Precis som förra året regnar det idag den 3:e augusti. Jag gick långa promenader med bägge hundarna för att de ändå skulle få vara ute en stund. Torkade av tassarna på Kuma och satte mig i SuvEllen. Tog lottokupongerna av pappa i köksfönstret. Han hade kommit hem från sitt korttidsboende och nu skulle allt bli som vanligt igen. Gräset var vått och jag svängde runt för att ta mig ned för den lilla backen vid hans fönster. Halkade och hörde tre knak. Då visste jag att något bröts i benet eller foten.
Hade ont och tror nog det värsta var när läkaren på akuten vred foten rätt. Jag skrek av smärta och grät. Såhär efteråt kommer jag inte ihåg så mycket av resten av dygnet. Dagen efter blev det operation för mig och jag skulle få ryggmärgsbedövning. Trodde att man skulle vara vaken under operationen och bara bedövad i den del de opererade. Men jag däckade och vaknade sedan flera timmar efteråt.
Det har varit en lång och mödosam resa. Nu klarar jag av att gå och är glad för varje framsteg. Men ännu är jag inte tillbaka där jag var innan olyckan. Det tar tid och vissa dagar har det varit tröstlöst, men det viktigaste är att inte ge upp. En dag är all svullnad borta och jag kan lägga detta minne bakom mig.
För några månader sedan såg foten och benet ut såhär och idag ser den ut såhär.
Strecken som syns är märken efter stödstrumpan. Men visst är det en förbättring?
