Efter regn kommer sol

Annonser

Man kan alltid vara säker på att efter en dipp i livet, så kommer en uppgång. Precis som i ekonomin. Det är aldrig helt svart genom hela livet om man nu inte vill ha det så. Alla har väl haft tuffa tider på olika plan och sedan har det plötsligt vänt en dag. Många har tyckt att jag alltid varit så stark och målmedveten. Sanningen är att den sida jag visar utåt inte alltid överensstämmer med insidan. Inte för att jag vill visa upp någon slags fasad, utan mer för att jag själv skulle orka har jag bitit ihop och fortsatt med livet. Det finns ingen stålman eller kvinna i verkliga livet som går helt oberörd av livets svängningar. Frågan är väl mer om hur man går vidare under en dipp.

När så kallade vänner sviker och de närmaste visar sig tänka på sig själva. Då känner man sig väldigt ensam och utlämnad. Kändisar väljer ofta att berätta för journalister hur illa behandlade de blivit. Inte sällan lämnar de ut dessa personer, kanske som hämnd eller endast för att de måste berätta för att kunna gå vidare. Jag vet inte hur många dagböcker jag skrivit och sedan rivit sönder. Mitt sätt att gå vidare efter en tuff tid. En dag kommer dessa människor finnas i någon av mina böcker, om än omskrivna till andra personer. Men visst vill jag att de ska känna igen sig och få sig en tankeställare. Jag vill inte hämnas utan vissa av dem kommer att passa så bra i alla historier jag vill berätta.

Man brukar säga att alla har en ryggsäck att bära. Jag har alltid varit noga med att rensa ur den och sedan fylla den med annat. Så min ryggsäck är bara tung under en viss tid. Vissa minnen finns alltid kvar om jag väljer att plocka fram dem. Men jag försöker oftast att välja de fina i det hemska. Som när min älskade bordercollie Ragnar blev påkörd och inte klarade sig. Mitt sista minne av honom är att han ligger under värmelampor och tittar på mig med ögon som säger att han älskar mig. Det är dessa ögon jag sparat i mitt minne av honom. På samma sätt gör jag med andra minnen som kanske inte var så trevliga. Min mammas bortgång på sjukhuset och hur jag höll hennes lilla hand i min. Så svag och liten var hon att hon inte orkade längre. Hur hon kramade min hand innan hon försvann. Det är hennes skratt jag minns och alla fina stunder vi fick ha.

Jag tycker att alla har rätt att välja vad man vill minnas och hur man vill spara dem.

En kamp som många förlorar

Annonser

Recension http://www.aftonbladet.se/kultur/article16854155.ab

Jag har länkat till Kristians blogg vid ett flertal tillfällen och många har säkert läst. Nu kommer allt i bokform och även om det är sorgligt, så är det också vackert.
Han har ett sagolikt bildspråk, som berör. Smärtan i hans texter går rakt in i hjärtat och stannar där.
En bok att tycka om och förundras över.