När man slår upp Explorer edge frågar browsern: ”Vart vill du gå nu?”. Nog skulle jag vilja gå men det är skitsvårt nu. Surfa runt tills ögonen blöder, visst går det. Men hur roligt är det? Långa stunder sitter jag och stirrar i taket och förbannar alltihop. Varför skulle jag ramla så förbaskat illa att hela foten krasade sönder? Ja, nästan i alla fall. Varför kan inte pappa gå på höger ben längre? Varför kan jag inte åka och vara hos honom?

Så visst vill jag gå, redan igår.

Just nu och idag är det en deppardag. Solen skiner, det är varmt och jag sitter inomhus för mig själv och ugglar. Nu värker foten också. Åtta veckor är en evighet just idag. När någon säger att det kunde ha blivit värre, vill jag bara slå något hårt i huvudet på den personen. Hoppa omkring på ett ben i en vecka så kanske ni håller tyst sedan. Jag vet att det finns människor i hela världen som alltid får leva med bara ett ben eller andra sjukdomar. I hela mitt liv har jag känt empati med alla de som drabbats av något.

För den skull behöver jag inte acceptera min nuvarande situation. Mina dagar måste bara bli bättre och jag får inte gräva ned mig i depression. Jag som aldrig brukar vara deprimerad.

Pepp, pepp, pepp. Tänker att i morgon känns det bättre och nästa morgon ännu bättre. Ja, så måste det bli.