Ett fruktansvärt dåd har skett i Stockholm och terrorn har skakat om oss alla. Jag sitter här i min lilla by och försöker förstå alltihop. Det verkar som att livet i storstäderna har blivit farligt. Hur säker kan man vara när man ska shoppa eller åka tunnelbana? Idag är jag mest arg och kritisk till hur politikerna ställt sig till det terrorhot som funnits under en lång tid. Det verkar som att de inte tagit hotet på allvar.
Förra sommaren hamnade vi i den franska polisens gevärspipa. Vi körde på en mindre väg och var lite vilse, så därför letade vi efter en plats där vi kunde vända. När vi så hittade en stod det x antal polisbilar och jeepar där. Fasen en poliskontroll. När vi körde runt dem och svängde ut på vägen för att köra tillbaka såg vi att det inte var en vanlig poliskontroll. Jag stirrade mot en kulspruta och en gendarm som virrade på huvudet mot oss. Aj då, vi körde över en heldragen vit linje, men de gjorde ingen ansats att stoppa oss. Andra gendarmer stod med gevär riktade från det håll vi kommit och beredda att skjuta. Det kändes lite i magen och vi visste inte vad vi skulle möta, men körde snabbt därifrån. Efter någon kilometer mötte vi en vit bil som körde i hög hastighet. Vi förstod att det var den de väntade på och var lättade att vara på väg från platsen där gendarmerna stod.
På nyheterna kunde vi den kvällen se att ett terrordåd skett i Nice. Även då stod vi i en liten by långt från någon stor stad.
Igår var tre döda och idag är antalet fyra. Femton skadade och liv har förändrats för många. När det nu avslöjas att polisen hittat något slags sprängämnen eller liknande i lastbilen som förövaren använde, blir jag tacksam att den inte detonerade. Fler oskyldiga människor hade kunnat dött och blivit skadade.
Så även om jag befinner mig i min lilla by, är mina tankar någon annanstans.
