När man kommer upp i en viss ålder, blir man ofta den som får ta hand om sina föräldrar. Omvända förhållanden mot när man var liten. Jag är i den sitsen och eftersom det endast är min pappa kvar, blir jag nog lite extra omsorgsfull. För mig är det viktigt att han får ha sin värdighet och självständighet i behåll. Han har alltid varit en stark och aktiv människa i hela sitt liv, tills benen började svikta. Idag klarar han inte av att gå långa sträckor och har ramlat några gånger. Därför har jag blivit hans ben.

Idag var vi till vårdcentralen, för spolning av öronen. Efter att ha arbetat vid järnvägen i många år, har hans hörsel bara blivit sämre med åldern. Därför är det viktigt att få bort vaxproppar då de uppstår. Allt gick bra och sedan tog vi en sväng till butiken, banken och tobak, för att göra lite inköp med mera. Jag lämnade av en nöjd pappa och nu kan han svara i telefonen igen.

Ibland känns det lite jobbigt med all den servicen han behöver, men så stannar jag upp och tänker på hur mycket han gjort för mig tidigare. Han tog tåget från norra Dalarna till Göteborg, för att hjälpa mig sätta upp lampor och annat, då jag flyttade dit. Han offrade flera dagar på att jag skulle få det bra i mitt nya hem. Det är bara en sak av många han gjort för mig. Vad hade jag gjort utan hans hjälpande händer? Nu när han är så beroende av min hjälp, gör jag det med glädje.