Idag kom så beskedet att svärmor (farmor) somnat in. Eller snarare inte vaknat efter natten. För en vecka sedan slutade hon att äta och har sedan dess endast fått palliativ vård. Precis som pappa fick i slutskedet av hans liv. Även om detta var väntat infinner sig en sorg hos oss och då det var den sista av våra föräldrar som nu gick bort, så blir allt så slutgiltigt.
De sista femton åren är det ju jag och Mr J som tagit omhand om våra åldrande föräldrar. Så blir det nog för många barn. Ju äldre föräldrarna blir ju mer hjälp behöver de ha. Det tar både tid och kraft från anhöriga. Men så länge huvudet är med så finns det en mening med att vara närvarande. Tyvärr, så har farmor inte varit kontaktbar under nästan ett halvt år och hon var bara en skugga av den människa hon en gång var.
Så nu säger vi farväl till den sprudlande och glada farmor vi vill minnas och inte det skal som hon blev. Som lagade underbart god mat och aldrig gav upp.
Alltid noga med kläder och smycken. Egentligen saknad sedan länge då livet sakta sögs ur henne och demensen tog över hennes liv.
Idag skulle ingenting hända tyckte vi. Det kom en regnskur vid åttasnåret och jag ignorerade den och sov vidare. Turbo hoppade upp i sängen och somnade direkt hon med. Vad bryr vi oss om regn? Vaknade sent alldeles för sent men det var tydligen så att ingen i vår familj protesterade för det. Bara upp och ut med tvättkassen i maskinen och körde igång den. Upptäckte att vi nog skulle ha en blåsdag och det är inget någon av oss gillar speciellt mycket.
Sen mina vänner började det som gjorde att jag är väldigt trött nu. Det innan frukost är ingen hit.
Innan kaffet dessutom. Ryan Air har ännu en gång gjort det. Ett mail kom till Mr J att :”du vet väl att du måste skriva ut ditt boardingpass innan du anländer till incheckningen?” Nej, det hade vi ingen aning om för det hade detta flygbolag inte upplyst oss om när vi bokade biljetten till H. Det är ju en del av hans 30-års present och därför har vi bokat och betalat resan.
Vi har skrivare och H har skrivare som troligtvis har väldigt torra bläckpatroner. Det är ju ingen idé att vi skriver ut på vår laserskrivare här nere då H måste ha boardingpasset med sig vid avresan. Efter mycket om och men ordnade vi upp det hela och jag mailade över det hela till en kontakt till H som hjälpte till att skriva ut det hela. Där emellan hade jag bäddat sängen, dukat till frukost och Mr J handlat bröd. Äntligen kunde vi äta frukost.
Sedan hade vi ju problemet med farmors flytt. Just precis. De ska flytta en dement 94-åring till nytt boende då de tänker stänga det boende hon nu är på. Men det har visat sig att en säger att hon ska till ett ställe och någon annan till ett annat. Vi planerar inte att tappa bort farmor och därför har Mr J fått ta till sin VD-röst och nu vet vi vart hon ska.
Men de drar inte in någon kopparledning i detta nya boendet och då kan vi inte ringa farmor direkt. De boende ska ha egen mobil. Vad ger ni mig för det? Farmor kan knappt hålla i en vanlig telefonlur så hur i helskotta ska hon klara av en mobil? Hon som försökte ändra kanal på tv:n med mobilen då hon hade en. Det var rena rama cirkusen då Mr J försökte förklara för henne att det var mobilen hon tryckte på fyran och det bara tjöt i telefonen.
Hoppas fredag blir en betydligt lugnare dag men törs man tro det?
Hostmedicin inköpt och första dosen intagen. Alvedon för andra gången idag också intaget. Bomull i hela huvudet, men jag står upp och har fått gjort en del nyttigheter. Små fula snökorn försökte sig på att falla när vi var ute med hundarna idag, men min arga blick mot himlen fick det att upphöra. Jag hade nämligen bestämt mig för att rensa rabatten på framsidan nu när jorden är mjuk. Tog en kvart och en rygg som protesterade när jag var färdig. Men det har jag igen till våren.
