Vilket härligt ställe vi hamnat på. Longes-sur-mer var en av de bästa ställplatserna vi stått på, trots att det inte finns vatten eller tömmning eftersom det är fricamping. Men har man fylld tank och fulladdat batteri så är det inga problem att stå i två dygn.

Här är vi på väg till husbilen från eldledningsbunkern och klipporna mot Arromanches syns i bakgrunden. En grusväg går efter kusten dit.

Man kan se vägen lite svagt och de mörka fläckarna ute i havet är den konstgjorda brygga de allierade byggde för att föra iland stridsvagnar och annat nödvändigt efter landstigningen. Tyvärr har bitar av den vittrat sönder så det är bara delar av den kvar.

På kvällen hade vi en vacker solnedgång och många var ute och fotograferade den. Man kunde inte ta ögonen från den och när man tittade bort från den var man nästan blind.

När vi skulle till Longes-sur-mer ville gps-Lennart att vi skulle åka på traktorvägar över åkrarna mot ställplatsen. Vi åkte en bit och vände sedan så gps:en fick ta en annan väg. Så kand et bli ibland.

Vi står längst bort på bilden och ni kan se att vi har en vidunderlig utsikt. Bilden är tagen från bunkrarna som alltså finns ca 500 meter inåt land. Går man lite till vänster utmed kusten hittar man eldledningsbunkern, där order gavs till kanonerna.

Den ligger precis vid klippan som går ut mot havet och där hade de en 180 graders vinkel mot de allierade.

Efter att ha gått omkring bland dessa krigets minnesmärken var vi mätta på historia för den dagen och tog det lugnt vid husbilen. Den kvällen grillade vi och åt maten utomhus för det var verkligen varmt. Totalt var vi ca 15 stycken husbilar som stannade över natten. När alla bilister åkt blev det lugnt och jag tror att de flesta tyckte att det var skönt att slippa de nyfikna som tittade på husbilarna.

Vi fortsatte längst kusten mot Arromanches och tänkte titta på ställplatsen som finns där. Man har en vidunderlig vy över havet när man närmar sig detta samhälle. Ovanför finns ett museum och en parkering där vi inte stannade. Det var smala gator och vi var glada över att inte ha en större husbil för då hade vi inte kommit runt hörnen. En kvinna i personbil kom som ett jehu och körde rakt upp på trottoaren framför oss. Jag tror att hon blev rädd när hon såg oss komma. Sen var hon tydligen i chock för hon flyttade inte på bilen utan vi fick krångla oss förbi med minsta möjliga marginal. Det var fullt på den ställplatsen så vi åkte vidare till Longes-sur-mer och det var en helt fantastisk ställplats. Vi stod högt över havet och en bit bort fanns bunkrar med riktiga kanoner där tyskarna sköt ut mot de allierade.

Dessa bunkrar står ca 500 meter från själva kustremsan och är några av de få som fortfarande har sina kanoner intakta.

Det var riktigt spännande att gå omkring dessa bunkrar och man kunde gå in i dem också. Det fanns också nedgångar vid sidan av som soldaterna hade sina sovställen men dem ville inte jag gå ned i. Att sitta där under jorden och inte veta vad som pågick ovanför måste ha varit skrämmande.

Några bunkrar hade rasat och där var det taggtråd så ingen kunde gå in. Det var många turister och även ett litet centra som hade broschyrer och guider. Vi stod längre ned mot havet och hade en vidunderlig utsikt. Eftersom vädret var så härligt bestämde vi oss för att stanna en dag till i Longes-sur-mer.

Vi fick ställa klockan så att vi var därifrån klockan 08.00 ifall någon vakt skulle komma. Men det visade sig att vi var nästan de enda som flyttade oss den tiden. Frukost åt vi nere vid museet som låg en bit bort.

En skylt talade om var vi var någonstans och där gjorde vi oss klara för avfärd och rastade hundarna.

Syns kanske inte så bra men det står Centre Juno Beach på skylten. Några andra husbilar kom också dit och ställde sig en stund. Jag fick syn på en skylt som jag bara måste ta en bild på. Har aldrig sett någonting liknande förut.

