Jag trodde att snön skulle smälta bort ännu en gång, men det verkar som januari ska bli kall. Med dubbade stövlar traskar jag ut i allt det vita. Den 14:e december klippte mannen gräsmattan för sista gången. När jag tänker tillbaka känns det helt otroligt att vädret skiftat så mycket. Det var en hel del torka tassar väder då och min rygg värkte av allt böjande. Nu är det benen som värker av att gå i denna halka ute. Hundarna förstår ju inte att jag tycker att underlaget är obehagligt. För en vecka sedan var marken bar och vi kunde gå alla vanliga promenader. Jag njöt av att vara ute i tystnaden. Det gör jag alltid och nu längtar jag efter att kunna gå där igen.

Tror att jag tidigare skrivit hur jag bearbetar de ledsamheter som drabbar mig. Jag går ut i naturen och bara är. Rensar ur hjärnan på tankar och tar in nuet. Efter flera sådana promenader börjar jag att känna glädje och njutning i livet. Därför hoppas jag att kunna gå längre promenader snart. Vi gör ju det på helgerna, men jag vill göra det varje dag.

Mina prinsar vill också ut i naturen och känna alla lukter. Vi brukar se både harar, rovfåglar och rådjur på avstånd. Änder kvackar i dammarna och en gång såg vi en räv slinka in i rapsfältet. Hästarna tittar nyfiket på oss när vi går förbi deras hagar. Åh, vad jag längtar.