Onsdag och jag känner mig lite vilse i pannkakan. När jag vaknade i morse hade jag för mig att det var helg och nu går klockan super fort för mig. Tiden bara rusar fram. Det beror kanske på att jag håller på att trappa ned med tabletterna som ju är rätt starka. Har valt att ta den starkaste till natten så att jag kan sova bra. Men sedan är det Alvedon som gäller och morfintabletterna försöker jag att inte ta. Igår gick det bra, men jag är införstådd med att det kan bli bakslag någon dag.
Jag ringde till sjukhuset för att höra hur det är med pappa och de har skickat ett meddelande om att de vill ha en vårdutredning angående honom. Jag får vara med per telefon, även denna gång. Jag vill inte att de kör över honom och höra vad han tycker om sin situation. I morgon ska jag ju röntga foten och träffa läkaren efteråt. Nytt gips och borttagande av stygn står visst också på agendan. Då ska vi passa på att träffa pappa.
Det känns inte bra att vara fast här hemma då jag skulle behöva vara vid min pappas sida. Utan mannen hade jag aldrig klarat av det hela. Han har varit och är min förlängda arm utanför huset. Nu har farmor fått permanent boende här i byn så det blir extra jobb för mannen. Jag skulle så gärna hjälpa till men nu går ju inte det. Tur att pojken är stark och hjälper till. En ny fas i våra liv är just på väg att starta.