Alla räkningar betalda och jag står fortfarande på plus, så vad gör man då? Jo, jag beställde ett par till snickarbyxor. Blev så förtjust i de jag köpte att jag slog till på ett par till. Lite unikt att jag inte behöver fålla upp byxbenen, utan allt satt som jag ville. Mjuka sköna byxor som ska värma i vinter. Synd att jag inte kan ha stråhatten på mig också, men då skulle väl grannarna ringa efter pling-pling droskan. Tanten har blivit ännu tokigare.
Vi laddar upp för ett Formel 1-lopp ikväll som verkar bli riktigt spännande. Jag har aldrig tyckt om att titta på sport, men detta har jag verkligen fastnat för. Tur att Mr J också tycker om att titta på det. Han behöver bli lite uppmuntrad efter sitt besök hos ”farmor”. Hon är sängliggande och känner inte igen någon. Äter ingen fast föda och har troligtvis inte många veckor kvar.
Men jag tänker minnas min svärmor som hon en gång var, sprudlande ,glad och kvicktänkt.
Promenadväder när vi steg upp i morse och hundarna var ivriga att komma ut på en långrunda. Vi velade ett tag om det skulle bli shorts och t-shirt eller jacka och långbyxor. Jag tog på mig det förstnämnda och öppnade dörren ut till trädgården. Ropade till Mr J att min klädsel fungerade och så traskade vi iväg. Det var riktigt skönt och kändes som en vanlig svensk sommardag.
Sedan kom regnet och vi känner oss lite frusna trots att fläktarna är avstängda och endast två fönster är öppna. Fick höstkänsla idag och tycker att det gick så fort. Precis som när det blev medelhavssommar i maj, så kom hösten över en natt. Nu hoppas jag att det får ligga på runt tjugo grader ett tag till och inte som idag sexton.
Hundarna har verkligen tyckt att söndagen ska vara en vilodag, för de har sovit hela tiden. Men eftersom regnet slutat för länge sedan blir det lite utgång efter deras middag.
Blev lite oroliga då Mr J skulle hälsa på farmor och hon fått hjärtflimmer igår och åkt till sjukhuset. Förbaskade vikarier som inte ringer och berättar sådant. De påstod att de ringt men Mr J har inget missat samtal och de vet att de kan ringa mig också. Nu hittade vi farmor i Trelleborg och efter behandling så mår hon bra och kommer hem idag. Så det slutade bra i allafall.
Det blåser ordentligt ute och det är vi glada över , för vi slapp torka tassarna idag. Unkas verkar ha ont i magen för han har spytt sedan i morse. Nu vill han inte ha något och det är lika bra det. Magen ska få vila ett tag. Annars har vi faktiskt haft en lugn och trevlig dag. Tack vare vädret kunde vi njuta när vi var ute med hundarna. Det kändes faktiskt lite som vår.
Det lyser gult lite här och var just nu. Är det 30 januari? Kommer inte ihåg att det startat så här tidigt något annat år. Vår skogsduva dök upp idag och det är faktiskt ett vårtecken.
Mr J var bort till farmor igår och det är inte så bra med henne. Hon blir mer och mer dement för varje dag. Livet är inte roligt för henne nu och tyvärr har hon blivit lite elak mot de andra boende. Så tråkigt att denna glada och positiva dam tacklat av så mycket. Det känns som att livet rinner ur henne. Därför är inte våra humör på topp just nu. Så tack för solen som sken idag.
Vi vet ju att våra föräldrar inte har så många år kvar, men det verkar gå så fort nu. De blir 93 år båda två och det är ju egentligen ingen ålder idag. Jag ska till pappa i morgon och han är fortfarande klar i huvudet. Åldersglömsk men inte dement. Där är sjukdomen kol hans gissel och lungorna är inte de bästa. Varje dag andas han i en apparat och det hela förvärras hela tiden. Om han vetat vad rökningen orsakade så tror jag att han slutat tidigare. Men det blev hans tröst när mamma dog och han hade svårt att avstå.
