Vårt första stopp vid Mosel var strax söder om Koblenz och då vi läste om den verkade den vara underbart vacker. När vi kom fram hittade vi den inte och fick åka runt en stund. Men tydligen hade de gjort om vägen lite och efter ett tag hittade vi den. Det blev lite av en besvikelse då vi trodde att vi skulle ha utsikt över floden och kunna se pråmarna. Men buskaget hade vuxit betydligt sedan de som skrev om den var där och vi hörde bara båtarna åka förbi. Men vi tänkte att det var väl ok då vi stod på asfalt och det fanns både tömmning/påfyllning, så en natt skulle vi stanna.

Vi var inte heller helt ensamma så det kändes ganska tryggt och lugnt. Till vänster ligger floden som vi kunde skymta mellan grenverket. Ställplatsen heter Kobern/Gondorf och det är enda gången vi var där. På natten väcktes vi av tåg som rusade fram på spår som var till höger om platsen och de såg vi inte när vi stannade. Vissa tåg lät som att de skulle åka rakt genom husbilen. Så den natten sov vi inte särskilt bra och därför steg vi upp tidigt på morgonen. Här ville vi inte stanna. Men det var bra gångvägar att gå med hundarna så dem kunde vi rasta ordentligt. Vädret var underbart och varmt så vi tänkte åka en längre bit söderut längs Mosel.

Inläggen om semestern har fått ligga nere under tumultet med Juholt, så ni som ville läsa om det kan skylla på honom,haha. Skämt åsido så är jag en politiskt intresserad person och jag kände att det som hände kommer att ha stor betydelse i framtiden för det socialdemokratiska partiet.

Men nu kommer jag att återuppta min berättelse om vår resa till och runt Moseldalen 2010. Vi hamnade ju lite fel eftersom vår nykomling bland hundarna råkade få loss kabeln till gps-Lennart. En väldigt fin ställplats vid Elbe blev vårt mål för första natten på väg nedåt. Det blåste lite så det var skönt då det var otroligt varmt +32 i skuggan.

Stora pråmar seglade förbi ute på floden och vi fick en första känsla av flodlivet. De var lastade med allt möjligt och på väg både mot och från Hamburg.

Eftersom vi inte skulle stanna där flera dagar så lät vi inte hundarna bada utan vevade ut markisen istället så de fick skugga. Då vi hamnat lite fel togs borderatlas fram och ett nytt mål för nästa övernattningställe. Vi tänkte åka med färjan över Elbe och sedan mot Konstaz som är första stad innan Mosel. Genom vår husbilsklubb hade vi fått tips om en rundtur som verkade bra och där de skrivit ned omdömen om de olika ställplatserna. Vi är ju intresserade av bra platser för hundar och de som skrivit hade hund med sig då de reste.  Så tidigt nästa dag gjorde vi oss klara och åkte mot färjeläget. Nu skulle vi vakta på kablen till gps-Lennart så att vi inte hamnade fel en gång till.

Förra året ville vi inte åka så långt på vår semester. Det innebär ju en viss risk med vädret och vi kände att det var helt ok. Vi räknade med att det kunde bli en hel del regn och mulna dagar. I gengäld skulle vi åka korta sträckor och vila mycket mer. Kanske hinna läsa någon av alla böcker som vi brukar ha med oss. Unkas var ganska ny hos oss och vi hade aldrig varit på semester med honom tidigare, så vi visste inte heller hur det skulle gå. Han kanske skulle bli otålig och tycka det hela var pest och pina. Så vi bestämde oss för att åka ner till Moseldalen och en tur runt själva floden.

Sagt och gjort så packade vi in oss i Pärlan och åkte iväg. Som vanligt hade vi sett ut några ställplatser för de första nätterna. Den första natten stannade vi i Heiligenhafen och hela resan ned dit gick bra. Hundarna fick stanna i husbilen under överresan mellan Rödby/Puttgarden. En radio fick vara på så de hade lugnande musik. Unkas ville gärna sitta framme vid oss och titta ut, men han är rätt stor och klumpig.

Vi hade fint väder då vi startade från Heiligenhafen och tänkte att vi skulle hinna en bra bit söderut. Mot eftermiddagen kände vi att något var fel och solen lyste från fel håll. Vi borde ha den rakt framifrån då vi åkte söderut, men vi hade den bakifrån och gps-Lennart var ovanligt tyst. Så vi stannade när vi såg en skylt som sade 6 mil till Flensburg. Vad jag visste så skulle vi inte passera den staden.

Mycket riktigt vi var på väg norrut till Flensburg som ligger på gränsen till Jylland. Vi hade åkte en stor böj och var på väg norrut mot Danmark. Vår lille Unkas hade lyckats rycka loss kabeln till gps:en. Jag kopplade in den igen och efter att ha letat efter en ställplats, programmerade jag in koordinaterna. Vi fick köra några mil ut mot kusten och till en helt annan flod än vi hade tänkt oss från början.

Det var en fin ställplats vid Elbe med havsutsikt och med solen som värmde gott satte vi oss ute. En bit bort fanns det fina gångvägar som vi kunde promenera med hundarna. Vi hade lite vind så det fläktade skönt då det var mycket varmt. Vi hade närmare +30 och det var mer än vi hade trott att vi skulle ha på denna semester. En extra tur gjorde ju inget då vi var på semester.

På måndag tänker jag berätta om vår semester 2010 som gick till Moseldalen. Många roliga ögonblick och en väldigt annorlunda resa. Jag hoppas ni ska tycka den är rolig.

Egan bilder kommer att finnas med och ni får ursäkta att jag inte är den bästa fotografen. Men jag lär mig.