Vissa hundraser är förbjudna att vistas på området vid stranden. Pitbull,Rottweiler,American Staffordshire Terrier,Staffordshire Bull Terrier,Boer Bull och Tosa Inu. Jag tycker skylten är märklig. Betydligt roligare var det att kika på det som fanns längre bort.

På dessa kuber fanns namnen på de engelsmän som stupade under invasionen. Efter en titt i museumet åkte vi till en ställplats som vi blivit tipsade om.

Sedan en blid på hur engelsmännen smög iland.

Jag gick ner till stranden och tittade som var riktigt enorm och precis då var det ebb så man såg havet långt därute.

På väg tillbaka till husbilen såg man bunkern bättre och trots att den rasat en del så kunde man ana hur stor den varit. Riktigt skrämmande.

På kvällen hade vi denna vy framför oss och vi kände verkligen att vi var på historisk mark.

Efter att vi hittat en plats i Courselles s/mer vid Juno beach gick vi en promenad med hundarna och tittade på omgivningarna. Här fanns det många minnesmärken från andra världskriget och englsmännens landstigning. Rakt framför vår husbil var en bunker som en ensam engelsman tagit och hållit tills förstärkning kom.

Som ni kan se går det en smal gång ned till själva stranden och där hade en konstnär gjort plåtfigurer som visade hur tyskarna stod och spanade utåt havet och engelsmännen smög iland.

Man kan tro att vi åkte en läng sträcka från Honfleur till nästa ställplats men så var det inte. Eftersom vi startade ganska tidigt på morgonen hade vi tid över till att se oss omkring och leta datakabel. Det sistnämnda verkade rätt omöjligt att få tag i. Vi närmade oss Pegasus-bron och precis som förra gången var det kö där.

Flera olika stridsvagnar står efter vägen där och många turister stannar till vid det museum som ligger strax efter att man passerat bron. Förra gången stannade vi där och gick in och tittade på den äkta pegasusbron som ligger upplagd där. Den man nu kör över på är en exakt kopia. Ett glidflygplan finns också och de är gjorda av trä och tyg vilket åtminstone jag tycker verkar bräckligt. Men de skulle bara hålla för en flygning och planen släpptes ned med en pilot som skulle landa hela manskapet som satt i det.

Flera av glidflygplanen gick sönder och många soldater dog. Inne i museumet får man höra autentiska radiomeddelanden och män som var med berätta om hur allt var.

När vi kom över bron och åkt en bit såg vi en stor byggnad och flera husbilar, så vi svängde av för att titta. Det visade sig vara en parkering där många husbilar stod nästan nere på stranden och vi hittade en ledig plats som vi bestämde oss för att stanna på. En skylt talade om att det var tillåtet att stå där över natten till 08.00 på morgonen. Skönt att stå still och det visade sig att vi hade fått den enda platsen med havsutsikt och stranden som visade sig vara Juno beach. Den strand där engelsmännen landsteg på under andra världskriget. Det kändes ganska mäktigt att vi skulle stå där över natten. Lite tråkigt för hundarna då vi stod mitt i sanddynorna och de inte kunde ligga ute. Men klev man upp på dynorna så kunde man gå med hundarna där och det gillade de.

Vår gps-Lennart blev skogstokig över att vi inte körde efter hans anvisningar, men vi ville köra efter kusten och han ville ta oss inåt land. Så vi trotsade honom och fortsatte vår färd.

Vi åkte genom rondeller som var väldigt fantasifulla och utsmyckade med både det ena och det andra. Jag kollade vägnummret för att se till så att vi åkte åt rätt håll. Ibland kände vi igen oss och det gjorde att gamla minnen från förra resan ploppade upp.

Vid ett rödljus tittade jag till höger och fick se ett anslag som sade att i denna byggnad ställde man ut den berömda bayeuxtapeten, vilken man också kunde skymta genom fönsterrutan. Tyvärr var museet stängt så vi kunde inte gå in och titta på den.

