Nere i Agde föddes nio valpar och en av dem blev vår Jack. Fast det visste vi inte förrens tre veckor senare. Vi hade försökt få adoptera en rescuehund men de ville inte låta oss få göra det. Påstod något om att vi inte kunde ta hand om hundar. Ändå hade vi Lino med som ett tydligt bevis på att vi kan det. Tror att det var på grund av att vi var utlänningar som de inte ville låta oss adoptera någon hund.

Vi var ledsna men gav inte upp och så hittade vi annonsen med valpar och på den vägen är vi.

Jack heter han sade JR när vi var och tittade på alla valparna. Ett tag trodde jag inte att han skulle släppa ifrån sig honom, men Jack behövde sin mamma ett tag till och vi måste ge oss till tåls. Men när han var sju veckor hämtade vi hem vår nya hund. Han var en riktig bebis och Lino var konfunderad till en början. Sedan var det de vassa valptänderna som Lino var rädd för.

Nu är vår fina pojke 1 år och har blivit en riktig mysboll. Han smälter i våra armar och älskar sin bror Lino som älskar honom tillbaka.

Allt har en mening tänker jag.