Om någon inte är intresserad av mitt liv eller uppväxt så fråga inte. Det kan göra ont eller bli väldigt obekvämt.
Somna inte mitt o min berättelse för det tar jag som en förolämpning.
Efter det berättar jag aldrig mer något.
Kuma njuter av att ligga utanför husbilen och titta på allt som sker. Vi har +25 så man kan inte påstå att vi lider.
Sol och blå himmel, vårt man än ser. Kanske bad i havet för hundarna idag. Det verkar behövas efter mitt uppvaknande med Unkas tass i ansiktet. Den luktade hundsvett eftersom de har vissa doftkanaler i just tassarna.
Men först lite praktiska saker som vattning av blomlådorna.
Vårat inköp till företaget har jag förevisat för en veteran igår. Jag är inte en speciellt teknisk människa, men tror att jag lyckades förmedla hur monstret till gräsklippare fungerar.
Som den värsta försäljare visade jag påfyllning för både olja och bensin. Var man kollar den och får igång ekipaget.
Efteråt var jag riktigt stolt och veteranen verkade imponerad.
Om det var av min demonstration eller gräsklipparen vet jag inte. Troligtvis var det av den sistnämnda.
Men nu ska här klippas gräsmattor så det står härligt till.
”Det var faktiskt kvinnor i filmen” http://www.aftonbladet.se/wendela/article16871792.ab
Efter en dag ute i trädgården, med lek och bus blir Unkas trött. Det är roligt med en lillebror men väldigt tröttsamt.
Jag har aldrig tyckt om att tävla och när någon försöker trigga mig till att göra det, slår jag bakut. Det gäller både i jobbsammanhang och annat som idrott t ex. Om andra sporras av det så får de gärna tävla, men jag avstår och låter det vara. Har alltid haft svårt att hävda mig inför andra och framstå som bättre. Är kanske en rätt introvert person i vissa sammanhang och det har jag fått slängt i ansiktet vid en del tillfällen. Jag har alltid tyckt att det resultat jag visat upp borde visa hur bra jag är. En chef jag hade sade att man skulle prata om hur duktig man var och det kändes som att man var osäker. Har ansett att handling istället för ord varit min melodi.
Tävlar gör man i idrott och då vill man vinna. Jag gillar inte idrott och därmed inte sagt att jag inte vill vinna. Den press jag vill känna ska komma från mig själv och jag vet att jag är bra. Vänta bara så ska ni få se, har jag ofta tänkt.
På livets räkmacka ända ner i sängen http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/evafranchell/article16869673.ab
Vi har det väldigt mysigt om kvällarna vid tvn. Men nu är det nattkiss och sedan sovdags.
Man kan alltid vara säker på att efter en dipp i livet, så kommer en uppgång. Precis som i ekonomin. Det är aldrig helt svart genom hela livet om man nu inte vill ha det så. Alla har väl haft tuffa tider på olika plan och sedan har det plötsligt vänt en dag. Många har tyckt att jag alltid varit så stark och målmedveten. Sanningen är att den sida jag visar utåt inte alltid överensstämmer med insidan. Inte för att jag vill visa upp någon slags fasad, utan mer för att jag själv skulle orka har jag bitit ihop och fortsatt med livet. Det finns ingen stålman eller kvinna i verkliga livet som går helt oberörd av livets svängningar. Frågan är väl mer om hur man går vidare under en dipp.
När så kallade vänner sviker och de närmaste visar sig tänka på sig själva. Då känner man sig väldigt ensam och utlämnad. Kändisar väljer ofta att berätta för journalister hur illa behandlade de blivit. Inte sällan lämnar de ut dessa personer, kanske som hämnd eller endast för att de måste berätta för att kunna gå vidare. Jag vet inte hur många dagböcker jag skrivit och sedan rivit sönder. Mitt sätt att gå vidare efter en tuff tid. En dag kommer dessa människor finnas i någon av mina böcker, om än omskrivna till andra personer. Men visst vill jag att de ska känna igen sig och få sig en tankeställare. Jag vill inte hämnas utan vissa av dem kommer att passa så bra i alla historier jag vill berätta.
Man brukar säga att alla har en ryggsäck att bära. Jag har alltid varit noga med att rensa ur den och sedan fylla den med annat. Så min ryggsäck är bara tung under en viss tid. Vissa minnen finns alltid kvar om jag väljer att plocka fram dem. Men jag försöker oftast att välja de fina i det hemska. Som när min älskade bordercollie Ragnar blev påkörd och inte klarade sig. Mitt sista minne av honom är att han ligger under värmelampor och tittar på mig med ögon som säger att han älskar mig. Det är dessa ögon jag sparat i mitt minne av honom. På samma sätt gör jag med andra minnen som kanske inte var så trevliga. Min mammas bortgång på sjukhuset och hur jag höll hennes lilla hand i min. Så svag och liten var hon att hon inte orkade längre. Hur hon kramade min hand innan hon försvann. Det är hennes skratt jag minns och alla fina stunder vi fick ha.
Jag tycker att alla har rätt att välja vad man vill minnas och hur man vill spara dem.
Recension http://www.aftonbladet.se/kultur/article16854155.ab
Jag har länkat till Kristians blogg vid ett flertal tillfällen och många har säkert läst. Nu kommer allt i bokform och även om det är sorgligt, så är det också vackert.
Han har ett sagolikt bildspråk, som berör. Smärtan i hans texter går rakt in i hjärtat och stannar där.
En bok att tycka om och förundras över.