Jag slutade röka när mamma dog och har inte tagit ett bloss sedan dess. Snart femton år sedan. Mitt rökfria liv är så mycket bättre och okomplicerat. Det enda jag ångrar är att jag började igen efter att ha hållit upp i fem år. Det var under min träningstid och då jag sprang maraton. Förhållandet till mannen jag levde med tog slut och jag föll tillbaka på ett mer ohälsosamt liv. Roligt men dessvärre började jag att röka igen. Så fruktansvärt dumt.
Ibland kan jag inte låta bli att skratta högt när jag hör Mr J konversera med sin mor (farmor) i telefonen. Damen i fråga har börjat bli dement och saken är också så att hon har ont i sin höft. Efter en operation för x antal år sedan har den blivit sämre på grund av att brosket blivit tunnare med åren. Hon är sittande i rullstol och drömmer om att kunna gå igen. Det är endast fem år sedan jag kunde möta henne på byn, med rullatorn i högsta hugg pinnade hon på som den värsta sprinter.
Nåväl åldern tar ut sin rätt och vid snart 93-års ålder, har hon sjunkit ihop till en liten gumma. Mr J hittar henne ofta sovande framför tv:n som har ljudet på högsta volym. Hörseln är inte vad den varit heller.
Så igår ringde farmor och ville höra sig för hur vi hade det. Mr J förklarade att vi varit och handlat och att han sedan kört till tippen med skräp. Nu satt vi och tittade på En plats på landet, på tv. Då frågade farmor:”Har du sett på tv på tippen”. Nej, jag kastade skit där, ropade Mr J. Efter några turer angående tippen kom de fram till att läkaren skulle komma och undersöka farmor. Hon hade trott att de skulle behöva åka till sjukhuset. ”Nejdå, läkaren kommer till dig”. svarade Mr J. ”Jaha, ska du åka till sjukhuset då?”, frågade farmor. Varav Mr J utbrister att vad ska han göra på sjukhuset? Då satt jag och fnittrade.
Men samtalet slutade i alla fall med att farmor var rätt nöjd, då hon får små vita nötter på kvällen, innan hon ska lägga sig. Så nu drömmer hon väldigt mycket. Hon slipper ha så ont i höften när hon ska sova.
Lite kyligare sommardag idag, men +12 trots allt. Riktigt skönt att gå ute och Unkas strosade i bra takt. Vi var hos pappa och jag gick själv in till farmor som är sängliggande efter att ha brutit ett revben. Hur det gick till vet hon inte, men troligtvis har hon snubblat mot rullatorn. Men hon vill inte in till sjukhuset. Läkaren har tittat på henne och vi hoppas att det snart blir bättre.
Idag gick jag den vanliga vägen med Kuma och då var han glad. Vår promenad blev riktigt bra och jag kom hem utan ryggvärk eller ont i benet.
Dimma i morse och rena rama tjockan just nu när kvällen börjar. Den kom smygande och plötsligt var det som att någon släckt ljuset ute. Men vi hann vara ute i trädgården och till Kumas förvåning kom jag gåendes på framsidan. Han tittade med stora ögon på mig när jag gick och hämtade posten. Sedan kom han skuttandes på baksidan när jag steg in i garaget. Unkas stod på trädäcket och väntade på mig. Han undrade nog vart jag gick. Men jag är glad att återigen kunna gå ute på gatan. Om det inte kommer mer snö denna vinter borde jag kunna gå med på de korta hundpromenaderna snart. Jag går ju inte så fort och tänkte försöka gå med en bit nu till helgen. Jag längtar.
Ringde pappa som är mitt uppe i skidtävlingarna som visas på tv just nu. Han har träffat en som han kan prata hästar med också, vilket piggar upp honom. Men vi har inte fått besked om plats ännu. Jag har en obehaglig känsla av att han kommer få farmors rum denna gång också. Mannen fick besked om att hon är krasslig och doktorn varit hos henne ett par gånger. Hon har fått en infektion och är sängliggande. Hon är nästan lika tunn som mamma var innan hon dog och orkar just ingenting. En kropp utan hull och muskler tål inte alltför mycket.