Vår gps-Lennart flippade ut igen och vi hamnade i kön på väg mot Portsmuth (eng) alltså färjan som går dit. Efter en massa krångel och dribblande ut från alltihop stängde vi av honom och jag började läsa kartan. Det var lättast att köra tillbaka till Honfleur för dit hittade jag.

Efter detta strul kom vi fram sent och det var fullt med husbilar så vi fick ställa oss på den stora planen där vi stod första gången vi var där. Eftersom det var sent så spelade det ingen roll då vi endast skulle äta och sova där.

Vi var inte de enda som fick stå så och det var ändå skönt att kunna tömma och fylla husbilen. Det hade regnat där så det var rätt blött i gräset så att stå på asfalt var inte så dumt. Vi hade ändå tur för det var fler husbilar som fick vända då det var proppfullt på ställplatsen.

Skönt att det var uppehållsväder på kvällen. Morgonen efter åkte vi utan gps till Veulettes-sur-mer som vi också hittade till utan gps. Han ville inte fungera den dagen heller. Tror det var något fel på kartan i gps:n eller ett tomrum där det inte fanns någon mast. Man får göra så gott man kan utan gps. Det spöregnade när vi åkte och var lång kö över Seinebron. Vi hade tur och fick ordning på Lennart och slog i motorvägar för att komma en bra bit uppåt kusten. Det tråkiga vädret gjorde att dagen tillbringades i husbilen med att läsa och koppla av.

Mätta på alla historiska föremål och ställen åkte vi upp mot Cherbourg och en ställplats som skulle finnas någon mil från själva staden. Vägen gick efter kusten och var enormt vacker. Ni som brukar se Fångarna på fortet skulle känna igen Fort Boyard som ligger ute i havet. Men det är fler fort som ligger just där.

Det visade sig vara en camping med ställplatser på en bondgård. Inte riktigt vad vi hade tänkt oss men klockan var mycket och magarna kurrade så vi tog in där över natten. Detta var slutstation på vägen söderut för oss och nu var det dags att åka norrut igen. Vädret var vackert så vi kunde sitta ute en bra stund på kvällen. Tyvärr vaknade vi till regn och skyndade oss att gör klart för att åka vidare.

Vi åkte tillbaka till Longes-sur-mer trots att vi gärna vill till nya ställplatser hela tiden, men den var närmast och dessutom gratis så vi valde den för en övernattning.

Dagen efter var det uppehållsväder och vi åkte till Arromanches för att se oss omkring lite. Vi stannade på andra sidan staden och den udde ni ser längst bort är Longes-sur-mer där vi sovit natten innan. Här syns broarna lite bättre och vi passade på att köpa lite souvernirer härifrån. Det var många husbilar som stod här och rätt dyrt att parkera men efter promenad runt och ner i stan, åt vi en bit mat och åkte vidare.

Det var intressant att gå runt på stället med alla saker från kriget och att de var på riktigt. Det var saker som fransmännen tagit reda på och nu ställer ut för oss turister.

Luftvärnskanoner och landstigningsbåtar som visserligen var skamfilade men det var ändå saker som varit i bruk.

Här är en flygplansmotor där rotorbladen blivit en aning böjda vid nedslaget. Det är alltså en motor som lossnat från flygplanet och där kanske piloten omkom då han blev nedskjuten.

Alla dessa pjäser stod utanför ett tält där man visade dokumentärfilmer från landstigningen och det var först när man gick in som de tog betalat.Allt som var utanför var gratis att titta på. Men tänk vilket jobb att samla ihop alla dessa saker från stranden och åkrarna.

Efter denna titt var vi ganska mätta på krig och andra världskriget. Vi åkte till Utah beach som inte hade just någonting från kriget, endast ett museum där man visade saker från canadensarna som landsteg där. Det var dags för oss att hitta en ställplats att stå på över natten. Vi åkte upp mot Cherbourgh.

Vilken fantastisk strand detta var och när vi åkte där var det inte ebb så man kan tänka sig her det ser ut då.

Vi var inte den enda husbil som åkte och tittade här. Denna väg fanns inte på 40-talet utan det var sand här också då. Som ni ser så är klipporna rätt höga.

Detta är en del av de broar amerikanerna lade över sanden för att få iland tanks och andra pansarfordon. Det var ebb när invasionen skedde och det för att lura tyskarna som inte trodde att de skulle landstiga då.

Här är ett antal skyltar som visar vägen invasionsstyrkorna tog och det var den vägen vi följde för att uppleva historien.

Vi stannade vid ett museum med saker från de allierade och tyskarna. Det var spännande att gå omkring bland landstigningsbåtar och annat som fransmännen sparat och nu visar för turisterna. Det finns många ställen man kan åka in och titta på sådana reliker på. Allrahelst vid Omaha beach som är den mest kända av alla stränder. Vad denna hette från början har alla glömt för nu är det de namn invasionsstyrkorna använde för att förvilla tyskarna som gäller.

Tyvärr var inte vädret lika fint nästa dag, men vi kunde ändå gå med hundarna utan att bli våta.

Man såg bron bättre den dagen men det var allt. Dagen efter fortsatte vi åka efter invasionsvägen. Vi ville se Omaha beach som alltid är med i alla filmer om andra världskriget.

Skylten visar att vi är på väg dit och vi var verkligen spända. Förra gången vi var här såg vi stranden uppifrån den amerikanska kyrkogården.

Vi såg flera minnesmärken från olika slag som skett och där många soldater dött på båda sidor. Detta är ett av dem och det kändes verkligen att vi var på historisk mark.

När man kör ned mot Omaha beach möts man av detta minnesmonument över invasionen. Amerikanarna har varit med och betalat för den eftersom det var på denna strand de landsteg. Den var enorm och efter allt sand måste soldaterna ta sig upp på klipporna som reser sig mot land.