Med knallröda ansikten kom vi tillbaka från våra hundrastningar idag. Inte gjorde det oss gladare när vi vid ett par tillfällen var tvungna att vika av från vår väg. Allt för att undvika oförstående hundägare. Det är väldigt lätt att passera med en hund vid möten, men urjobbigt när man har tre stycken. Vilket är en flock och flocken är stark och det visar de. Jag har ofta gått med en hund då mannen fortfarande arbetade och har absolut inte vikit undan för någon hund. Men om jag mött någon som verkat orolig eller haft fler hundar med sig, har jag alltid gått undan tills de passerat. Men det gäller tydligen inte vår flock. Jag undviker gärna ordväxling eller bråk så jag viker av så snabbt jag kan. Om människor inte förstår hur det är att gå med en flock, så orkar inte jag förklara det för dem. Karma tänker jag och viker av.
Det enda de ser av oss är ryggtavlorna och jag slipper deras gliringar om uppfostran mm. Vill inte heller fresta på Turbo som efter fem månader hos oss går väldigt fint i koppel, om inte en annan hund kommer för nära. Hundar har en radie som de betraktar som sitt revir och Turbo är noga med det. Inte för att hon gör utfall, utan för att hon så gärna vill fram till den mötande hunden. Grabbarna hakar på och Unkas är väldigt högljudd i vad han anser. Han skäller inte utan skriker stick och brinn. Låt min syrra vara ifred! Hundmöten är på nästa nivå av hennes utbildning och jag skyndar inte på den.
Nu längtar jag till varmare tider och vänliga människor. En dag kommer vi dit och då ska hundarna få doppa sina tassar i Medelhavet igen. Tur att jag har foton som påminner mig om hur vi hade det.
Men först ska trädgården se ut såhär och vi ska förbereda resan till syd. Det återstår några månader och tiden går fort ibland och sakta ibland. Men vi kommer dit.