Plötsligt kommer den tid närmare som vi pratat om i några år redan. Våra föräldrar orkar inte mer. Pappa orkar nog ett tag till för han har hull och viljan, men farmor verkar ha slutat vilja. Tur att hon finns här i närheten om något drastiskt skulle hända.
Idag inleds den sista månaden detta år. Tror inte så många reflekterar över just det, då det närmar sig julhelgen och har mycket att ordna. Vi har tonat ned julen varje år och i år blir den annorlunda mot tidigare. Vår lilla familjekrets haltar betänkligt. Vi får försöka ha en kortare version av julmiddagen och det för att våra gamla inte orkar några längre stunder. Sedan blir det vi och pojken som får umgås.
Därför blir det så påtagligt att detta är sista månaden i år. Ett slut och vi vet inte hur nästa år kommer att gestalta sig. Det vi vet är att det aldrig kommer bli likadant som det år vi haft. I januari levde vår lilla Nellie, men kort in på månaden fick vi reda på att hon hade cancer och då hon var tio år valde vi att låta henne somna in. Vår lilla skrutta skulle inte leva sina sista år i plågor. Farmor bodde i sin lägenhet och hade så roligt med sina vänner. Sedan började hon få krämpor och åkte in och ut till sjukhuset flera gånger. Nu bor hon en bit bort på gatan i ett äldreboende och minnet börjar tryta. Pappa bodde i sin lägenhet och allt var bra. Lagom till vår semester började hans resor in och ut från sjukhuset. Nu bor han ett par mil bort på ett korttidsboende i väntan på att få ett permanent boende här i byn. Han orkar inte gå längre, men är klar i huvudet.
Så hur blir 2017 för oss? Det hinner hända mycket på ett år. Från att ha traskat omkring som alla andra, halkade jag i det våta gräset och bröt både foten och benet. Sedan fyra månader har jag kämpat mig upp på fötter igen. Det enda positiva med att tiden går, är att jag blir mer och mer rörlig. Idag klarar jag av att gå korta sträckor innan det börjar göra ont.
Vilken tur att mannen gjorde allt trädgårdsarbete igår då det var uppehåll, för idag har det regnat precis hela dagen. Vi har varit på pappas vårdboende och hälsat på honom. Tog med lite varma kläder och koftan som han tycker så mycket om. Han satt och åt när vi kom så vi väntade på hans rum. Sedan hjälpte vi honom att koppla in den telefon han har på rummet. Det kostar inget extra så nu kan jag ringa honom trots att hans hörapparat inte fungerar. Den tog jag med hem så jag kan skicka in den på lagning. Ska kolla upp det i morgon. Vi pratade ändå med tecken och skriftspråket så han hade ändå behållning av vårat besök. Jag hade med mig en blankett som vi fyllde i för att han ska få ett permanent boende.
Det var så roligt att se hur fint de tar hand om honom och att han tycker att det är roligt. Han är rakad och hade varit hos frisören, så han såg snygg ut. Denna gång blev det ett bra korttidsboende och jag är väldigt glad. Min pappa har det bra och jag behöver inte vara orolig.
Efteråt var vi uppe i farmors lägenhet som mannen håller på att tömma. Vi sorterade ut en hel del som vi ska behålla eller sälja. Mannen håller på att få spel på allt som hans mamma samlat på sig genom åren. Men nu tror jag han börjar få lite grepp om alltihop.
Nu är vi äntligen hemma och jag har krupit in. Ja, jag får krypa från grovköket genom köket till sovrummet, för att slutligen hänga mig runt en av sängstolparna och kasta mig upp på sängen. Mina knän blir inte glada av den övningen. Jag bli helt slut och förbannad då jag inte har bättre styrka i armarna. Hundarna snurrar runt mig och är oroliga. Vad håller matte på med? Men nu sitter jag lugn vid datan och här blir jag resten av dagen.
