Livet är inte statiskt utan det pågår förändringar hela tiden. Både på det personliga planet och även runt omkring i världen. En del är bra andra är rent av dåliga. Som detta att åldras. Inte för att jag mår dåligt av det, men när inte huvudet följer med kroppens åldrande känns det jobbigt.

Min pappa blir nittio år och i huvudet är han som vilken femtioåring som helst. Men det fysiska är mycket äldre. Han hör väldigt dåligt, vilket han känner är ett handikapp. Man får ha stort tålamod när man pratar med honom, allrahelst i telefonen. Benen bär inte som de ska och för några månader sedan skaffade vi en rullstol för längre promenader. Detta tycker han är tråkigt då han alltid rört på sig både i arbetet och på fritiden. Jag tittar ibland på de priser han vunnit i de skidtävlingar han deltagit i och förstår hans sorg över att benen sviker idag.

Själv fick jag en chock då jag en dag började granska min kropp. Jag hade inte märkt förändringen som skett. Från att ha varit en ganska slank kvinna, hade jag blivit en medelålders rundnätt tant. Där hann inte huvudet med alls. Själv känner jag mig inte så gammal som min kropp säger att jag är. Det tog ett tag innan jag vande mig och hittade min nya klädstil. Nu har kroppen hållit sig såhär i flera år och jag är nöjd med mitt utseende. Idag granskade jag mitt  ansikte i spegeln och ser en svag förändring. Bara att finna sig i dessa små rynkor också.

Världen har förändrats sedan jag var ett litet barn och en del är bra, som internet och kommunikationer i allmänhet. Jag kan bo i min by och följa med allt som händer ute i världen. Annat som inte är bra i världen är allt våld som sker. Denna terror som härjar i många länder gör mig ofta så arg. Jag kommer ihåg när ASEA som det då hette åkte ned till Italien för att skaffa arbetskraft. De som kom fick arbete och bostad direkt och sedan fick vi Pizzerior. Idag kommer människor hit som flytt från terror och våld. Man kan inte ens föreställa sig hur de mår. De får vänta på bostad och sedan blir många arbetslösa. Ett ord de säkert inte visste vad det var innan de tvingades fly. Svält och fattigdom ja, men inte arbetslöshet. Hur ska de kunna klara sig i vårat land som kräver minst gymnasium för att stå i kassan på ica?

Sverige bör ändra sin syn på dessa flyktingar och inse deras behov. De behöver trygghet i ett boende, en meningsfull sysselsättning och att lära sig ett nytt språk snabbt. Det har de svenska myndigheterna i alla sin välvilja inte klarat på många år. Med så många arbetslösa i Sverige borde de sättas i arbete med att hjälpa alla dessa flyktingar. Bli mentorer för de nya som kommer och hjälpa dem tillrätta. Inte bara som tolkar utan mer som hjälparbetare i vårat land. De som redan bor här kan förstå hur alla nyanlända mår och vilka svårigheter de står inför. Det är inte lätt att flytta och komma in i ett samhälle.