Kristian beskriver sin ångest inför döden och att inte få vara med i livet mer. Han vet inte när bara att döden kommer fortare till honom än det var meningen. Hans ångest griper tag i mig och får mig att stanna upp och tänka till. Jag törs inte ens tänka mig in i hans situation, vill inte vara där. Ingen vill vara där han är och inte ens tänka på det. Men det han skriver griper tag i mig som en stark hand och jag kan inte värja mig för hans ord. Om jag ändå kunde få honom frisk, tänker nog alla som läser orden i hans blogg.

http://ikroppenmin.blogspot.se/2012/11/jag-ser-ett-ovader-narma-sig.html