Jag tänker på den kvällen för nio år sedan, då vi körde upp mot Småland. Vår fina moster Annie hade fått somna in vid tolv års ålder. Det var en cysta som växte inåt.
I flera veckor letade vi efter en ny prinsessa.
Nellie var liten och tanig, med en svans som såg ut som en piska. Men hon viftade med den hela tiden. Det har hon fortsatt att göra i alla år. Ibland med förödande resultat, då glas fallit omkull mm.

För två veckor sedan stod jag på trädäcket och väntade på att Nellie skulle göra sin toalett. Under alla år har Nellie aldrig bajjat i byn. Hon höll sig tills vi kom hem och varje morgon efter frukost ville hon ut. Det blev vår tjejstund och jag stod ofta och såg morgonen gry. Ibland tog jag ett foto. Det gjorde jag den morgonen för två veckor sedan och det var en kall morgon. Vi hade bokat tid hos veterinären och nu skulle Nellie bli frisk igen. Jag kunde inte tänka mig att detta var vår näst sista dag tillsammans.
I år ska vi inte leta efter någon ny prinsessa, utan låta våra två prinsar få all vår kärlek.