Ännu en av dessa tjusiga rondeller vi åkte genom. Vid detta laget hade gps- Lennart fått totalt solsting och ville få oss att vända tillbaka till Honfleur. Den visade att vi hade längre och längre till ställplatsen och det blev verkligen att köra på känn. Från denna stad kan man ta båt över till England och vi stannade vid sidan av färjeläget för att försöka få ordning på gps-lennart. Vid tredje försöket lyckades vi.

Här var kusten ganska platt och sandbankar låg lite här och var. Förra gången vi åkte här stannade vi och tag en rast, men denna gång ville vi komma fram. Så vi fortsatta mot ställplatsen.

Nu började de första minnesmärken från andra världskriget att dyka upp och vi förstod att vi var framme vid invasionskusten. Jag vet inte vad detta var för slags stridsvagn men det känns lite underligt att se dem stå mitt i byarna.

Vi åkte utmed den pampiga gatan ut ur Treuville och alla de fina husen fick oss att tappa hakan.

Nu var vi äntligen i Normandie och skulle få återse alla minnesmärken från andra världskriget. Gatan vi åkte på delades av en enorm plan med lite växtligheter och grus. Om det var rastplatser för hundar eller vad det var har jag ingen aning om.

Hela den pampiga gatan avslutades med en stor rondell och det var vägbumpar med jämna mellanrum så vi var rätt glada när det tog slut. På andra sidan rondellen var husen betydligt mindre och pampigare. Vi fortsatte åka efter stranden genom nya samhällen som alla präglades av turism och sommar. Men det var inte alls som i Italien eller Spanien med affärer och stånd.

Alla samhällen började med ett namn och sedan sur mer eftersom de låg vid havet. Vägen vi följde hette 513 och eftersom skylten var gul så är det en rätt smal och liten väg. Vid en del ställen åkte vi nästan på stranden och vid ett tillfälle hörde vi polissirener bakom oss. Eftersom vi trodde att de ville förbi så stannade vi så fort det var möjlligt och ut rusade fyra poliser mot oss. Jag höll på att göra på mig så rädd blev jag. De påstod att vi stannat för kort stund vi ett stoppmärke och det kanske vi gjorde då vi åkte sakta och tittade på utsikten. En av poliserna var hotfull och kunde bara franska, men en yngre pratade engelska och sade att vi måste böta 90 eur. De blev lugnare då vi sade att vi betalar direkt och tog fram pengarna. Vi fick ett kvitto och kunde fortsätta vår färd. Funderar på att rama in det.

Tror det var ungefär här det hände för jag tog en bild innan vi åkte, men tordes inte ta på poliserna för då hade de väl burat in oss.

Vi fortsatte vår färd och nu ville vi komma till en ställplats. Magen kurrade och polishändelsen hade gjort oss lite skakiga. Men det var en bit kvar.

Efter att vi åkt runt ett tag ville vi vidare till en ställplats och svängde ned på vägen som gick vid strandpromenaden. En tavla visade att detta var porten till Normandie vilket var vårt mål för denna semester. Vägen svängde förbi casinot och bort mot Treuville.

På andra sidan hamnbassängen ligger ställplatsen i Deuville och vi befann oss nu i Treuville. Det gick bra att fota från bilen då trafiken var ganska tät och vi fick köra sakta. Det gjorde oss ingenting då vi inte hade bråttom.

Flera stora hus fanns efter strandvägen och en del var privata boningshus och andra var hotell. Här bor de rika som semestrar på dessa orter. Till höger om bilen låg stranden med allehanda faciliteter som ett spa-område med allt man kan tänka sig. Gatan är fyrfilig och väldigt bred så den är pampig att åka på.

Jag tyckte att vi åkte flera mil efter denna gata men det var nog kanske en halv mil totalt innan vi kom in i nästa stad som inte alls var lika pampig. Men jag berättade ju att Treuville också hade ett casino och det är det som syns nedan.

Inte lika stort som det i Deuville men minst lika pampigt. Jag kan se hur de rika parisarna kommer i sina flotta bilar om kvällarna för att spendera lite pengar och frottera sig med varandra. Här började också ett stort tomt område breda ut sig mellan filerna och jag ahr ingen aning om varför, då de inte hade gjort det till någon park eller så. Kanske en plats att rasta alla hundarna vad vet jag.