Kuma älskat. De blir tokglada när de ser den. Tyvärr, hade den fått en tumör och plötsligt säckat ihop när de var i hans koloni. Så Atos fick somna in några timmar senare på djursjukhuset. Hundägaren hade tur och fick tag i lille Acke dagen efter. Han är precis som vi. Tomheten blir för stor för att inte skaffa en ny kamrat. Så är livet för oss hundägare. Våra vänner går bort alltför tidigt enligt vår mening, men något vi måste leva med. Men det finns så många fina hundar och katter som behöver ett hem och vi öppnar våra hjärtan för dem.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan hundar, sedan får andra tycka vad de vill om att vi har tre stycken. De är underbara vänner och jag hade aldrig velat vara utan dem. Våra älskade vänner som inte finns i livet är ändå kvar som fina minnen. Jag kommer aldrig att glömma Snuff, min första hund som fick mig sluta att vara rädd för hundar, Adde som var en liten cirkushund och ofta snurrade runt på två ben, Ragnar som var så vacker att man tappade andan, och försvarade mig mot allt och alla, en bordercollie som verkligen kunde valla bort inkräktare, Berrie som var så mjuk och följsam och en bordercollie som var rädd för får, men älskade att fånga frisbeen. Annie som var den lugna golden och tog Berrie under sina vingars skugga, Ronja som var vår första hund med vargblod i sig och hade en sådan vacker gång. De finns alltid i mitt hjärta och i mina tankar. Tack, för att jag fick lära känna er och höra samman med er.
Det har slutat att regna så grillningen är räddad. Men särskilt varmt är det inte ute så det blir att ha värme på i uterummet idag.
Jag har funderat lite på hur hundarna tänker. Vi kan gå ut genom olika dörrar, när vi ska ut i trädgården och vid vackert väder är det dörren till uterummet som står öppen. Vid sämre väder går vi ut genom garaget där vi också har en dörr till trädgården. Idag regnade det när vi gick promenaden och alla var våta då vi kom hem. Efter frukost ville Unkas absolut gå ut, men inte via uterummet för där regnade det. Han krävde att få gå genom garaget och på trädäcket där tvärstannade han. Han trodde inte att det skulle regna där verkar det som. Ibland kan jag sitta i burspråket och titta ut med hundarna och se hur det vräker ned. Trots det blir de förvånade när vi kommer ut och det är samma väder som utanför fönstret. De verkar tro att allt beror på vilken dörr man går ut genom. Tänk, om det vore så bra ändå.?
Nu har mannen satt ihop en ny annons som ska ut i denna vecka. Förra gav väldigt bra gensvar så det är bara att fortsätta på samma spår. Jag tycker att det är mysigt när vi sitter och jobbar ihop såhär. Det hade varit roligt om vi alltid kunde göra det. Vi får se hur det blir i framtiden.
Under vintern går alla dagrna så fort eftersom det blir mörkt så tidigt. Men det är likadant hela året för ju äldre man blir desto fortare går dagarna. Det gäller att försöka ta vara på varje dag så man kan se tillbaka och tycka att man fyllt sin dag med bra saker. När man var yngre kunde man ibland tycka att vissa dagar var oändligt långa. Nuför tiden tycker jag aldrig det utan känner ofta att jag inte hunnit med allt jag tänkt göra. Samma sak med helgerna. De bara rusar förbi som snabbtåg och man undrar hur det gick till.
Därför vill jag ha som mål inför nästa år att försöka ta till vara på varje sekund av dagen. Hålla munnen innan jag släpper ut elakheter och istället vara tyst. Varje dag ska bli den bästa och jag ska fylla den med så många bra saker jag kan. Man vet ju inte när ens tid är slut. Kanske tur det för då skulle man antagligen bli helt galen. Tänk, att få besked om när den sista dagen i ens liv är. Då har man ett antal dagar som ska fyllas med endast det man absolut vill göra. Men det kanske är lite så man ska tänka för att leva ett bra liv.
Livet blir som man gör det och det är upp till var och en att fylla dagarna med bra saker. Varför är just du här och vad är ditt mål? Ja, det är många funderingar som ploppar upp i huvudet de här sista dagarna på året. Men att ta en dag i taget är en devis jag ska leva efter och att ta tag i mina önskningar och drömmar. Inte tänka att sen då det händer eller då jag är si eller så gammal ska jag göra det. Det är nu det ska hända och nu jag ska infria mina löften till mig själv. Livet är nu och kanske sedan, men detta sedan vet man inget om.
