Livets avigsidor

Annonser

Det kanske inte är så bra att göra alltför personliga inlägg, men hur ska jag kunna låta bli? I vissa sociala medier vill man vara proffessionell och väldigt korrekt. Men sådan är man ju inte alltid. Jag är en rätt utlämnande person, trots att jag inte skriver allt om det som sker i mitt liv. Jag kör så att säga med rätt öppna kort och bjuder på det. Det jag hoppas är att andra ska anse att jag skriver bra och intressant. Nåja, man kan inte alltid vara så intressant. Men vem är egentligen det?

Min blogg blir lite av en ventil till skillnad mot mitt arbete. Ett arbete som blir roligare hela tiden. Jag har räknat ut att av de förfrågningar jag får så får jag ca 95% och det tycker jag är väldigt bra. Jag har ju berättat att det lossnat ordentligt detta år för mig och det blir mer och mer arbeta varje dag. Idag blev jag extra glad över att en ny kund begärde en specifik veteran. De hade fått höra av en bekant hur duktig just denna veteran är och ville ha samma. Vilken fin reklam för veteranen och för Veterankraft. Bättre reklam kan man ju inte få. Sådant sprider sig och fler vill anlita oss.

Funderar någon av mina läsare på att anlita någon till trädgårdsarbete, städning, barnpassning eller i sitt företag, så gå gärna in på vår hemsida. Ni hamnar automatiskt på det kontor som är i just ditt område. Fyll i en intresseanmälan så kontaktar vi dig.

http://www.veterankraft.se

 

 

 

 

 

Lite makabert

Annonser

Jag har kommit på mig själv, att flera gånger då jag lyssnar på musik tänka, att den låten skulle jag vilja ha på min begravning. Inte för att jag planerar att dö inom någon snar framtid. Vet inte varför dessa tankar kommer och försöker slå bort dem då de känns makabra. Det kanske beror på att döden har varit så mycket i mina tankar den senaste tiden. Ronja som faktiskt är gammal och farmor som plötsligt blev dålig, har gjort att jag fått bearbeta mina känslor för döden.

Egentligen är ju döden något man inte vill tänka på och ofta slår ifrån sig. Det är både skrämmande och konstigt. Vi undrar över meningen med det hela och även livet. Men när man konfronteras med det så börjar funderingarna om hur man lever och att man borde vara mer rädd om sig själv. Det är känslor som man egentligen inte vill känna, utan de tränger sig på vare sig man vill det eller inte.

Någon gång under livet kommer vi att konfronteras med döden och dessa tankar dyker upp. Efteråt skjuter vi bort dem, men de försvinner aldrig helt. Har vi upplevt den finns de alltid kvar inuti huvudet. Det kanske är därför de kommer fram när det är dags för någon i ens närhet blir sjuk eller dör.

Lite lustigt att jag började skriva detta inlägg när programmet efter tio börjar, som idag har döden och upplevelser folk har haft av nära döden upplevelser. Det känns lite som en tröst för mig och att jag inte ska fundera så mycket över detta. Så är livets gång och något som vi måste uppleva.