Löptider

Annonser

Rubriken syftar absolut inte på någon slags träning alls. Jag klarar inte av att springa efter mitt benbrott (glad att jag kan gå). Mr J springer inte av principskäl. Istället är det vår tös Turbo som löper. Hon lider för övrigt av pms, då hon plötsligt blir helt oregerlig när vi går ute. Selektiv hörsel och totalt snurrig i batteriet. Mr J och jag turas om att få onda ryggar på våra hundpromenader. Nu är tack och lov det över och golven får små röda prickar lite här och där. Ibland känns det som att jag går med en våt trasa i handen hela dagarna. Fast jag måste erkänna att hon är duktig på att tvätta sig.

Men nu är vi vaksamma då det snart är inne i höglöp. Med det menas att Turbo sätter baken i våra stackars pojkars trynen. De är som tur var kastrerade och blir mest förvirrade av att bråkstaken plötsligt ska pussas och kela. I höglöp skulle Turbo platsa på vilken strippklubb som helst. Tyvärr, blir hon även temporärt döv också. Vi kan skrika oss hesa, att hon ska sluta svassa. Det enda raka är att gå fram till henne och se stint i ögonen och säga gå bort. Lite av viljornas kamp blir det, men jag vinner och om hon funderar på att gå tillbaka till någon av pojkarna, är det bara att sätta sig ned bredvid den som hon har siktet inställt på.

När så allt är över efter några veckor, så är hon plötsligt en ängel som lyder minsta vink. Vi går med slakt koppel och hon lyssnar på allt man säger. Ibland undrar man om det är samma hund som veckan innan. Jag tycker bästa om ems (efter menstruationen) och mms (mellan menstruationen). Livet är betydligt lugnare och fridfullare då.

Stunder av glädje

Annonser

Vi får många stunder av glädje på kvällarna. Pojkarna har börjat leka efter middagen och vi tittar mer på dem än tv:n.
Så hade vi det tidigare innan Nellie avbröt dem. Nu har de hittat tillbaka till leken och börjat bli väldigt tajta.
Jag njuter av att se dem prata med varandra och att de tycker om att vara nära.
En månad sedan vi var så ledsna och nu har vi börjat le igen. Saknaden kommer aldrig försvinna från mig, men glädjen är tillbaka.

Det började med lite stenkastning

Annonser

Jag har tidigare berättat om tonåringarna som kastade sten på vår och andras ytterdörrar sena kvällar. Med ett allvarligt snack tog det slut och tydligen riktade de uppmärksamheten åt annat håll. Av en del bybor har jag hört att det skett förstörelse på olika ställen. En grindstolpe har körts ned, en del bilar har fått rutor krossade och andra blivit av med olika dekaler. För att inte tala om nedskräpning som jag sett under mina promenader med hundarna.

En natt i början av mars såg min pappa x antal ungdomar bråka utanför köksfönstret. Av ren självbevarelse tände han aldrig någon lampa, utan gick och lade sig igen. Morgonen efter kunde man läsa i lokaltidningen att frisersalongen som ligger precis bredvid pappas lägenhet, haft inbrott. Hans granne hade sett hur de bar saker genom dörren och hon var livrädd att de skulle försöka ta sig in hos henne. De hade med hjälp av en a-traktor slagit sönder ett fönster och klättrat in i salongen. Saker för 86.000 kronor hade stulits och säkert var ägaren till salongen väldigt ledsen. En ung kvinna som nyligen tagit över rörelsen.

Denna a-traktor har körts i vild fart runt byn, till mångas förtret. För ett tag sedan försvann den och har inte synts till sedan dess. Igår berättade lokaltidningen om att de fyra ungdomar som utfört inbrottet fått sin dom. Två som är sjutton år fick ungdomsvårdskola och de andra två artonåringarna ungdomsfängelse. Domar som för alltid kommer att besudla deras liv.

Det som började som ungdomsstreck, slutade med inbrott och fängelse. Jag skrev om det hela på byns facebooksida och fick till svar att stenkastning får man väl tåla. Det var ju bara lite bus. Troligtvis var det ingen som stoppade deras framfart i byn, här menar jag föräldrarna. Så det slutade verkligen illa för pojkarna.

Härmed vill jag inte ge några pekpinnar, utan endast berätta om hur illa det kan gå om inte någon sätter stopp i tid.