Ännu en popikon död och jag minns när jag lyssnade på denna låt. Rest in peace.
Alvin Stardust död
Svara
Etikettarkiv: död
Snart midsommar
Första veckan i juni är snart avklarad och snart stundar midsommar. En helg som är en glädjens helg för många, men även en sorgens för andra. Jag har blandade känslor inför den. Detta år är det elfte året sedan min mamma dog. Jag glömmer aldrig hur jag bar henne in i pojkens sovrum och hur hon låg där så liten och ledsen. Det enda hon pratade om, var att hon förstörde helgen för oss andra. Tillslut ringde jag ambulans och det var precis som att hon förstod att hon aldrig skulle komma hem igen. På midsommardagen satt jag och höll hennes hand i min tills hon slutade att andas. Pappa var i chock och jag lovade att ta hand om honom.
Nu när naturen står i sin vackraste skrud, blir saknaden efter mamma större än annars. Hon var min bästa vän som jag alltid kunde lita på. Den jag ringde och pratade om allt. Vi kunde sitta och prata om kvällarna då jag bodde hemma. Efter hennes död kom jag på mig att tänka att det måste jag ringa och berätta för mamma. Tomheten när insikten kom att det inte gick. Den tomheten finns alltid inom mig, men just nu är den som störst. Mamma var är du nu? Hör du mig? Tankar jag ofta tänker, trots att åren gått sedan den tragiska midsommaren.
Tråkig premiär
Så tragiskt att en supporter avlidit på grund av bråk. Detta var inte vad fotbollen skulle ge människorna. Vissa verkar ha tagit matcherna och supportrarna som täckmantel för att attackera andra.
Det verkar bara bli värre och värre för varje år.
Måste kännas hemskt för spelarna, som bara vill spela fotboll.
Jag tänker följa debatten som följer efter detta och hoppas det finns en lösning.
När slutet kommer
Lite otäckt är det att fundera på sitt eget slut på jorden, men ändå viktigt. Hur många som inte är sjuka planerar sin begravning? En del kanske tänker på det då och då, när någon i ens närhet dör. Jag gör det i allafall. En påminnelse fick jag då jag läste Kristian Gidlunds blogg. Han skrev om var han ville bli begravd och har även regisserat sin begravning. Någon kanske tycker att det var naturligt eftersom han visste att döden skulle komma i en nära framtid. Men den kan också komma plötsligt och då står alla närstående handfallna. Det praktiska med saker och sådant är väl kanske inte så svårt, men själva begravningen är det.
Jag anser att det varje människas rätt att få bestämma hur ens begravning ska vara. Vad som ska sägas och vilken musik som ska spelas. Vem vet om man kanske är där själv och ser hur allt går till? En del säger det medan andra inte alls tror det. Jag vill tro att någonstans ska jag se på hur min begravning går till. Om det inte är så, vill jag ändå veta att efter min död ska just den musiken spelas för dem som är kvar. En liten bit av den jag var ska finnas kvar hos de närvarande när de går hem. Något som får dem att minnas mig som den jag var en gång.
Därför tänker jag skriva ett brev, där jag beskriver hur jag vill ha det. Det ska jag göra nu när jag kan tänka klart och sedan lägga undan. Visserligen kanske jag tar fram det någon gång efteråt och ändrar. Men det är ok. Om det är någon sak jag vill ge till en viss person ska jag också skriva ned det.
Jag kan ju bli väldigt gammal och ha hjärnan intakt till min död. Men det kan också bli så att jag drabbas av något som gör att det inte blir så. Men min egen begravning vill jag faktiskt bestämma över.
Ibland drömmer man konstigt
I natt hade jag en dröm som jag vaknade av. Inte för att jag blev rädd eller skrämd av den utan känslan jag hade var nyfikenhet och undran. Min dröm började med att jag och mannen var med ett kriminalpoliser på natten. Vi kom in i en gränd och där låg en kvinna som verkade död. Hon låg upptryckt på rygg mot en vägg och var både smutsig och misshandlad. Poliserna vill få det till att hon var skjuten, medan jag påstod att hon hade blivit misshandlad. Det fanns inget blod eller skotthål på hennes kropp. Jag undrade vem det var och lutade mig framåt. Poliserna sade att det var prinsessan Dianas syster och hon var lite lik henne med kort hår och samma vackra drag, så det kunde jag tro. När jag stod och tittade på henne tänkte jag: att vem kunde göra något sådant mot henne? Då reste hon sig upp och frågade precis samma sak. Hon verkade upprörd och ledsen, men var faktiskt vid liv.
