Jag såg en film i fredags som satt sig i mitt huvud.
Den handlade om en man som arbetade som chaufför i Irak, för ett amerikanskt bolag.
En bomb på vägen och han tuppar av.
Han vaknar i en kista begravd under jorden. Med en mobil kan han nå världen utanför. Ett nödnummer leder till amerikanska armén. Han får veta att fler än han är begravd på detta sätt.
Hela tiden hoppas man på att han ska hittas.
Det slutar med att de är vid en annan man som också begravts.
Kistan fylls med sand och vår huvudperson dör. Slut på filmen.

Det som gör mig så berörd är att människor är så pengagalna så de kan göra något sådant.
Det gör mig rädd om något.

Tur man har en påse att ta till som tröst, när söndagen är tråkig. Då menar jag vädermässigt förstås.
Vi har det mysigt, med musik och ett glas öl i husbilen.

kristian gidlund möter roky erickson.

Idag är vädret inte alls roligt och vi håller oss inne.
Endast hundrastningar får oss att gå ut. Tur man har en bra bok.
Kanske ska läsa högt för hundarna, eller nä mannen skulle nog inte uppskatta det.