Denna vecka har riktigt rusat iväg, då det varit så mycket att göra. Det började ju redan på söndagen när farmor åkte till sjukhuset, sedan var det räkningar som skulle betalas, växter som skulle vattnas, tvätt som skulle tvättas osv…. Äntligen har jag en dag utan att tvättmaskinen går för fullt, men i morgon är det dags igen. Har ju hämtat pappas tvätt och vi ska byta handdukar och lakan. Mannen ska ta sig an häcken som är som ett ok på våra axlar.
Men ikväll tar vi det lugnt en stund och njuter av att vara lediga ett par dagar.
Många av oss människor sätter upp olika fasader vid skilda situationer. Jag kommer ihåg hur min mamma alltid försökte verka så glättig och glad i olika sammanhang, trots att jag som var med visste att hon bar på många sorger. Hon var annorlunda när vi var ensamma och det var då jag älskade henne som mest. Vi hade många fina samtal där hon berättade om sin uppväxt och blottade sin besvikelse över hur barndomen varit. Pappa däremot har sälla satt upp någon fasad inför andra människor. Han har bara varit tyst och ställt sig i bakgrunden. Där tror jag mig vara lik honom. Min syster är lik mamma och har samma glättighet när hon träffar okända människor. Kanske är det endast jag som sett att det är fasader de visar som faller ihop när de är i sina vanliga omgivningar? Jag har ofta skämts över dessa fasader och blivit generad för att de gjort bort sig på något sätt. Rösten blir helt annorlunda och stiger någon oktav. Kroppsspråket förändras och de känns som helt okända människor.
Men det är inte bara min syster och mamma som sätter upp en fasad. Samma sak har jag noterat hos arbetskamrater så fort en chef eller besökare dykt upp. Min tro är att alla dessa fasader är ett skydd för en osäkerhet de inners inne känner. Här vill jag inte påstå att jag är en självsäker människa som aldrig känner mig osäker, utan endast att jag försvarar min osäkerhet med att bli tyst och ställa mig lite i bakgrunden. Jag vill överblicka allt innan jag träder in för att säga något. Det är jag inte ensam om att göra, då jag märkt att vi ofta ställer oss bredvid varandra som i ett visst samförstånd.
Kanske är det precis det som betyder att vara introvert. Påflugenhet känns för konstlat och vi har inget hävdelsebehov. Vi behöver vår ensamhet ibland och tycker mer om att iaktta än att bli iakttagna. Men ibland möter vi stor oförståelse för vår hållning till omvärlden.