Nästa stund kom en svartklädd man rusande förbi gränden med ett bylte i armarna. Tanken som kom upp var att han hade stulit något och var jagad. Hur kunde han göra så mot mig, att han kom hit och ledde förföljarna till mig? Min man rusade dit och tittade till höger och utbrast:”men vad i helvete!”. Han lät väldigt arg och rusade åt det håll han tittat.
Där vaknade jag. Men efter att ha druckit lite vatten somnade jag igen och när jag vaknade i morse, var drömmen kvar i mitt huvud. Jag ser den så klar i huvudet, som en film. Jag är ingen drömtydare och kan inte förstå vad den vill säga mig. Men jag vet att det är vår hjärna som bearbetar olika saker och hoppas att jag ska få klart för mig vad drömmen vill säga mig. Som alltid har jag skrivit ned den för att få bort den ur huvudet.
Det är faschinerande hur hjärnan fungerar fast vi sover.
Avslutat mammas dagbok
Idag har jag läst klart mammas sista dagbok. De sista 6 månderna i hennes liv finns att läsa där. När jag ser handstilen märks det att hon inte var frisk. Hon hade alltid en vacker handstil och skrev oftast skrivstil tidigare. I denna dagbok är bokstäverna spretiga och ojämna. Hon upprepar sig och har svårt att få något sammanhang i sina meningar. Ofta beskriver hon sig som håglös och har svårt att ta sig för något om dagarna. Hon verkar inte se att jag tar kontakt flera gånger i veckan och ofta tittar in till dem när de flyttat ned hit. Hon verkar så ledsen hela tiden och har underliga drömmar nästan varje natt. Något hon inte pratade särskilt mycket om, varken med mig eller pappa. Orken att söka läkare eller be om hjälp fanns inte hos henne och jag blir så ledsen att hon inte gjorde det. Men jag känner att hon var rädd att hamna på sjukhus om hon gjorde det. Men jag är ändå glad att jag äntligen läst dessa rader och fått bekräftat det jag trott sedan hennes död.
Det som gör mig väldigt ledsen är att veckan innan de flyttade hit, blev de bjudna hem till äldsta barnbarnet för första gången. De hade bott i sitt hus i fyra år och hade fått sitt första barn, men varken hälsat på eller bett dem komma på besök. Ändå bodde de i samma lilla samhälle uppe i dalarna. På den tiden hade mina föräldrar bil och kunde mycket väl ta sig hem till dem. Den enda som hälsade på dem någon gång var det yngsta barnbarnet och min systers man. Min syster var aldrig hem till dem eller ringde när de flyttade ned hit till skåne. De bodde några hundra meter från varandra. Men hon ringer aldrig till pappa nu heller, utan det är hennes man som gör det.
Jag har en väldigt konstig nära släkt och förstår inte hur min syster fungerar eller tänker. Efter mammas begravning, då hon inte ens köpt blommor, har jag ingen kontakt med henne. När man känner att någon är elak och bara vill ha saker från en, avstår jag från att ta kontakt. Jag är inte bitter men väldigt ledsen å min mammas vägnar för att hennes dotter vände henne ryggen. Sår som har svårt att läka och jag lärt mig leva med.
När jag nu läst dagboken, är jag ännu gladare för att jag fick sitta vid hennes bädd och säga allt jag ville säga, innan hon dog. Jag hade hennes smala, tunna hand i min och släppte den först när den blev helt slapp. Det ger mig en sinnesro jag aldrig skulle ha haft om jag inte fått göra det. Jag vet att hon hörde mig och förstod det jag sade, för hon rörde sina ögonlock till svar. Hon ville inte dö, men orkade inte leva. Jag blev inte arg som pappa trodde att jag skulle bli när jag läste dagboken, utan älskar henne bara ännu mer.
