Ser inte på friidrott eller annan sport, då i mitt tycke är mindre roligt än andra program. Mina intressen är så att säga mindre svettiga. Men jag följer med i media hur det går vid matcher eller andra tävlingar och beundrar alla de som deltar. Det är imponerande hur duktiga de är. Därför blir jag beklämd när jag läser om dessa idrottare som dopat sig till medaljer. De har stått på pallen och gråtit glädjetårar, samt mött publikens jubel, men hur falska är inte deras resultat. När de avslöjas för sin doping, skyller de på olika saker och naturligtvis kan en del blivit lurade att ta något de inte visste vad det var. Men jag tror att det stora flertalet visste att det var ett förbjudet preparat de satte i sig. I stället för att träna mer, tog de en genväg för att få stå med medaljen. De andra som kämpat varje dag för att uppnå bra resultat måste känna sig lurade och vad hjälper det att någon av dem får en medalj i efterskott. De har snuvats på äran att stå på pallen och få höra allt jubel.

Därför blir jag så stolt över de svenskar som kämpar och kommer till final. Det betyder ju att de är bland världens främsta idrottare och har nått dit utan fusk. De som utövar någon sport är unga människor som offrar en massa andra sker för att komma till dessa stora mästerskap. De har inte hängt på barer eller slappat hemma, utan dragit iväg till träningen trots att det varit skitväder och de varit trötta. De är beundrandsvärda och istället för att klaga på uteblivna medaljer, ska vi vara stolta över att de vill offra en del av sitt liv för att vi ska kunna njuta framför tvn.