Idag har jag packat lite till och tagit med till pappas rum. Det var jobbigt men nu har han sina kläder där och alla lakan.
Pratade lite med farmor innan jag gick hem igen. Nu ska jag vila benet en stund. I morgon blir det också en vända med saker. En dag till sedan kommer pappa hem. Mannen ska hämta hans saker i Oxie och dem ska jag plocka i ordning.
I helgen tar vi ner resten av de möbler pappa ska ha. Mycket att tänka på nu.
Snart dags att skörda i skåne. Fälten lyser gula av blommor 💐 överallt .
Inte mycket till sol ☀ idag ,men härliga promenader har vi haft .
Hundarna har varit trötta idag efter helgens hundträff .
Unkas blev ju påhoppad av en csw som kommit lös . Han blev lite chockad av den träffen . Men inget blodvite och då Unkas är pacifist ,svarade han inte på attacken .
Rymmaren fångades in snabbt av ägaren och fick sitta i buren efter det .
Det värsta var nog att vi plockade fästingar som tokiga . Verkar vara rena rama invasionen uppåt landet . Nu ska jag ändå köpa spotvet och droppa på hundarna . Eller det kanske heter vetspot ? Huvudsaken är att jag vet hur asken ser ut. Bara att peka och säga att jag ska ha tre sådana . Precis som när man var liten och skulle köpa smågodis i affären .
Inget uteväder idag. Inget roligt 😁 för hundarna .
Plockat sex fästingar på Unkas idag . På måndag köper jag det fästingmedel som man droppar på huden på hundarna .
Nu ska det bli slut på den plågan.
Inte nog med att vi fått utstå smällare igår, utan vi får se allt skit de lämnat efter sig.
Tycker att det är beklämmande hur folk bara låter skräpet ligga kvar. Vem ska plocka upp efter dem?
Våra hundar klarade smällarna bra, men så är det ju inte för alla. Nu hoppas jag att försäljningen av smällare ska begränsas och endast vissa får göra det. Tror kontrollen av de som köper är bristfällig.
Det bästa vore att förbjuda skiten helt, så privatpersoner inte får köpa smällare.
Man kan alltid vara säker på att efter en dipp i livet, så kommer en uppgång. Precis som i ekonomin. Det är aldrig helt svart genom hela livet om man nu inte vill ha det så. Alla har väl haft tuffa tider på olika plan och sedan har det plötsligt vänt en dag. Många har tyckt att jag alltid varit så stark och målmedveten. Sanningen är att den sida jag visar utåt inte alltid överensstämmer med insidan. Inte för att jag vill visa upp någon slags fasad, utan mer för att jag själv skulle orka har jag bitit ihop och fortsatt med livet. Det finns ingen stålman eller kvinna i verkliga livet som går helt oberörd av livets svängningar. Frågan är väl mer om hur man går vidare under en dipp.
När så kallade vänner sviker och de närmaste visar sig tänka på sig själva. Då känner man sig väldigt ensam och utlämnad. Kändisar väljer ofta att berätta för journalister hur illa behandlade de blivit. Inte sällan lämnar de ut dessa personer, kanske som hämnd eller endast för att de måste berätta för att kunna gå vidare. Jag vet inte hur många dagböcker jag skrivit och sedan rivit sönder. Mitt sätt att gå vidare efter en tuff tid. En dag kommer dessa människor finnas i någon av mina böcker, om än omskrivna till andra personer. Men visst vill jag att de ska känna igen sig och få sig en tankeställare. Jag vill inte hämnas utan vissa av dem kommer att passa så bra i alla historier jag vill berätta.
Man brukar säga att alla har en ryggsäck att bära. Jag har alltid varit noga med att rensa ur den och sedan fylla den med annat. Så min ryggsäck är bara tung under en viss tid. Vissa minnen finns alltid kvar om jag väljer att plocka fram dem. Men jag försöker oftast att välja de fina i det hemska. Som när min älskade bordercollie Ragnar blev påkörd och inte klarade sig. Mitt sista minne av honom är att han ligger under värmelampor och tittar på mig med ögon som säger att han älskar mig. Det är dessa ögon jag sparat i mitt minne av honom. På samma sätt gör jag med andra minnen som kanske inte var så trevliga. Min mammas bortgång på sjukhuset och hur jag höll hennes lilla hand i min. Så svag och liten var hon att hon inte orkade längre. Hur hon kramade min hand innan hon försvann. Det är hennes skratt jag minns och alla fina stunder vi fick ha.
Jag tycker att alla har rätt att välja vad man vill minnas och hur man vill spara dem.
Av förståeliga skäl blir det mycket bloggande om hundarna just nu. Våran lille nykomling är betydligt lugnare idag och jag börjar kunna läsa av hans miner bättre. Tyvärr missade mannen att släppa ut honom direkt när han steg upp, vilket resulterade i att jag fick torka skit i morse med. Kuma hade vaknat under tiden mannen var på toaletten och kunde inte hålla sig. Det misstaget kommer han aldrig att göra om. Det går väldigt bra att gå med Kuma och Nellie. De verkar ha samma takt i stegen och det blir inget dragande, vilket jag varit lite orolig för.
Efter frukost brukar alla hundar få en trädgårdsrastning och idag blev den riktigt upplyftande. Unkas och Kuma lekte jaga och det var vår nykomling som bjöd in till den leken. De lekte så fint och båda böt om till att vara den som jagade om vartannat. Unkas var väldigt glad efter det och Kuma verkar ha börjat vänja sig vid de andra två. När jag kom ut ur duschen tuggade lillen på ett ben och när jag satt i kontoret hade jag ena örat mot hans liggplats. När jag hörde att han reste sig gick jag in i det rummet, han gick mot dörren till garaget som för att visa mig att han behövde ut. När jag gjorde det gjorde han allt han behövde och kom sedan springande till mig. Nu sover han vid mina fötter när jag sitter och arbetar.
Det är alltid ett äventyr när man tar till sig en ny hund. Allrahelst en som har ett bagage med sig. I slutänden har det alltid blivit bra, även om vägen dit varit ganska omtumlande med en del av våra hundar. Nu är ju Kuma 4 år och har bara haft en ägare, så han har inte något negativt med sig, som våra andra haft. Detta gör att han endast behöver bo in sig hos oss, vänja sig med hundarna och oss. Nog så omtumlande för en hund. Där har vi stor hjälp av våra andra hundar. De är harmoniska och lugna till sina sätt, vilket underlättar för en hund av denna speciella ras.
Jag hoppas slippa skriva fler skitinlägg och att både Kuma och vi får in rutinerna och kan läsa av varandra.