Den tiden kommer
Ju äldre vi blir ju närmare kommer den dag då våra föräldrar försvinner. Vi som har haft lyckan att ha haft båda närvarande och fått en lycklig uppväxt, blir det tomt och saknaden försvinner aldrig. Jag har min mammas dagböcker liggande hemma olästa, då jag inte känt mig redo för att lära känna en sida som jag kanske inte visste om. Min bild av henne kanske förändras och det har jag inte orkat ta. Nu har det gått nio år sedan hon dog och jag närmar mig den tidpunkt då jag kan ta till mig dagböckerna. Börjar t o m med bli lite nyfiken på dem. Kanske är det för att min bild av mamma förändrat sig och jag kan se henne som en människa och inte bara som min mamma.
Mymlan har en helt annan uppväxt och hon beskriver sin pappas död och sitt närmande till honom i sin blogg. Vi har alla växt upp med olika förhållanden till våra föräldrar. Hon skriver så bra om sina känslor inför sin pappa och mitt i allt blir det vackert.
Svårt att veta hur man reagerar
Vad händer inom en människa när man träffar en annan som är fruktansvärt sjuk eller som vet att sjukdomen leder till döden? Hur reagerar man och vad ska man säga? Jag kan inte ens föreställa mig hur mymlan kände det när hon träffade Kristian. En vän som hon arbetat tillsammans med och trott besegrat sin sjukdom. Så fruktansvärt svårt att se honom så levande och veta att en dag finns han inte där mer.
http://mymlanthereal.wordpress.com/2012/09/05/du-vackra-manniska/ Här kan ni läsa om vad som hände när hon besökte Kristian.
Yes, de ville
Fick telefonsamtal idag om att lokaltidningen Trelleborgs allehanda, vill göra en intervju med mig om företaget. På måndag förmiddag kommer journalisten och en fotograf till mitt kontor. Jag fick verkligen hålla mig när jag pratade med henne, så att jag inte skulle låta alltför entusiastisk. Detta var percis det jag hade hoppats på. Nu får jag ut information om mitt företag på ett väldigt bra sätt och kan visa på alla fördelar det är att bli en veteran.
När jag kom hem med sista hunden efter rastningarna, var jag rejält varm och svettig. Jag klev in i bilen för att köra till tobak åt pappa. Brukar lämna in lotto åt honom på tisdagarna. Bilen var död. Mannen kopplade ju bort det ena larmet i helgen som var och har troligtvis lyckats att ta bort kablen till det andra också. Gissa om det osade hett inne i bilen då. Säger bara att det är tur att man bor i en liten by när det händer saker som detta. Avstånden är inte så stora, så jag stängde bildörren och låste. Sedan traskade jag iväg till tobak och hem till pappa. Han ska inte behöva lida för att vi klantar oss. Ett glas vatten hos honom och sedan gick jag hem.
Nu är jag glad igen och förväntansfull inför måndagen. Detta kan vara det genombrott som jag behöver.
En tragedi trots pengar
Just nu kan man läsa i tidningar om Eva Rausing som hittades död i familjens bostad i London. Detta par hade allt och ändå ägnade de sig åt droger och det blev den enes död. Hans Rausing är intagen på sjukhus för att avgiftas och för mental vård. En mångmiljardär som irrar runt i bil på Londons gator medan hans fru ligger död i sitt sovrum. Många är nog de som avundas deras rikedom och är förundrade över det som hänt. De har varit beroende under många år och möttes på ett behandlingshem. Trots fyra barn och möjligheter till ett liv många drömmer om, var det drogerna de längtade efter.
Det är tragiskt att läsa om dem och hade de inte varit Rausing så hade vi kanske bara fått en liten artikel och sedan hade allt varit tyst. Så det kanske kan föra med sig något gott i slutänden. Många familjer dukar under av droger och barnen blir lidande. Vem som helst som börjar med t ex hasch kan bli beroende och fortsätta med tyngre narkotika. Har man sedan enorma mängder pengar slipper man stjäla till sitt beroende och kan hålla på längre tid än om man hamnar hos polisen.
Som anhörig till en drogmissbrukare måste man inse vad som händer och får man inte ingripa, måste man se till att någon annan gör det.