Resan till Trelleborg gick bra. Hade tänkt åka den större längre vägen, men hörde sirener åka åt det hållet och var rädd att det skett en olycka som skulle stoppa upp färden en lång stund. Vägen ner var i stort sett fri från snö och gissa om min förvåning när jag kom till Trelleborg. Inte ett enda snökorn låg på marken. Gräset var grönt och det kändes overkligt att för en stund tidigare varit ute och lekt i snön med hundarna.Men vinden var kall och jag fick stå en stund och vänta på min veteran.
Jag vet inte hur det går med uppdraget och vi kommer att få besked om det på fredag. Ger kanske inte särskilt mycket pengar men kan ge ringar på vattnet till andra uppdrag. Det andra som är roligt är att en av mina veteraner ska bli intervjuad av Trelleborgs allehanda på tisdag i nästa vecka. Alltså en artikel till i tidningen som säkert kommer att ge mer i slutänden. Bra att synas så mycket som möjligt. Sedan ska jag också ta kort på en veteran nästa vecka för att publicera på Veterankrafts facebooksida.
Allt känns gladare idag, trots att det vräkt ned snö här hela dagen.
Hundarna är rastade och ska få mat om en stund. Men nu är det dags att börja packa ihop datan och allt annat jag ska ha med mig. För mig har det varit en stressig dag och nu hoppas jag bara på att konferensen ska ge något också. Jag har en massa olika scenarion i huvudet och vi får se vilket av dem som kommer att stämma. Tv-datan håller på att laddas så den ska kunna köras ikväll när vi anländer till ställplatsen för natten.
Hundmaten anlände innan jag rastade hundarna så nu slipper jag köpa annat. Skönt att det gick så bra. Vi hoppas kunna vara iväg senast klockan sex, så håll tummarna.
Ilmar Reepalu har skrivit på en inbjudan till olika myndigheter, för att diskutera våldet i staden. Sverigedemokraterna har också skrivit på samma skrivelse. Nu vänder sig v och mp mot det hela och menar att det är ett hot mot invandrarna. Istället menar Reepalu att man länge pratat om att ebo lagen ska ses över och borde ändras. Att segregationen bäddar för brottslighet och att man måste göra något åt den. Nu vet ju säkert många att han tidigare gick ut med att man måste göra något åt invandringen och var de bosätter sig. Dett blev ett ramaskri under Juholt-tiden och Reepalu fick backa. Nu är det ju så att rikspolitikerna inte lever med den verklighet som kommunpolitikerna gör och därför kan omge sig med olika värderingar, som kanske inte är så verklighetsnära.
Jag röstar inte på socialdemokraterna men högaktar Reepalu och anser att han har sunda åsikter. Varför lyssnar rikspolitikerna inte på honom?
Han lever i ett Malmö som drabbats av flera mord och ser hur verkligeheten är.
Inte riktigt på näsan men ordentligt på knäna. Mannen skulle flytta husbilen till gatan inför vår resa. Eftersom han lyckades köra fast den i vintras när han körde in den så tyckte vi att det var bäst att ta loss den redan idag. Han klarade inte att få loss den för egen maskin, så vi raggade hjälp. Den som ställde upp var naturligtvis en granne som också är hundägare.
Eftersom jag har dragkrok på min jeep så var det den som skulle dra loss Mackan. Grannen satte sig i min jeep, mannen i husbilen och jag skulle titta så att repet inte gick upp i plasten i kjolarna på den. Då tänkte jag till och lade händerna på draglinan. Satte min tyngd på den och så att den verkligen skulle komma bort från plasten. Linan sträcktes och så skulle själva dragmomentet börja. Pang!! och draglinan gick av. Jag dröp rakt ned i asfalten. Händerna klarade jag bra eftersom linan var mellan asfalten och dem, men knäna ser inte roliga ut just nu.
Stora skrapsår på bägge knän och de gör ordentligt ont. De blödde lite i början men nu har det slutat och sårskorpor börjar bildas. Precis som när man var liten och hade cyklat omkull. Visst hade jag kunnat gråta en skvätt, men som vuxen lindrar inte det så jag lät bli. Sitter nu med ett glas vin och tycker synd om mig själv.
Mest arg just nu och jag ska berätta varför. Vi bor i en liten by med ca 2500 invånare, vilket är självalt då vi ville ha en lugn plats att bo på efter flera år i stora städer. Så har vi haft det i snart elva år och det har kkänts väldigt tryggt. Ett tag var vi med en grupp nattvandrare då en del i byn ansåg att det behövdes. Med en pojke i tonåren så kände vi att det var viktigt att delta. Flera helger och storhelger gick vi runt ett par timmar sent på kvällarna. Eftersom vi hade hundar så blev det så att vi fick sista passen, vilket inte gjorde oss något. Men vi fick aldrig vara med om någon skadegörelse eller annat bus av något slag. Andra som gick skrev om saker som vi aldrig upplevde fanns. När vår pojke växte upp och inte tillhörde byns ungdomar, slutade vi att nattvandra. Vi tyckte också att andra skulle ta vid, som hade ungdomar i den åldern. Tror att nattvandringen upphörde då fler eldsjälar slutade.
