Rubriken syftar absolut inte på någon slags träning alls. Jag klarar inte av att springa efter mitt benbrott (glad att jag kan gå). Mr J springer inte av principskäl. Istället är det vår tös Turbo som löper. Hon lider för övrigt av pms, då hon plötsligt blir helt oregerlig när vi går ute. Selektiv hörsel och totalt snurrig i batteriet. Mr J och jag turas om att få onda ryggar på våra hundpromenader. Nu är tack och lov det över och golven får små röda prickar lite här och där. Ibland känns det som att jag går med en våt trasa i handen hela dagarna. Fast jag måste erkänna att hon är duktig på att tvätta sig.

Men nu är vi vaksamma då det snart är inne i höglöp. Med det menas att Turbo sätter baken i våra stackars pojkars trynen. De är som tur var kastrerade och blir mest förvirrade av att bråkstaken plötsligt ska pussas och kela. I höglöp skulle Turbo platsa på vilken strippklubb som helst. Tyvärr, blir hon även temporärt döv också. Vi kan skrika oss hesa, att hon ska sluta svassa. Det enda raka är att gå fram till henne och se stint i ögonen och säga gå bort. Lite av viljornas kamp blir det, men jag vinner och om hon funderar på att gå tillbaka till någon av pojkarna, är det bara att sätta sig ned bredvid den som hon har siktet inställt på.

När så allt är över efter några veckor, så är hon plötsligt en ängel som lyder minsta vink. Vi går med slakt koppel och hon lyssnar på allt man säger. Ibland undrar man om det är samma hund som veckan innan. Jag tycker bästa om ems (efter menstruationen) och mms (mellan menstruationen). Livet är betydligt lugnare och fridfullare då.