Men vi har haft det relativt lugnt trots det. En del bilinbrott och villainbrott har förekommit men inte ofta. Så vid juletid började plötsigt ungdomar från byn ringa på dörren strax före 22.00 på kvällen. Men efter två kvällar så upphörde det och vi funderade inte närmare på saken. För någon dag sedan startade något annat. Jag sitter i ett rum mot gatan och har bra uppsikt över ytterdörren. Ett tiotal ungar kommer förbi på gatan och en liten knatte skickas upp till vår dörr, han bankar på med näven och sedan springer de sin väg. Detta upprepades igår och jag blev arg. Först så tänkte jag ställa en av våra bilar framför entrèn så den blockerar trappen. Men jag hörde ungarna en bit bort och körde bilen dit. Några av de yngsta befann sig där och jag pratade med dem. De blev ångerfulla och bad om ursäkt.
Tydligen hade de sprungit runt och bankat på flera dörrar. Det verkar som folk kopplat ur sin dörrklocka då de blivit drabbade flera gånger, därav bankandet. Nåväl, jag kände att nu skulle det vara slut på denna lek och vi borde kunna få vårt lugn tillbaka. Med hundar i huset så skäller de ju om någon ringer eller bankar på dörren.
Igår kväll började det banka igen och jag blev arg, gensköt ungarna och var ifatt dem. Fyra killar i lägre tonåren lade benen på ryggen och vågade inte stanna när jag bad dem om det. Nu vet jag vilka de är i allafall. Upphovsmännen bakom denna elakhet. Efter någon timme bankade det igen och när vi inte öppnade så började de kasta sten på vår dörr. Det var bara att ringa polisen för nu kändes det riktigt otäckt. De skickade två bilar som åkte runt men killarna är inte så gamla att de får vara ute efter att fritis stängt vid 22.00. Vi har gjort en anmälan och polisen ska åka runt varje kväll nu. Det är så tråkigt att några rötägg ska terrorisera några hus och dess människor. Jag vet inte om andra gjort anmälan men vi fick reda på att detta kallas ofredande och leder till åtal direkt utan rättegång. Undrar om ungdomarnas föräldrar vet om hur allvarligt detta är och vad deras telningar sysslar med på kvällarna.
Det känns som att lugnet vi sökte när vi flyttade hit, inte finns mer. Så ledsamt och tråkigt.
Eller det ordet kanske inte finns? I alla fall så är det så det känns när man går ut idag. Fåglarna kvittrar som galningar och på stigarna är det rena rama lervällingen. Jag letade ju i vanlig ordning efter vårtecken och jag såg massor av snödroppar, vårlökar och även knoppar på en del buskar. Det ger hopp om vad som kommer. På bara ett par dagar har snön försvunnit och blommor poppat upp vilket är otroligt snabbt.
Brödsmulorna är borta i trädgården och även den päls jag bortade av Nellie. Är inte det recycling av stora mått. Inget går till spillo och det jag inte vill ha kan våra djur använda och äta upp. Lyssnade på P4 idag och där pratade de om att vi kastar för mycket och då var mat det de nämnde som det vi kastar mest av. Då måste vi vara duktiga eftersom inget kastas hos oss. Den mat som blir över blir antingen lunchlåda till mannen eller hundmat. Bröd som är torrt får fåglarna.
Men jag upptäckte att mina trackingskor är totalt utnötta. Snart inget kvar av sulan så jag måste införskaffa mig ett nytt par. Med tre hundar går man väldigt mycket varje dag och dessa har jag nött ut på ett år. Så det är inga bortkastade pengar. De går tyvärr inte att sula om och om de nu gick att göra det, så har någon sett en skomakare på senaste tiden? Förr fanns det minst en i varje liten by, men nu vet jag inte ens om det yrket existerar mer. Där jag bodde i Göteborg hade vi en skomakare vid vårt lilla torg och jag var ofta där för att klacka om skor. Så ofta att jag fick ett kort där skomakaren satte en stämpel varje gång jag var där och den tionde gången blev det gratis. Skor nuförtiden har oftast plastklackar som är livsfarliga att gå med. Då menar jag pumps och andra skor med höga klackar.